Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Nä det tror jag inte. Tycker dock att resurser verkar finnas iom att man ögnar hemsidan. Om det finns något "bakom" sidan vet jag inte alls....... brister kanske...

Nä, nu har jag tappat humöret gällande hemlighetsmakeriet i det här ärendet! Dags att polisen i vanlig ordning klargör tex vilka som har dött av mord, var, när och hur dessa mord har skett, osv. Och om det är föräldrarna som orsakat barnens sjukdom (direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet, helt eller delvis) så vill jag veta det också.

Vill minnas att det ungefär samtidigt påträffades en död gubbe en bit uppströms i Kävlingeån/Lommaån. Då hade ju polisen inga som helst problem att nämna drunkning och att en person tros ha knuffat honom i vattnet.

Så vad fan är det polisen håller på och smusslar med i det här ärendet? Finns det nån grym hemlighet som behöver skyddas?

Det är alltid smussel när det är barn inblandade. Sen handlar det kanske om att man hittar "fynd" som är till men för anhöriga? Vi lär nog inte få veta så mycket om inte anhöriga tar bladet från munnen.

Polisen ja... och självcensuren och spekulationsbristen hos all media - i just det här fallet.
Kanske är det så att anförvanter på endera släktsidan inte köper tillvägagångssättet och den påstådda uppdelningen av det makabra brottet som det ju är....

Problemet är att Polisen med Ewa-Gun Westford INTE ser dessa mord som något brott, utan en familjetragedi. Lyssna på ljudfilen i länken ovan! Ruggigt.

Jag håller naturligtvis i princip med.

Min magkänsla säger dock primärt att två (en och en halv) i alla jämförelser extremt framgångsrika skattejuristakademiker torde ligga klart i framkant vad gäller förmågan att förstå vad som är vetenskpligt gångbart, och vad som inte är det.

Låt vara att OH möjl. flörtat med momsfientliga resonemang (det där kunde vara en indikator, faktiskt) och gått vilse i en (uppfattad) skillnad mellan vetenskaplig och politisk sanning – och därtill, med ett diffust och möjl övervägande psykosomatiskt syndrom hos döttrarna, mött en form av verklighet som han inte kunde kontrollera eller rationellt gripa in i – men OH ger uppriktigt sagt inte intrycket av någon som ihärdigt skulle insistera på det ovederhäftiga och galna och aparta, mot bättre vetande. Det finns liksom inte tid heller. (Hälften av vad som utgör en framgångsrik akademiker är att inse vad som är rätt, och ge fan i allt annat, vilket förstås kan ge en del bakläxor...)

I alla händelser är det en sak att familjen tog ett kanske enda felaktigt beslut, ett annat att vi vänder på himmel och jord. Händelsen är ovanlig av goda skäl, skulle jag säga.

Hur vilse föräldrarna än varit så tar de inte livet av barnen utan belägg som skulle hålla vid en disputation. Det har jag svårt att tro. OH skulle gå i graven inför sina studenter och kolleger och familj och anfäder utan tillräckligt på fötterna? Njae.

I så fall har han hellre idealiserat hur (familje-)livet för döttrarna borde se ut och trasats sönder av förväntade skuldkänslor över sin framtida otillräcklighet som deras pappa och enda själasörjare efter mammans bortgång. Curlingpappans undergång, om man vill vara drastisk.

Men han har inte dödat i princip friska barn, det kan jag inte tro. För att någon (ev.?) kvacksalvarklinik velat teckna upp barnen på medellång bindningstid?

[EDIT: En okänd person anländer till festen, och yttrar en allmän reflektion, riktad till publiken:]

— "Bort ni falska profeter och myntväxlare...!"

[Personen går sin väg.]


Jag håller fast vid god tro så länge det går.

Mamman fungerade ju inte alls så bra tycks det. Hon arbetade bara 50% av mycket av det var hemifrån. Hon var nästan aldrig med på möten, pianolektioner, elevkonferenser etc. Alltid bara pappan. Antagligen för att mamman mådde för illa psykiskt för att klara av det.

