__________________
Senast redigerad av Geggamoja 2018-02-03 kl. 13:41.
Senast redigerad av Geggamoja 2018-02-03 kl. 13:41.
Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Nu läser du ju in saker som inte står där.
För det första: Definiera "det" och citera var jag ha sagt att "det" är normalt.
Menar du att "det" skulle vara att mörda sina barn utav en känsla av hopplöshet och förtvivlan? I så fall har jag varken sagt att det är normalt eller att det ör förståeligt. Jag har sagt att jag tycker att det är förståeligt att man kan hamna i en sådan känsla som förälder, samtidigt som jag anser att det är fel att mörda sina barn pga den känslan. Två tankar samtidigt.
Jag förstår: Deras förtvivlan och hopplöshet. (spekulativ teori)
Jag accepterar inte: Deras val att mörda barnen.
Sen är det ju så att väldigt väldigt många familjer med speciella behov mår väldigt dåliga, utan att för den delen ta någons liv (varken sitt eget eller någon annans). Men likväl finns den där känslan av förtvivlan och hopplöshet hos väldigt många, i alla fall i perioder. Mycket av det grundas i att ingen (i alla fall ingen som sitter i en maktposition) verkar förstå vad man egentligen behöver, och ofta blir man till och med bemött med misstankar om att ha klandervärdiga motiv.
Dessa levande, kämpande familjer verkar dock inte räknas in i den här "det var mord och inget annat" ekvationen. Det var mord som orsakades av en konstellation av omständigheter. Betyder dessa omständigheter ingenting så länge man inte mördar någon?
Ni som hela tiden hackar på dem som vill förstå föräldrarnas motiv (eller rättare sagt ni som inte kan acceptera att det skulle kunna finnas ett motiv bortom "ondska") verkar inte vara uppriktigt intresserade av att hjälpa till att undvika att familjer med speciella behov hamnar i den här sortens hopplöshet. Ni verkar mest vara intresserade av att omhänderta barn till folk som öppet erkänner att de har annorlunda behov (t ex hemundervisning). Somliga säger även att O inte borde ha skaffat barn, han som tydligen var psykopat eller i alla fall "sjuk", kanske Aspergare.
Då är vi ju inte långt ifrån att fundera på tvångssterilisering.
Eller hur tänker ni undvika att sånt här händer igen?
Jag tänker ju att det är ganska osannolikt att det kommer hända igen i den här formen, men däremot finns ju väldigt många familjer som far illa och som utvecklar ohälsosamma mönster i sin vardag, utan att hamna på "mord-radarn".
Därav är i alla fall jag mycket mer intresserad av att förbättra situationen och framtidsutsikter för familjer med speciella behov generellt sett. Så att ingen behöver hamna i en spiral av hopplöshet och utbrändhet, som sedan leder till jobbiga beteenden och "lösningsförsök".
För det första: Definiera "det" och citera var jag ha sagt att "det" är normalt.
Menar du att "det" skulle vara att mörda sina barn utav en känsla av hopplöshet och förtvivlan? I så fall har jag varken sagt att det är normalt eller att det ör förståeligt. Jag har sagt att jag tycker att det är förståeligt att man kan hamna i en sådan känsla som förälder, samtidigt som jag anser att det är fel att mörda sina barn pga den känslan. Två tankar samtidigt.
Jag förstår: Deras förtvivlan och hopplöshet. (spekulativ teori)
Jag accepterar inte: Deras val att mörda barnen.
Sen är det ju så att väldigt väldigt många familjer med speciella behov mår väldigt dåliga, utan att för den delen ta någons liv (varken sitt eget eller någon annans). Men likväl finns den där känslan av förtvivlan och hopplöshet hos väldigt många, i alla fall i perioder. Mycket av det grundas i att ingen (i alla fall ingen som sitter i en maktposition) verkar förstå vad man egentligen behöver, och ofta blir man till och med bemött med misstankar om att ha klandervärdiga motiv.
Dessa levande, kämpande familjer verkar dock inte räknas in i den här "det var mord och inget annat" ekvationen. Det var mord som orsakades av en konstellation av omständigheter. Betyder dessa omständigheter ingenting så länge man inte mördar någon?
Ni som hela tiden hackar på dem som vill förstå föräldrarnas motiv (eller rättare sagt ni som inte kan acceptera att det skulle kunna finnas ett motiv bortom "ondska") verkar inte vara uppriktigt intresserade av att hjälpa till att undvika att familjer med speciella behov hamnar i den här sortens hopplöshet. Ni verkar mest vara intresserade av att omhänderta barn till folk som öppet erkänner att de har annorlunda behov (t ex hemundervisning). Somliga säger även att O inte borde ha skaffat barn, han som tydligen var psykopat eller i alla fall "sjuk", kanske Aspergare.
