Citat:
Ursprungligen postat av
rappytt
Exakt, det finns faktiskt något som är likt mellan morden på Drottninggatan och morden i villan. Mördarna vill ha ett ädelt eftermäle. Är det inte kamp så är det, ja, vadå? Livskvalitet! Som att den skulle höjas när man är död...
Tyvärr går det att glidåka på sjukvården nu om man är riktigt knäpp, slaskdiagnoser sätts på barn som kan leva under hemska förhållanden. Hur mycket kunde sjukvården egentligen utreda av barnens hemsituation? Eftersom locket är på är det fritt fram för vårdnadshavare att plåga sin barn till "ME" och sen låta dem vara bekvämt inlåsta. Hur många "ME-inlåsningar" finns det därute?
För tillfället är det alltså aktuellt att antingen skylla på IS eller ME när man som individ inte anser sig få det man har "rätt" till... Att man har barn som lever var i båda fallen inte viktigt för gm! Här sökte man utdelning och när man inte fick det... så... pang! Planerat, med många efterlevande som ska lida resten av sina liv på grund av gärningarna. Omtanke och empati? Nej, den värsta sortens egoism.
Tror att OH mött någon motgång i sitt arbete för han hade tid att ta bort sin linkedin och besinna sitt planerade brott. Hur ställer sig mor- och farföräldrar till att barnbarnen dog kan man undra? Vilka dårar.
När jag tänker efter så verkar det vara en längre planering. LinkedIn som du nämner är en detalj i ett välplanerat mord.
ME farsoten, påminner mycket om andra smittsamma sjukdomar som apatiska barn. Det är en anpassning till olika fördelar folk vill uppnå med hjälp av en diagnos.
Jag har mycket erfarenhet av dyslexi. Intygen botar inte dyslexi men kan ge extrahjälp från skolan med assistenter och stödundervisning. Intygen följer sedan hela livet och ger extra tid på tentor. Så intyg kan vara till nytta om man handskas rätt med dem.
Det finns olika grader av dyslexi. Som med alla sjukdomar och syndrom. Det stora missförståndet är att många människor tror att dyslexi är ett hinder för att lära sig läsa och gå vidare till högre studier. Hur det kommer gå för ett barn med en diagnos beror helt på hur diagnosen hanteras.
I vår familj, sitter man hemma och plågar ungarna i generation efter generation, efter skolan med manuell inlärning där de efter ett tag kan skriva alla ord utan att förstå ljuden. Efter några år är svårigheterna borta då en massa läsning övervunnit det man trodde var ett hinder för att uppnå den utbildning man vill ha. Därför avfärdar jag folk som låter diagnoser styra barnens framtid. Alla människor har en kraft att övervinna olika hinder så länge det inte handlar om kromosomer och andra tragiska tillstånd där man inte har samma utvecklingspotential som hos barn med fungerande hjärnor.
För dyslektiker är det bara andra metoder för inlärning, och mer arbete för att lära sig läsa. För andra barn, med andra symptom på sjukdom, är det andra hinder som måste tacklas för att klara av tillvaron i skolan. Det kan ses på som att livet är orättvist, då en del har det lättare för sig, än andra.
Allt det arbete OH la ner på sina döttrar var kontraproduktivt. Med sig själv i fokus, inte döttrarna som borde ha fått gå ut och ta in egna intryck. Hans insats borde ha varit att hämta och lämna döttrarna till skolan och förlita sig på att det finns många goda krafter som hjälper flickorna och avlastar honom och frun. De är ju tillräckligt stressigt i en familj från det barn kommer hem från skolan till läggdags.
Just med tanke att döttrarna kunde tillgodogöra sig det som lärdes ut, kan jag inte förstå hur det kunde nedvärderas till ingen livskvalitet. De kunde gå på egna ben och var musikaliska. De verkade ha haft många avundsvärda talanger som nedvärderades av dessa galningar till föräldrar.