Ja, och Ewa-Gun Westford sa också att hon fått kritik ang sitt uttryck men replikerade att hon inte tänker ändra på det uttrycket.

Det ÄR mord. Men jag kan också tycka det är en familjetragedi. Det är ju en tragedi för barnen som faktiskt ingick i en familj. Men - eg spelar det inte någon roll vad man kallar det. Det viktiga är att man utreder det som mord, och tar reda på bakgrunden ordentligt. Att lägga ner utredningen när man fått vissa små fakta hoppas jag de verkligen inte gör. De måste gå in ända ner i grunden med detta.

Nånting sånt är säkert på sin plats. Nånting säger mig förvisso att en genomsnittlig socialtjänst fungerar bäst när föräldrarna ligger i tvist med varandra, men nya utmaningar är alltid av godo.

Sen kan förstås socialtjänstens kvarnar mala långsammare än föräldrarnas, eller möjl skapa nytt tryck som inte säkert föräldrarna tar på rätt sätt. Men det där går nog ändå att klura på för att främja barnens säkerhet.

Och sånt där är nog skäl till att hemundervisning är sällsynt som det är.

Så om exempelvis din bästa vän är sjuk och har det jobbigt och hennes partner mördar din kompis och begår självmord själv så förstår du? Även om din bästa vän uttryckt att hon har drömmar vad hon vill göra i livet så skulle du säga att hennes partner älskade henne och var frisk?

Det krävs ändå väldigt skeva tankar om man går över gränsen och dödar två barn som klarar sig själva hemma, och kan prata och gå.

Jag tänker utifrån allt som framkommit i tråden att speciellt Agnes och sedan kanske även Moa led av depressions/ångestproblematik - och att mamman också gjorde det men att ingen av föräldrarna kunde "ta in" depression som diagnos vare sig för dem själva eller barnen.

Det är mycket vanligt även bland vuxna högutbildade personer att man absolut inte kan se de symptom som man börjat få som indikationer på depression när man insjuknar i detta. Exakt samma sak kan hända om ett BARN börjar uppvisa tecken på depression - en del människor, särskilt personer som till naturen är oroliga och nervöst lagda, KAN inte ta in att symptomen beror på depression. Såhär tror jag det gick till när barnet eller barnen fick diagnosen ME för något som kan ha varit egentlig depression:

Ens barn, nu i yngre tonåren, är inte alls "den goa tjej hon alltid varit". Föräldrarna oroar sig; kan hon vara sjuk? Särskilt mamman oroar sig - hon ä ängsligt lagd och introvert, funderar mycket på alla hemska sjukdomar det skulle kunna vara. Mamman blir mer och mer oroad över dotteran förändring, tankarna maler, hon får svårt att sova, blir nedstämd av oro kring att barnet kan ha sjukdom. Pappan är mer robust och extrovert och kör på. säger åt henne att sluta oroa sig, åker till jobbet han älskar. Mammans oro för det förändrade barnet tar över mer.
Hon som alltid varit så flitig, sprallig och glad? Mamma tar barnet till läkare. Beskriver ökad trötthet, sömnstörningar, barnet klagar på ont i kroppen, barnet har "sjukdomskänsla" ofta, barnet visar iniativlöshet, barnet vill sova halva dagen och "orkar" aldrig hitta på saker som hen förrut tyckte vara kul, som att spela spel eller bada.
Läkaren tar prover på barnet. Många undersökningar görs. Inget fel hittas.

Läkaren fråga hur barnets sociala situation/skola/stressnivåer är - föräldrarna tycker inte de är värre än hos något annat barn, barnet är älskat, barnet KAN inte vara deprimerad som läkaren säger. Man byter läkare. Läkaren hittar inget fysiskt fel på barnet och vill skriva ut en låg dos antidepressiva. Man vill inte ta emot detta - vägrar tro att det är psykosomatiskt.

