Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Därför att jag väljer att inte spekulera kring dina s k vanliga diagnoser. Jag har fakta och vet hur det gått till. Men det har inte forumet. Och istället för att läsa in det jag, Avd9 och Scheele skrivit efter att faktiskt FÅTT fakta, så väljer ni att spekulera kring psykopati, incest, isolering och andra vidrigheter. Äckel kan du vara själv, "Negerhate".

Synnerligen märkligt att människor här inne har FAKTA som du kallar det när inte ens anhöriga har det ?! 😎

Därför att jag väljer att inte spekulera kring dina s k vanliga diagnoser. Jag har fakta och vet hur det gått till. Men det har inte forumet. Och istället för att läsa in det jag, Avd9 och Scheele skrivit efter att faktiskt FÅTT fakta, så väljer ni att spekulera kring psykopati, incest, isolering och andra vidrigheter. Äckel kan du vara själv, "Negerhate".

Oerhört frustrerande att läsa den här tråden...

Jag tillhör den skaran som inte tror att föräldrarna var onda, psykopatiska, manipulativa osv personer, om än möjligtvis Aspies (dock är Aspergers ingen sjukdom, och därmed basta).

De kan ha varit onda psykopater, och i så fall skulle jag ha noll medkänsla med dem, men jag utgår helt enkelt ifrån att de mördade sina barn utav en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Det var ändå fel, jag försvarar inte mördandet, och jag skulle självklart förespråka fängelsestraff för föräldrarna om de hade varit kvar i livet. Trots detta begriper jag hur man kan hamna där som förälder. Och, ja, jag tror att det kan hända en hel del "vanliga" människor. Dvs människor som inte är onda och/eller psykopater eller som lider av psykos vid mordtillfället.

Däremot tror jag inte att det kan hända vem som helst, iom att de allra flesta människorna har förmågan att filtrera bort sånt som stör dem. Det hade nog inte Bjärred-familjen, i alla fall inte i längden.

En av släktingarna är medlem i en grupp för högsensitiva personer på Facebook (ni får själv ta reda på vilken). Sånt brukar vara ärftligt, även om många inte vill erkänna att de är "annorlunda", då det ju ofta ses som en svaghet att vara känslig.

Det finns även en teori om att alla med Aspergers/autism är högkänsliga, men att inte alla som är högkänsliga har autism. Sen finns nog alltid undantag, men min personliga teori är att de med Aspergers som förefaller helt känslokall egentligen föddes extremt högkänsliga och var tvungna att "stänga dörrarna" helt, redan i småbarnsåldern, för att överleva. Allt eller inget. Googla Intense World Theory, om ni vill veta mer.

Och nu lite tankar att tugga på...

Ni som hela tiden tjatar om att föräldrarna uppenbarligen saknade empati (underförstått redan innan morden):

Har ni tänkt på att utbrändhet ofta leder till brist på empati? Alltså att man blir av med sin empatiförmåga, för att man är utbränd? Att kunna känna empati är ingen självklarhet, inget som garanterat funkar per automatik, inte ens för en "normal" människa som har en medfödd och i grunden fungerande empatiförmåga. Det kan ta slut, under vissa omständigheter.

Bortsett från det utgår nog många "normalstörda" ifrån att deras variant av empati är den enda giltiga. Har ni tänkt på att ni möjligtvis utgår ifrån helt fel parametrar när ni anser er ha "empati" med flickorna? Kanske behövde de isoleras till viss del för att må bra? Känner ni t ex till skillnaden mellan introverterade och extroverterade människor? Fattar ni att introverterade människor mår urdålig av att tvingas umgås med folk hela tiden? Ni tror att ni har en bättre empatiförmåga än Bjärred-föräldrarna för att ni aldrig skulle isolera ett barn. Det är dock skillnad på att isolera ett barn som vill umgås med folk och att erbjuda en möjlighet till isolering till ett barn som inte orkar umgås med folk.

