Varför kallades de vita för "slaktarna" i finska inbördeskriget?

Min morfar tog för 100 år sedan värvning i den vita armén i finska inbördeskriget. Det har gjort att jag har intresserat mig för den konflikten och läst på en hel del. Överallt kan man läsa om hur de röda hela tiden omnämner de vita som "slaktarna".

Det vore förståeligt om morfar och hans vapenbröder hade kallats så efter kriget eller en bit in i kriget, då den vita terrorn var som starkast. Men att de kallades "slaktarna" redan i krigets inledning är ett mysterium för mig, eftersom allting började med att rödgardisterna mördade en massa folk lite överallt. Det hade varit mer logiskt om de röda hade kallats "slaktare" då.

Inte ens Heikki Ylikangas ger i sitt mastodontverk "Vägen till Tammerfors" någon tillfredsställande förklaring till detta. Däremot förstår man att det var allmänt spritt, så pass att de vita helt slentrianmässigt kallades så.

Ett bra exempel är när vita lottor utspisar soldater i Tammerfors efter dess fall och några utsvultna barn till de röda försöker tigga till sig mat: "Snälla, kan inte vi också få mat? Vi har inte ätit sedan slaktarna kom hit."
Man kan tycka att dessa olyckliga barn borde ha vaktat sin tunga lite mer, men begreppet var tydligen så inpräntat att det kom av bara farten.
Givetvis fick de mat ändå. "Slaktarnas" grymhet hade ändå sina gränser.

Kommunister älskar starka uttryck både då och nutiden

Vitgardisterna hade väl 2 arbetsläger dragsvik å i tammerfors.Efter inbördeskriget fanns det något som kallades skjutsare körde i väg radikala element till ryska gränsen om inte skjutsarna tyckte besväret var slöseri med tid å sköt dom eller dumpa dom på någon kobbe i skärgården.Min släkt var vitgardister hela bunten.

Kan de ha kallat sig själva för det? Ett sätt att gjuta skräck i motståndarna.

Den sida som vann var den som fick slakta mest. Hade de röda vunnit hade de kallats slaktarna idag.
Klart det kan tänkas att många trott att den vita sidan skulle visa mer mänsklighet än vad Mannerheim mfl gjorde. Dånblev slaktarna ett tydligt begrepp om vad man sysslade med.

Jan Fridegård skrev ju många antimilitaristiska böcker, delvis grundade på egna upplevelser. I boken Äran och hjältarna från 1938 så deltar huvudpersonen som frivillig på den vita sidan i finska inbördeskriget. Där skildras bland annat hur en soldat av ren sadism kastar en osäkrad handgranat till en halvt efterbliven torpare, som sprängs i bitar. Om sådana berättelser är sanna, så är det ju inte så konstigt att man kallar de vita för slaktare.

Efter mer än hundra år, som Ryskt furstendöme förstår jag längtan att bli fria. Under alla krig mellan Sverige och Ryssland, så har Ryssland alltid plundrat, våldtagit och mördat i Finland, så självklart fanns ett enormt hat emot Ryssland och dess befolkning. Om de röda kommit till makten hade med all sannolikhet införlivats i Sovjetunionen.

För att se till att detta aldrig händer igen, avrättar man många tusen rödsympatörer, för så länge dessa finns kvar i livet, finns en anledning för det nybildade Sovjetunionen att ingripa i inbördeskriget.

Även jag har släktingar som stred på de "Vitas" sida, och hört mycket om grymheterna.

Kraftfulla uttryck var en naturlig del av det politiska språket under sent 1800- och tidigt 1900-tal. I svenska socialistiska tal och artiklar från den där tiden hittar vi ord som spetsborgare och penningpåsemän och utsugare och storbukar och gulingar (arbetare som inte tillhörde facket) och svartfötter (strejkbrytare) och blodsugare och snyltdjur och svartrockar (präster) och frimicklar (frikyrkliga).

Epitetet slaktare hade använts av socialisterna i Finland redan långt före inbördeskriget. Enligt finska Wikipedia skrev socialisttidningen Työmies (Arbetaren) i november 1905 om slaktargarden, då den avsåg de nya polisstyrkorna som skulle upprättas efter storstrejken. Nästan genast började socialistbladen använda ordet också om de borgerliga skyddskårerna.

https://fi.wikipedia.org/wiki/Lahtari
https://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_1905

Skällsordet slaktare översätts med lahtari på finska - ett av de många svenska lånorden i finska språket. På 1800-talet var lahtari i finskt folkspråk en helt neutral beteckning för utövare av slaktaryrket. Fennomanerna som ville göra rent hus med utrikiska lånord tyckte ordet lät vulgärt, och genom deras insatser kallas en slaktare av djur numera teurastaja på finska.

Lahtari är numera enbart ett skällsord, men naturligtvis föråldrat. Det har gått hundra år sen inbördeskriget, och de tillmälen som hörde konflikten till är lika döda som krigsdeltagarna.

De vita kallade för övrigt sina röda motståndare punikki, pluralis punikit, ett ord som är avlett av punainen eller röd. Och som även betyder rödbrokig ko.

En ren gissning: slaktare hade väl vita rockar, kanske de vita kallades slaktare därför?

Man ska vara försiktig med historiska öknamn. Ofta har båda sidorna använt sådana men bara den ena sidans lever kvar. Detta är ett utmärkt exempel på hur segrarna skriver historien, men inte de som segrat i kriget utan de som segrat i debatten. De vita vann inbördeskriget, men vänstern (inklusive) kommunisterna vann 1900-talets kulturkrig.

Jag vet inte hur det såg ut just i Finland, men jag misstänker att det fanns ungefär lika många och lika osmickrande öknamn om den röda sidan. Det var i alla fall så i spanska inbördeskriget och en massa andra konflikter där vänstern också vann slaget om det historiska minnet. Akademiker, och i ännu högre grad författare, journalister och filmare, har sen 1945 (och särskilt sen 1968) anammat vänsterns version och historiesyn.

Ett snabbt lackmustest är att kolla hur många romaner och filmer ur de vitas perspektiv som gjorts, och särskilt de senaste 50 åren. Inte många, skulle jag tippa.

Rödryss som bara finns på svenska och finska

Det fanns betydligt fler läger än så. Sveaborg var väl det största f.ö.?

Det var Lapporörelsen som sysslade med skjutsningar ett par år runt 1930. Jag har hört ett vagt rykte om att morfar deltog i någon skjutsning, men det betvivlar jag då han var humanistiskt lagd.
De dödade dock i regel inte folk utan nöjde sig med att släppa av dem på sovjetiska sidan av gränsen eller misshandla dem och i värsta fall kapa ett finger på dem eller så. Men jag har också hört om något enstaka fall av mord som skedde i skärgården. De gjorde dock bort sig när de t.o.m. kidnappade f.d. presidenten K.J: Ståhlberg och gick under som rörelse efter det misslyckade Mäntsäläupproret 1932.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Mäntsäläupproret