Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Jo det som beskrivs i artikel för den stackars kvinnan "Anki" låter fruktansvärt, vilket nedslående liv hon beskriver sig ha sedan tre år. Men - och detta är väldigt kontroversiellt:
Utan att på något sätt ha någon kunskap om denna kvinna "Anki" som artikeln handlar om kan vi ju inte veta om det finns andra bakomliggande orsaker? Partern Jonas kanske var på väg att lämna henne för tre år sedan, hade varit otrogen och hennes arbetskamrater var taskiga mot denna uska? Hon binder upp honom med sängliggande, han serverar, städar, tvättar, tar hand om barnen och får inte resa bort. Hans skuldkänslor får honom att stanna kvar. De går båda in i en symbios där hon ligger där och hans pysslar om henne.
Det är lite anmärkningsvärt att hon vägrar ta emot den hemhjälp som kommunen beviljat utan istället kräver att maken ska göra allt. Dessutom har hon tydligen utvecklat behov av en massa specialmat som just maken måste laga. Han har inte en chans att komma därifrån...
Blir hon frisk och reser sig upp måste hon kanske börja jobba igen och han kanske vågar lämna henne? Hon kanske tycker det är värre än att ligga där och knappa på sin telefon dagligen, som hon orkar...
ME är trots allt något som skolmedicinen ännu inte kan diagnostisera med provtagningar, röntgen eller genmarkörer - till skillnad från andra sjukdomar som MS, reumatism, Huntington, eller ALS.
Det går inte att fastställa att kvinnan "Anki" i artikeln inte har ME.
Att Bjärredstöserna skulle fått intyg från den offentliga evidensbaserade skolmedicinen att de redan vid 10-12 års ålder led av ME låter väldigt osannolikt. Och i Mos fall efter bara något halvårs symptom? Att man kan få läkarintyg på att man är under utredning, har extrem uttröttbarhet och kanske rekommenderas hem-undervisning från skolan är fullt möjligt. Men att få intyg på en ME-diagnos?
Dessutom var ju barnens föräldrar välutbildade och sannolikt vana vid att läsa och söka information i litteraturen. De borde då fått fakta om denna ännu inte klarlagd ME-sjukdom, att den är kontroversiell och inte går att fastställa. Därför kan man inte heller slå fast att barnen skulle få dålig livskvalité i framtiden - eller att föräldrarna skulle få nedsatt livskvalitet för att de behövde ta hans om barnen.
Det kanske dessutom kommer bot och behandling även mot en sådan sjukdom som ME inom kort tid? Som insulinet för diabetiker? Tanken att allt bara måste bli sämre är fel och ordet "barmhärtighetsmord" borde inte ens få nämnas i detta sammanhang när flickorna mördats.
Håller med om att det är anmärkningsvärt att "Anki" sagt nej till hjälp i hemmet, med motiveringen att det var för många byten av personal, vilket krävde alltför mycket i fråga om instruktioner från "Ankis" sida. Det kan inte vara omöjligt att få till ett fungerade system med assistenter i hemmet, där endast en eller ett fåtal personer är involverade, och att dessa anställda assistenter får en sådan gedigen inskolning att de kan sköta jobbet utan att trötta ut "Anki" med frågor.
På samma sätt tycker jag att det borde ha fungerat med ett liknande system för flickorna A och M - de borde kanske haft personal anställd som hjälpte dem att ta vara på de krafter de trots allt hade, personer som kunnat hjälpa dem att leva åtminstone en liten, liten gnutta normalt barn/tonårsliv.
Man kunde kanske ha skurit ner på hemundervisningen och istället hjälpt tjejerna att uppleva korta stunder av glädje i någon form (ifall krafterna nu var begränsade och inte räckte till allt). Den kraft de använde till hemundervisning hade eventuellt och DELVIS kunnat användas till att ge flickorna någon form av fritidsaktivitet och allra helst socialt umgänge - eller vad som nu varit möjligt (och vad det nu än hade kunnat vara). Men kanske hade flickorna sådan hjälp också, förutom hemundervisningen? (hade det förresten inte varit möjligt att låta en pianolärare komma hem till familjen en kort stund då och då, om nu M verkligen var så förtjust i att spela piano? )
Min erfarenhet är att man även för mycket svårt sjuka barn försöker upprätthålla någon form av "normalt liv" även om det blir både begränsat och på ett annorlunda sätt jämfört med "ett friskt liv." Hur försökte man hjälpa flickorna i detta avseende?
Det verkar ju helt orimligt att två barn lever isolerade i sitt hem med endast tre lärare som "livlinor" och kontaktnät? I så fall så får man ju två deprimerade barn, så klart. Kanske fanns det en grundsjukdom - men frågan är om inte de pålagringar som måste ha uppstått (depression på grund av isolering) var minst lika allvarliga som själva grundsjukdomen?
Sjukdomar förekommer inte i ett vakuum, och sjukdomsutvecklingen påverkas givetvis av förhållanden i den sjukes miljö och liv. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Men kanske fanns det trots allt kamrater och släktingar som hjälpte till med den sociala biten i flickornas liv?