Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Varje gång någon skriver dumheter som ovan kommer jag att svara samma sak:

Jag har "sjukdomen".

Jag upplever, så här ungefär 10 år senare allt annat än hopplöshet.
Tvärtom, när jag fick hjälp, bl.a. med att sluta att leta efter Den Magiska Kuren, som skulle göra allt som förut, började jag må MYCKET bättre. Men naturligtvis är jag fortfarande sjuk....

Det går att få hjälp i svensk vanlig sjukvård. Varenda större sjukhus har specialister som kan hjälpa till, åtminstone om man accepterar sin sjukdom.

Sluta med det där dösnacket, och släng offerkoftan i soporna.

Och många som är "trötta" har något annat....

Jag har följt fallet och har liksom er andra blivit berörd, det här fallet är så exceptionellt, så ovanligt att det har varit svårt att släppa det.

Det känns skönt att de förnuftiga rösterna i tråden nu blivit starkare. Varje gång jag läser om misstankar om pedofili eller psykopati eller att föräldrarna kallblodigt skulle ha mördat sina döttrar för att de och deras sjukdomar inte passade in i deras akademiska, framgångsrika värld, får jag lust att spy lite grann. Det är alltså rena rama spekulationer utan någon som helst bevis som visar på det. Det känns så otroligt lågt att spekulera på det sättet. Och det visar på en sån låg analysförmåga och svårighet att sätta sig in i situationer man aldrig varit i närheten av.

Jag vill tydliggöra att föräldrarna gjorde fel, de dödade sina döttrar, sig själva, och släppte inte in någon hjälp eller stöd som hade kunnat göra att utgången blev en annan. Inte för att jag vet om de bad om hjälp visserligen, men i stunden de bestämde sig för att göra det, var de ensamma. Jag tror inte att någon utifrån skulle ha stöttat dem i detta ödesdigra beslut.

Jag tror att döttrarna hade ME, trötthetssyndrom, till er som inte har sett dokumentärern Unrest, rekommenderar jag den verkligen. Om det stämmer att mamman hade fått tillbaka cancern och det inte såg bra ut, mer behövs väl egentligen inte för att två (en) välfungerade person bryts ned. Om det är så att den ena föräldern, mamman? blivit deprimerad av situationen och allt hamnat på pappans axlar, ja då ser jag det inte som konstigt att han också blev sjuk. Depression är en sjukdom.

Det finns förresten ett fall från Australien där en familj, pappan, gasade ihjäl sig själv, mamman och deras två svårt autistiska barn. Polisen verkar inte veta om mamman var medveten om vad som skulle ske, eller om pappan tog beslutet för hela familjen.

http://www.dailymail.co.uk/news/article-3846038/Fernando-Manrique-Maria-Lutz-two-autistic-children-dead-family-home-murder-suicide-Davidson-GASSED.h tml

Det har alltså hänt förut även om det verkar vara väldigt ovanligt.

Jag skulle vilja skriva mer om hur föräldrarna kanske tänkte (har inte tid just nu och medveten om att det också skulle vara en ren spekulation) när de gjorde en översyn av sitt liv. Något säger mig att dessa två var analytiska till sin läggning och kunde mycket väl lägga ihop två och två. Deras och döttrarnas liv, familjens framtid såg onekligen mycket sorglig ut. Om man slänger in depression i ekvationen, ja, då är det inte alls svårt att förstå varför det hände.

Sluta att överidentifiera dina egna symptom av sjukdomen och projicera över dem på andra.
Liksom andra sjukdomar yttrar sig ME/CFS olika hos olika individer och att just du har fått en relativt lindrig variant är irrelevant i sammanhanget.

Men jag har träffat MÅNGA med sjukdomen i samband med grupprehabilitering som jag deltagit i. Och ännu flera, vid träffar anordnade av den offentliga vården i länet jag bor i, som har sjukdomen.

Vissa är mycket sjuka, andra lite, och de flesta finns någonstans längs en skala. Klassisk normalfördelningskurva.

Efter rehabilitering, så är de mycket få som lider av "hopplöshet", även om sjukdomen i stort sett är oförändrad.

Min tro är att du och några till, har en egen agenda, för att propagera för hur hopplös sjukdomen är. Det verkar dessutom pågå en "kampanj" just nu.

Allt som då skulle kunna visa att det finns vård och rehabilitering, och den upplevda livskvaliteten blir bättre, blir då ett rött skynke.