Om ni empatibegåvade skulle bli fosterföräldrar till ett sånt barn som inte orkar umgås med folk, och ni anser att massvis med socialt umgänge alltid är det bästa för alla barn, visar ni då barnet faktiskt empati? Eller kan det vara raka motsatsen.....

Ni som tycker att "det är väl bara att stämpla ut som förälder om man inte orkar ta hand om ungarna":

Vet ni hur vanligt det är bland föräldrar till barn med speciella behov att känna panik inför tanken att barnen en dag kommer att behöva klara sig utan sina föräldrar? Vet ni hur det känns att se hur alla andra missförstår ens barns behov, hur de insisterar på att allt egentligen måste vara föräldrarnas fel, hur de förespråkar åtgärder som man som förälder vet kommer göra allting så mycket värre?

Och vad händer i Sverige när man "stämplar ut som förälder" (frivilligt eller ofrivilligt) och överlåter barnets vård till andra?

Jo, ganska ofta nåt i den här stilen:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/autistiske-sebastian-ar-inlast-24-timmar-per-dygn

"”Han har ingen mänsklig kontakt förutom när vi kommer”, säger Sebastians pappa Karl.

[...]

I samband med att Sebastian slutade grundskolan försvann viktiga rutiner och stabilitet i vardagen, vilket orsakade flera utbrott i hemmet. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och de kontaktade sjukvården för att få hjälp.

Sebastian skickades då till ett psykiatriskt boende 30 mil bort. Väl där fick föräldrarna inte ens säga hejdå till sin son utan skickades hem med uppmaningen att komma tillbaka efter fyra veckor. När de kom tillbaka hade Sebastian tappat vikt och var i allmänt dåligt skick.

– De stoppade i honom så mycket medicin, han orkade inte ens gå, säger pappa Karl.

[...]

– Vi har ju upptäckt vad det är för slags vård i Sverige, på ett boende är man sövd. Vi går inte med på att han hamnar på ett boende igen. I så fall ska det vara ett jättebra boende, säger Sebastians pappa Karl."

Där kan ni snacka isolering. Där finns ingen livskvalité. Och det hade antagligen inte hänt om hemundervisning (med lämplig stöd, regelbunden kontroll, sociala nätverk för hemundervisade barn) vore en självklarhet i Sverige.

Då skulle man som autism-familj nämligen slippa stressen av att behöva behaga samhällets idéer om hur ens utbildning bör gå till (=i skolan), man skulle slippa stressiga miljöbyten, framförallt när det är dags för en ny skola, och man skulle kunna träffa andra med liknande behov och förutsättningar när man känner för det. Man skulle helt enkelt tappa mycket, mycket mindre energi.

Men nej, är man en sån människa som skulle må bättre av hemundervisning, då är man misstänkt. Då bör man tänka på LVU direkt, enligt somliga här. Det går ju så mycket bättre för dessa barn när de väl tagits bort från sin hemska familj.... (om ni verkligen tror det, googla LVU och självmord).

Nu för tiden så pratar vi sällan om onda eller goda människor men påstår någon att det finns goda så måste det finnas onda men lämna det därhän. Varför den här tråden får sådant stort engagemang är på grund av att det är två föräldrar "i samförstånd” tillsammans med att det inte existerar någon diagnos på flickornas åkommor som samförståndet hänvisar till.

Att flickorna skulle lida av någon form av Aspergers/ASD verkar knappast troligt. Jag syftar på den information som är officiell och inte bara florerar på FB. Den yngre flickan beskrivs som "social och ambitiös” samtidigt som föräldrarna tror att hon drabbats av samma sjukdom som den äldre systern. Det som har stötts och blötts är någon form av kronisk trötthet. Mycket spekulationer finns om ME men inte heller fastställt.

Att vara en högsensitiv person är inte alltid bara en nackdel. Det viktiga är att man förstår att man är det och att man har någon nära att prata funderingar med. Högsensitiva barn måste få öva sin "högsensitivitet" och bli trygga i att det är fullt OK. Därför är det viktigt att de barnen får vara i förskola och skola med utbildade pedagoger.

