Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Goebbels i bunkern är inget bra exempel på något. Gjort är gjort. Bättre att sörja andra barn som dog på slagfältet, utskickade av Goebbels för att hans egna barn skulle få en sista chans till ett lyxliv i en stat som ansåg att andra folkgrupper än den tyska skulle förslavas och mördas i eller av eller för de industrier som barnen tänkte bli magnater över.
Det finns gränser för vad folk anser som anständigt. Det är inte konstigt. Det gäller i alla riktningar. Goebbels är direkt eller indirekt skyldig till tjugotals miljoner människors död, handikapp, deras anhörigas bedrövelse, deras ofödda barn, deras klippta livslinjer.
Krig är krig och startar man ett som man förlorar, och förgriper sig mot mänskligheten på ett sätt som kräver ett par bibliotek volymer av utredningar för att komma tillrätta med så får man nog räkna med lite oönskade sidoeffekter. Att goebbels kan ha trott att hans barn inte skulle fara så väl i händerna på anländande rysk trupp är kanske inte så konstigt. Det ligger liksom också bortom vad man kan ha vettiga synpunkter på 73 år senare.
People die at fairs...
Nu har du inte förstått vad arvsynd är och varför civiliserade människor i ett utvecklat samhälle inte köper den slags nonsens. Likheterna i detta fall och Goebblesfallet är att de vuxna bestämmer vad som är livskvalitet, hur de vill att livet ska vara, för att orka leva. De tar barnen med sig i sin egen avgrund, och i döden. Det rör sig om beslut som inga barn ska behöva drabbas av eller ta ställning till. Det handlar om förakt för svaghet, där de bortser från övriga anlag och talanger som döttrarna har, och främst deras rätt till sitt eget liv.
Det finns olika sätt att hantera sanningen, om sanningen är att föräldrarna var brottslingar och nazister.
Man kan göra sin pappa till idol och förebild som dottern till Herman Göring har gjort hela sitt liv. Man kan ta avstånd och göra som barnbarnet till Rudolf Höss, som att tar avstånd från nazismen i offentligheten. Men man kan också blåneka till att pappa var nazist, eller att brott har begåtts. Det är som vuxen man tar beslut om man vill bli pådyvlad en arvssynd.
När du tar upp alla offer som mördats av nazister, så hade det inget med nazisternas barn att göra. Det är bara deras agerande som vuxna som räknas. Det är ett svårt öde att få fel föräldrar, men inget man dör av.
Ditt genmäle på mitt inlägg chockade djupt. Att delta i denna tråd i en diskussion är obehagligt, eftersom det finns folk som resonerar om avlivning av barn, så som jag resonerade, med för och emot, med olika argument, när jag hade en valpkull, där en av valparna var halt och hade svårt att gå. Det är ofta fel på höfter och ryggrad på stora raser, och asfalt och trappor är ett ofantligt lidande för dessa hundar.
Det var den snällaste valp jag sett med kloka ögon, med ett djup jag inte kunde motstå. Efter samtal med min veterinär, fick jag veta att vi tar varje dag som den kommer, och avvaktar i fall hunden kommer lida. Jag bor i hus, flackt med gräsmatta, så denna valps kropp belastades inte av trappor och kunde lunka runt i egen takt. Han dog nyligen 15 år gammal. De sista åren fick han hjälp upp i soffan. Det intressanta var kommunikationen, där han talade om vad han ville ha hjälp med och vad han gick med på. Han var dyr i drift, eftersom vi skulle hålla honom i trim.
Ingen har rätt att mörda andra människor. Eller annat liv bara för att det inte passar in i en åsikt om vad som är livskvalité.