Det blir bättre med tiden, acceptans av att man är kroniskt sjuk och att lära sig att förhålla sig till sjukdomen, är det som gör att de allra flesta upplever en ökad livskvalitet.

Om man behöver vila si eller så många timmar per dygn har inte ett skvatt med den upplevda livskvaliteten att göra. Det handlar om den mentala inställningen. Den mentala inställningen till sjukdomen kan tränas.

Varje gång jag läser om misstankar om pedofili eller psykopati eller att föräldrarna kallblodigt skulle ha mördat sina döttrar för att de och deras sjukdomar inte passade in i deras akademiska, framgångsrika värld, får jag lust att spy lite grann. Det är alltså rena rama spekulationer utan någon som helst bevis som visar på det. Det känns så otroligt lågt att spekulera på det sättet. Och det visar på en sån låg analysförmåga och svårighet att sätta sig in i situationer man aldrig varit i närheten av.

.
Det primära verkar inte vara barnen utan föräldrar som inte orkade leva. Det fanns givetvis flera stressorer.
Depression hos först mamman och sedan hos pappan

Ovan beskrivna känns sannolikt.

Föräldrar levt under stark psykisk stress under en längre tid/är deprimerade och utbrända/tappat allt hopp och orkar inte leva längre.
Tanken på att lämna de behövande barnen åt sitt öde är så frånstötande att det omöjliggör suicid.
Man hittar en lösning där ingen av parterna har kraft att spegla den andra på ett vettigt sätt och istället hitta yttre strategier, tex söka hjälp hos socialtjänst.
Katastrofen är ett faktum.

Han gick ner 10% i arbetstid. Var det vad barnen var värda? Ändå kunde han arbeta 90% trots djupaste förtvivlan, utmattning och hopplöshet? Tänk vilken ångest Anders Eklund måste haft, vad dåligt han mådde som var tvungen att mörda ett barn. Han gick väl inte heller ner i arbetstid? Vilken förtvivlan han måste ha känt! Givetvis skulle de allihopa haft en spärr. Ondska, vansinne och egoism.

Men jag har träffat MÅNGA med sjukdomen i samband med grupprehabilitering som jag deltagit i. Och ännu flera, vid träffar anordnade av den offentliga vården i länet jag bor i, som har sjukdomen.

Vissa är mycket sjuka, andra lite, och de flesta finns någonstans längs en skala. Klassisk normalfördelningskurva.

Efter rehabilitering, så är de mycket få som lider av "hopplöshet", även om sjukdomen i stort sett är oförändrad.

Min tro är att du och några till, har en egen agenda, för att propagera för hur hopplös sjukdomen är. Det verkar dessutom pågå en "kampanj" just nu.

Allt som då skulle kunna visa att det finns vård och rehabilitering, och den upplevda livskvaliteten blir bättre, blir då ett rött skynke.

Det blir bättre med tiden, acceptans av att man är kroniskt sjuk och att lära sig att förhålla sig till sjukdomen, är det som gör att de allra flesta upplever en ökad livskvalitet.

Om man behöver vila si eller så många timmar per dygn har inte ett skvatt med den upplevda livskvaliteten att göra. Det handlar om den mentala inställningen. Den mentala inställningen till sjukdomen kan tränas.

Men jag har träffat MÅNGA med sjukdomen i samband med grupprehabilitering som jag deltagit i. Och ännu flera, vid träffar anordnade av den offentliga vården i länet jag bor i, som har sjukdomen.

Vissa är mycket sjuka, andra lite, och de flesta finns någonstans längs en skala. Klassisk normalfördelningskurva.

Efter rehabilitering, så är de mycket få som lider av "hopplöshet", även om sjukdomen i stort sett är oförändrad.

Min tro är att du och några till, har en egen agenda, för att propagera för hur hopplös sjukdomen är. Det verkar dessutom pågå en "kampanj" just nu.

Allt som då skulle kunna visa att det finns vård och rehabilitering, och den upplevda livskvaliteten blir bättre, blir då ett rött skynke.

Det blir bättre med tiden, acceptans av att man är kroniskt sjuk och att lära sig att förhålla sig till sjukdomen, är det som gör att de allra flesta upplever en ökad livskvalitet.

Om man behöver vila si eller så många timmar per dygn har inte ett skvatt med den upplevda livskvaliteten att göra. Det handlar om den mentala inställningen. Den mentala inställningen till sjukdomen kan tränas.