Förstår hur du menar men människor med hög empati blir lättare utbrända och inte tvärtom. Ett rent samvete är den bästa huvudkudden, sägs det, och en del kan inte sova alls och tar på sig andras bekymmer. Kanske dem man kallar ”goda” människor?

För föräldrarna i Bjärred så hoppas jag att man kan komma fram till att någon av dem faktiskt hade en psykisk diagnos. Det skulle ge dem bättre förståelse. Fundera. Vilken värdegrund delade föräldrarna annars om de var vid sina fulla sinnes bruk? I juni så beskrevs den yngre dottern som "social och ambitiös" och ett halvår senare finns hon inte längre. Det är inte annat än ofattbart och många refererar till egna erfarenheter med väldigt sjuka anhöriga. Därför är det frustrerande att läsa denna tråd.

Jag håller med dig i mycket av det du skriver (behandlingen av pojken i ditt exempel är närmast kriminelllt inkompetent).

Däremot tror jag att hemundervisning mycket sällan är det bästa verktyget. I detta fallet vet vi ju att skolan helt och hållet ställt upp på föräldrarnas önskemål och detta har inte förhindrat det tragiska slutet. Generellt så tror jag att många (kanske inte alla) föräldrar med barn med "tyngre" diagnoser är i skriande behov av avlastningen som det innebär att barnet har någon typ av (givetvis anpassad och väl fungerande) dagverksamhet utanför hemmet.

I just detta fall tror inte jag att nyckeln ligger i barnens eventuella behov och hur samhället mött dem utan i att föräldrarna haft, som du är inne på lite också, bristande förmåga i den situation man ställts inför. Utåt har föräldrarna verkat kompetenta men inåt har det fallit samman.

Det behöver såklart inte betyda att föräldrarna var onda men jag tror att det ändå kan vara på sin plats med en viss misstänksamhet (eller vad man nu skall kalla det) från samhällets sida när en familj hamnar i en sådan exceptionell situation som denna. Det hela har ändå slutat i en våldshandling mot barnen och där tror jag inte att det var bristen på förståelse för barnens situation från samhällets sida som var den avgörande faktorn. Någon typ av oförmåga i föräldraskapet (om den fanns där från början eller kom sig av situationen kan diskuteras) måste det ha funnits och vem vet, kanske hade det varit bättre för den här familjen om föräldrarna erbjudits (tvingats på) avlastning i form av dagverksamhet eller stödfamilj?

De har massor av sjuka sidor, men knappast är de delaktiga i utvidgat självmord.

En okunskap som florerar är att tjejer med ASD inte kan vara sociala.
Det gör att man missar dessa tjejer vid utredningar.
Operasångerskan Malen Ernman dotter var också social tills hon
drabbades av ångest och nedstämndhet, efter många tester och
många besök hos olika vårdinrättningar fick dottern till slut Aspergerdiagnos.

Att föräldrarna trodde att systern drabbats av samma "sjukdom",
kan ju faktiskt bero på att ärftligheten är hög av npf inom familjer.

Mitt första inlägg i tråden men har läst i stort sett hela.

Om jag missat ngt inlägg som är likartat mitt ber jag om ursäkt för det.

Är det ingen som vet ngt om familjen från när de bodde på :
Blågatan 11 i Önnered Göteborg?

Hur gör depression att man dödar sina barn? Istället för att spekulera kring vanliga diagnoser väljer du att brännmärka depression. Gud vad du är sympatisk.



äckel

Hur är du så säker på att hon är ingift på annat håll?

Okej, nu ska jag berätta varför jag tycker allting är så fel och varför skolan skulle ha agerat. I min familj/släkt blev ett litet barn sjuk. Många symptom som dessa barn påstås ha haft hade även h*n. Fast i detta fallet var det inte så att det gick att undvika sjukhus. x var bara 6 år gammal när h*n råkade ut för detta.
H*n råkade ut för komplikationer som det faktiskt inte ens står att man kan råka ut för. Självklart diagnostiserades h*n. En av komplikationerna gjorde att h*n var tvungen till att opereras. I övrigt syntes, hördes och märktes det väldigt tydligt att h*n var sjuk. Det var inte så att h*n kunde gå till en pianolärarinna och att denna inte skulle märka något.

