Media gör uppenbart skillnad i rapporteringen om filicid beroende på föräldrarnas sociala ställning. Hade föräldrarna eller deras anhöriga kontakter högt upp i mediasfären kan man fråga sig.
I Bjärredsfallet väljer Aftonbladet att publicera ett empatiskt reportage och filmad intervju med en kvinna (helt utan koppling till familjen i Bjärred) som lider svårt av ME.
Bristen på intervjuer med personer med någon slags koppling till Bjärredsfamiljen är talande.
Viljan att försöka skapa klarhet i vad i familjens situation som lett fram till morden verkar totalt saknas. Det konstateras tvärsäkert att det handlar om sk alturism, men ges inga bevis som styrker den tesen.
Att det kan ha handlat om psykos eller psykisk sjukdom hos föräldrarna eller någon av dem skrivs inget om övh.(
https://kit.se/2018/01/24/100929/varfor-dodar-foraldrar-sina-barn/)
Den Kenyanska mamman i Sigtuna som dödade sina båda pojkar Elias och Tevin påstod ju att hon gjorde det för att "de skulle få det bättre i himlen".
Säkert hade hon också ett tungt lass att dra som säkert bidrog till hennes eskalerande psykiska ohälsa. Helt ensamstående, ekonomin i kras, bara 1 vän på andra sidan stan osv.
Men där bedömdes det ju att hon hade ett övergående psykiatriskt sjukdomstillstånd.
Eftersom Bjärredsföräldrarna smet från att kunna undersökas i efterhand och dessutom var extremt vältaliga, hade social status så verkar media utgå från att deras illdåd handlar om "barmärtighetsmord" och inte om utmattade föräldrar som totalt spårat ur psykiskt.
I Sigtunafallet gjordes intervjuer med nära anhöriga, barnens kompisars föräldrar, mammans bästa vän, pedagog osv. för att försöka hitta ett svar på vad som lett fram till denna kvinnas haveri och svar på hur inte omgivningen kunde märka något.
Samma med Bobbyfallet. Bobbys mormor, fosterföräldrar, skolbusschaufför, (frånvarande)pappa, grannar, lärare och folk som kände styvfadern Eddie intervjuades.
I Yarafallet samma sak (även om mördaren inte var föräldrar så var de vårdnadshavare och fosterfamilj vilka räknas in i begreppet filicid enligt KIT-artikeln).
I Dalbyfallet, Gustavsbergsfallet, Fentanylplåsterfallet, Umeåfallet, Dalaröfallet, Fallet med Thailändskan som kvävde sitt barn, Gårdstensfallet mfl. -samma sak. Även innan domar hade fallit.
Vad är det som gör att fallet i Bjärred är så special att det anses i behov av så mycket integritetsskydd?
Är det inte att hedra barnens minne mer om man försöker ta reda på bakgrunden istället för att sopa under mattan? För att undvika liknande tragedier bakom tjusiga, solida fasader.
Moas pianolärarinna berättade om en glad flicka med en fin personlighet. Så hjärtskärande att hon inte fick finnas kvar.
Och gnället och empatin i tråden för föräldrarna stör. En god vän till mig har förlorat 2 av sina 4 barn i en genetisk sjukdom som succesivt bryter ner barnens hjärnfunktion och kroppsfunktioner. De behövde hjälp med allt, dygnet runt tillslut och fick dagliga anfall som krävde stesolid. 1 av de 2 barn som finns kvar bär på samma sjukdom men de hoppas att hon kan förbli så frisk som hon är idag. En av föräldrarna är dessutom svårt hjärtsjuk (mannen). De hade inga assistenter, ingen god ekonomi.
Den mamman sa;
"Jag ångrar ingenting. Jag minns dem med glädje! Den kärlek och ärlighet jag såg i deras ögon bär jag alltid med mig. De gav mig så otroligt mycket. Jag drömmer om att arbeta med barn som dem".
Oscar hade, även om Hanna avled i cancer, kunnat sälja villan, hyra ett litet hus i tex Asien med AC och wifi. Hushållerska/ barnsköterska dygnet runt och guvernant då och då.
Han hade kunnat ta en tjänst på ett svenskt universitet och jobba hemifrån, det finns det andra svenska utlands professorer gör.
Flickorna hade kunnat ligga i sängen med varsin ipad. Kanske hade de blivit bättre, kanske hade de orkat läsa in skolan på distans.
Var det så att han eller båda föräldrarna av någon anledning inte kunde se att en annan framtid än normalt var värd att leva för för deras flickor? Ändra livsstil var aldrig ett alternativ?
Var de så att flickorna tappat livslusten och föräldrarna inte insåg att deras jobb var att hjälpa dem att hitta den igen, inte "hjälpa" dem att avsluta deras liv.
Oscar och Hanna hade en ekonomi som många familjer med sjuka barn bara kan drömma om.
De hade kapaciteten att skapa den ekonomin genom studier, intelligens, sociala färdigheter osv.
Tänk om de kunnat använda dessa förmågor för att se till sina barns bästa istället för till deras sämsta.
