Kraftfulla uttryck var en naturlig del av det politiska språket under sent 1800- och tidigt 1900-tal. I svenska socialistiska tal och artiklar från den där tiden hittar vi ord som
spetsborgare och
penningpåsemän och
utsugare och
storbukar och
gulingar (arbetare som inte tillhörde facket) och
svartfötter (strejkbrytare) och
blodsugare och
snyltdjur och
svartrockar (präster) och
frimicklar (frikyrkliga).
Epitetet
slaktare hade använts av socialisterna i Finland redan långt före inbördeskriget. Enligt finska Wikipedia skrev socialisttidningen
Työmies (Arbetaren) i november 1905 om
slaktargarden, då den avsåg de nya polisstyrkorna som skulle upprättas efter storstrejken. Nästan genast började socialistbladen använda ordet också om de borgerliga skyddskårerna.
https://fi.wikipedia.org/wiki/Lahtari
https://sv.wikipedia.org/wiki/Storstrejken_1905
Skällsordet slaktare översätts med
lahtari på finska - ett av de många svenska lånorden i finska språket. På 1800-talet var lahtari i finskt folkspråk en helt neutral beteckning för utövare av slaktaryrket. Fennomanerna som ville göra rent hus med utrikiska lånord tyckte ordet lät vulgärt, och genom deras insatser kallas en slaktare av djur numera
teurastaja på finska.
Lahtari är numera enbart ett skällsord, men naturligtvis föråldrat. Det har gått hundra år sen inbördeskriget, och de tillmälen som hörde konflikten till är lika döda som krigsdeltagarna.
De vita kallade för övrigt sina röda motståndare
punikki, pluralis
punikit, ett ord som är avlett av
punainen eller röd. Och som även betyder
rödbrokig ko.