Ett av de stora problemen var riktig trötthet. x var mycket på sjukhus för att ta prover och var inneliggande på vårdavdelning där givetvis en av x föräldrar var med. De kom fram till att h*n led av hjärntrötthet. Nu vet jag inte i detalj hur de förklarade det men det spelar mindre roll, det viktiga är att x föräldrar känner till det.

Sedan kom ju frågan hur skulle de göra med skolan eftersom h*n var så trött. Skolan, läkaren och föräldrarna diskuterade. Alla var överens om att det var väldigt viktigt att h*n gick i skolan och hade social kontakt med sina kompisar (det h*n orkade) Det fanns ett vilrum för x. H*n hade även en resurs i skolan men det gillade inte x för h*n kände sig annorlunda. Allting utgick från vad x orkade med.
FK blev inkopplade p g a att en av föräldrarna var tvungen att dra ner på arbetstiden mycket. X kunde givetvis inte vara på fritids det blev för mycket. Men läkarna var med och skrev intyg så det var inget problem. X var väldigt sjuk i över ett år.. Så småningom skedde en förbättring sakta, sakta i början.
X vilade mindre i skolan och var mer med sina kompisar. Så det skedde en förbättring visst det var små steg, men det var en förbättring. När ytterligare ett år hade gått kunde x föräldrar börja arbeta heltid igen. (Nu ska jag i ärlighetens namn säga att familjen hade släkt och vänner som kunde ställa upp).
Det har nu gått fyra år och läget är bra, förmodligen mycket bättre än vad någon kunde hoppas på.
X går i skolan, har sina kompisar och ett stort fritidsintresse. H*n är som andra barn utom när h*n blir trött. Då kommer de gamla symptomen tillbaka. Men samtidigt när x blir trött nu är det dags att lägga sig. Är x frisk, nej h*n kommer förmodligen aldrig bli helt frisk och jag kan inte heller sitta och skriva allt med tanke på min anonymitet.

Varför blev det så bra ändå med tanke på det faktiskt urusla utgångsläget som jag inte heller kan berätta om. Jag tror att det berodde på att x föräldrar levde i nuet (de har fler barn). Det var tvungna att ta en sak i taget och anpassa sig efter vad som hände.

Eftersom x var inlagd på sjukhus några gånger fick de bra kontakt med läkare och vårdpersonal. Sedan var det återbesök och diskussioner om hur allting skulle fortlöpa. Så jag tror nog att man kan säga att allting gjordes i samråd med läkare, samtidigt som skolan var välinformerad och jag vet faktiskt inte om skolan hade någon direktkontakt med någon från sjukhuset. Det låter jag vara osagt.

Nu tror jag, med betoning på tror, att det skulle vara väldigt svårt för både x och x föräldrar om de inte hade haft vårdpersonal och skolan med sig från början, för det hade de.

Detta tänkte jag egentligen inte skriva eftersom det rör sig om en i familjen/släkten. Samtidigt så är jag så väldigt trött på att höra att jag/vi inte förstår. Nu har jag givetvis inte skrivit allt och tänker inte heller gå in på diagnos. Det enda jag kan säga är att det är inte ME, det är något som vem som helst kan råka ut för. I detta fallet så blev följderna av sjukdomen mycket, mycket värre än vad jag hade trott det kunde bli. Nu säger det iofs inte så mycket för detta som x råkade ut för var något jag inte tänkt på tidigare. Det kan finnas andra som har det svårare och andra som kommer mycket lindrigare undan.
Jag minns den kritiska perioden då framför allt x föräldrar inte riktigt visste hur allting skulle bli och ingen läkare heller kunde svara på det. Då gjorde de det enda de kunde, de anpassade sig efter situationen.