Då är vi ju inte långt ifrån att fundera på tvångssterilisering.
Eller hur tänker ni undvika att sånt här händer igen?
Jag tänker ju att det är ganska osannolikt att det kommer hända igen i den här formen, men däremot finns ju väldigt många familjer som far illa och som utvecklar ohälsosamma mönster i sin vardag, utan att hamna på "mord-radarn".
Därav är i alla fall jag mycket mer intresserad av att förbättra situationen och framtidsutsikter för familjer med speciella behov generellt sett. Så att ingen behöver hamna i en spiral av hopplöshet och utbrändhet, som sedan leder till jobbiga beteenden och "lösningsförsök".
Det finns stöd att få via socialtjänsten, det som är märkligt och sorgligt är att inte socialtjänsten kopplats in för att stötta denna familj som enligt rektorn var i djup kris. Det skall ju inte vara valbart för föräldrar, de som verkligen är i djup kris och mår psykiskt dåligt förstår det ju oftast inte själva, tyvärr.
Citat:
Skolan hade antagligen kopplat in soc för längesedan om familjen varit en familj där föräldrarna varit taxichaufförer och städare, och uppvisat samma "djupa kris". Skolan lär få titta över sina rutiner.
Det finns stöd att få via socialtjänsten, det som är märkligt och sorgligt är att inte socialtjänsten kopplats in för att stötta denna familj som enligt rektorn var i djup kris. Det skall ju inte vara valbart för föräldrar, de som verkligen är i djup kris och mår psykiskt dåligt förstår det ju oftast inte själva, tyvärr.
Citat:
Jaha. Och om nu det verkliga motivet var "utbrändhet pga bristande möjligheter till anpassning motsvarande familjens behov"? Vad gör du då med den infon?
Och om det rentav var "psykopati", vilket ju sägs vara i det närmaste omöjligt att upptäcka innan det är för sent, vad gör du då med den infon?
Citat:
Begriper du vad jag skriver? Tror inte det.
Det var föräldrar som tog det hemska beslutet att mörda sina barn. Hur de var innan dess vet vi inte så mycket om, men skolan påstår ju att det inte fanns några tecken alls på att något så hemskt skulle hända. Så vad skulle de då säga till soc och "alla kanaler"?
"Hörrni, här har vi två föräldrar som påstår att deras barn behöver hemundervisning för att de inte orkar med vanlig skolvistelse. TA DEM!!!!!!" Eller vaddå?
Visste du att hemundervisning endast är illegal i Sverige och Tyskland? I nästintill alla andra länder finns den möjligheten, helt självklart, och används både av "konstiga" familjer som gärna vill hjärntvätta sina barn av ideologiska skäl (och där får man givetvis ha kontroll-verktyg för att undvika att de får göra så), men även av "annorlunda" familjer som inte passar in i skolans värld. Helt enkelt för att inget system kan passa alla.
Att vilja ha hemundervisning för att man inte passar in i en vanlig skola är inget tecken på att nånting är fel i en familj. Att behöva hemundervisning för att man är sjuk är definitivt inget tecken på att nånting är fel, utöver själva sjukdomen.
Att vilja ha hemundervisning för att undanhålla barnen en objektiv insyn på världen omkring dem, det är ett tecken på att nånting är fel. Men hur många i världen (och i Sverige) väljer hemundervisning av den anledningen? Statistik, tack, inga vilda gissningar.
Så, jag frågar återigen, vad borde skolan ha sagt till soc innan det oförutsägbara mordet var ett faktum?
Citat:
Det finns stöd att få via socialtjänsten, det som är märkligt och sorgligt är att inte socialtjänsten kopplats in för att stötta denna familj som enligt rektorn var i djup kris. Det skall ju inte vara valbart för föräldrar, de som verkligen är i djup kris och mår psykiskt dåligt förstår det ju oftast inte själva, tyvärr.
Hahaha. Tillåt mig att skratta. Har du någon gång försökt att få hjälp i samband med en familjekris och psykiska problem i Sverige? Lätt som en plätt, eller hur? Eller inte.
Och precis det bör man ju jobba på, om man nu vill undvika att liknande hemskheter händer igen.
Citat:
Nu läser du ju in saker som inte står där.
För det första: Definiera "det" och citera var jag ha sagt att "det" är normalt.
Menar du att "det" skulle vara att mörda sina barn utav en känsla av hopplöshet och förtvivlan? I så fall har jag varken sagt att det är normalt eller att det ör förståeligt. Jag har sagt att jag tycker att det är förståeligt att man kan hamna i en sådan känsla som förälder, samtidigt som jag anser att det är fel att mörda sina barn pga den känslan. Två tankar samtidigt.
Jag förstår: Deras förtvivlan och hopplöshet. (spekulativ teori)
Jag accepterar inte: Deras val att mörda barnen.