Barnet mår sämre, barnet uttrycker under gråtattacker hemma att hon ”känner i hela kroppen att nåt är fel”, hon är sjuk och ”KAN inte gå till skolan!”. Man låter barnet stanna hemma. Barnet ligger i sängen halva dagen, när man frågar om hon vill hitta på nåt säger hon att hon ”inte orkar, är jättetrött, känner mig liksom sjuk”. Barnet är deprimerad och nedstämd och känner inte att hon passar in i skolan som alla andra, vill inte gå dit, orkar inte med det sociala. Men barnet vet att man måste vara FYSISKT sjuk för att få vara hemma från skolan. För att få vara hemma understryker barnet de olika vaga symtpom hon känner kroppsligen, som att allt känns fel i kroppen och hon är så trött, hon känner sig febrig varje dag .

Barnet blir hemma mer, man åker till läkaren, uppmanar denne att ta fler prover, gör fler undersökningar. Doktorn frågar barnet om det har ont nånstans, barnet svarar ”ja liksom…överallt”. Barnet säger nästan varje morgon att hon känner sig sjuk i kroppen, hon KAN inte kliva ur sängen, hon måste få vara hemma från skolan idag, hon känner sig febrig. Mamman sover knappt alls längre, tappar vikt, blir hålögd. Mammans dåliga mående känner både äldsta barnet och lillasystern av. Detta bidrar till mer nedstämdhet hos bägge barnen. Pappan kämpar vidare, försöker upprätthålla det normala livet. Flickan, som alltså har en tonårsdepression fastän mamman och pappan vägrar ta in detta, blir sämre av mammans övertygelse om att det är nåt ”riktigt riktig fel” hos henne. Man tror ju på sina föräldrar och mamman är tvärsäker på att hon HAR något svår sjukdom. Flickans mående försämras därmed.

Mamman är också övertygad om att denna mycket sjuka flicka inte skall anstränga sig - hennes kropp behöver alla krafter till att bli frisk från vad-det-nu-är som drabbat koppen. Hon halls hemma från aktiviteter och allt som rör andra tonåringar - de kan inte riskera att sjukdomen blir värre. Mamman hittar till slut själv diagnosen ME va internet: det måste vara detta flickan har! Äntligen! Läkare är tveksam med föräldrarna argumenterar bra för att barnet har exakt alla symptom dygnet runt hemma - läkarn kan ju inte annat än att lyssna på deras beskrivning. Läkaren konstaterar även att alla prover tagits och barnet inte uppvisar några fysiska fel. Diagnosen ME kan i dag inte identifieras genom blodprov eller tester utan diagnosen ställs alltid efter att allt annat uteslutits och efter att visst antal diagnoskriterier (trötthet, sjukdomskänsla) bestått i mer än 6mån.

Detta barn har utretts åt höger och vänster i vården under 1,5 års tid. Föräldrarna verkar verkligen bry sig om sitt barn, de är engagerade och inget tyder på att hon kulle ha en dålig hemmiljö eller skolmiljö så riskfaktorer som direkt pekar mot depression finns inte direkt. Läkaren går med på ME-diagnos - man kan ju alltid ändra denna diagnos senare om ny information framkommer. Föräldrarna behöver verkligen få diagnos på papper påpekar dom - för det är enda sättet för barnet att få ha kvar i alla fall lite undervisning. Utan sjukintyg kan nämligen inte skolan skicka hem lärare för hemundervisning, och det är helt enkelt fysiskt omöjligt för flickan att gå till skolan en enda dag, hon är alltför trött dagligen. Läkaren ser att barnets bästa här är att kunna få iaf lite undervisning så intyg skrivs.

Tack för ett verklighetstroget inlägg. Självuppfyllande scenario alltså, mycket möjligt. MEN, ett stort men. Varför är familjen död. Om nu alla bitar föll på plats borde väl alla vara tillfreds med situationen, en lite längre tid i vart fall - för att se framtiden an. Det finns till synes inga riktiga anledningar till att mörda två barn och sen sig själva. Det måste finnas andra orsaker..... också......