Sen är det ju så att väldigt väldigt många familjer med speciella behov mår väldigt dåliga, utan att för den delen ta någons liv (varken sitt eget eller någon annans). Men likväl finns den där känslan av förtvivlan och hopplöshet hos väldigt många, i alla fall i perioder. Mycket av det grundas i att ingen (i alla fall ingen som sitter i en maktposition) verkar förstå vad man egentligen behöver, och ofta blir man till och med bemött med misstankar om att ha klandervärdiga motiv.
Dessa levande, kämpande familjer verkar dock inte räknas in i den här "det var mord och inget annat" ekvationen. Det var mord som orsakades av en konstellation av omständigheter. Betyder dessa omständigheter ingenting så länge man inte mördar någon?
Ni som hela tiden hackar på dem som vill förstå föräldrarnas motiv (eller rättare sagt ni som inte kan acceptera att det skulle kunna finnas ett motiv bortom "ondska") verkar inte vara uppriktigt intresserade av att hjälpa till att undvika att familjer med speciella behov hamnar i den här sortens hopplöshet. Ni verkar mest vara intresserade av att omhänderta barn till folk som öppet erkänner att de har annorlunda behov (t ex hemundervisning). Somliga säger även att O inte borde ha skaffat barn, han som tydligen var psykopat eller i alla fall "sjuk", kanske Aspergare.
Då är vi ju inte långt ifrån att fundera på tvångssterilisering.
Eller hur tänker ni undvika att sånt här händer igen?
Jag tänker ju att det är ganska osannolikt att det kommer hända igen i den här formen, men däremot finns ju väldigt många familjer som far illa och som utvecklar ohälsosamma mönster i sin vardag, utan att hamna på "mord-radarn".
Därav är i alla fall jag mycket mer intresserad av att förbättra situationen och framtidsutsikter för familjer med speciella behov generellt sett. Så att ingen behöver hamna i en spiral av hopplöshet och utbrändhet, som sedan leder till jobbiga beteenden och "lösningsförsök".
För det första: Definiera "det" och citera var jag ha sagt att "det" är normalt.
Menar du att "det" skulle vara att mörda sina barn utav en känsla av hopplöshet och förtvivlan? I så fall har jag varken sagt att det är normalt eller att det ör förståeligt. Jag har sagt att jag tycker att det är förståeligt att man kan hamna i en sådan känsla som förälder, samtidigt som jag anser att det är fel att mörda sina barn pga den känslan. Två tankar samtidigt.
Jag förstår: Deras förtvivlan och hopplöshet. (spekulativ teori)
Jag accepterar inte: Deras val att mörda barnen.
Sen är det ju så att väldigt väldigt många familjer med speciella behov mår väldigt dåliga, utan att för den delen ta någons liv (varken sitt eget eller någon annans). Men likväl finns den där känslan av förtvivlan och hopplöshet hos väldigt många, i alla fall i perioder. Mycket av det grundas i att ingen (i alla fall ingen som sitter i en maktposition) verkar förstå vad man egentligen behöver, och ofta blir man till och med bemött med misstankar om att ha klandervärdiga motiv.
Dessa levande, kämpande familjer verkar dock inte räknas in i den här "det var mord och inget annat" ekvationen. Det var mord som orsakades av en konstellation av omständigheter. Betyder dessa omständigheter ingenting så länge man inte mördar någon?
Ni som hela tiden hackar på dem som vill förstå föräldrarnas motiv (eller rättare sagt ni som inte kan acceptera att det skulle kunna finnas ett motiv bortom "ondska") verkar inte vara uppriktigt intresserade av att hjälpa till att undvika att familjer med speciella behov hamnar i den här sortens hopplöshet. Ni verkar mest vara intresserade av att omhänderta barn till folk som öppet erkänner att de har annorlunda behov (t ex hemundervisning). Somliga säger även att O inte borde ha skaffat barn, han som tydligen var psykopat eller i alla fall "sjuk", kanske Aspergare.
Då är vi ju inte långt ifrån att fundera på tvångssterilisering.
Eller hur tänker ni undvika att sånt här händer igen?
Jag tänker ju att det är ganska osannolikt att det kommer hända igen i den här formen, men däremot finns ju väldigt många familjer som far illa och som utvecklar ohälsosamma mönster i sin vardag, utan att hamna på "mord-radarn".
Därav är i alla fall jag mycket mer intresserad av att förbättra situationen och framtidsutsikter för familjer med speciella behov generellt sett. Så att ingen behöver hamna i en spiral av hopplöshet och utbrändhet, som sedan leder till jobbiga beteenden och "lösningsförsök".
Du har många bra ”egenskaper”. Det är inte alla förunnat.
Citat:
På vilka grunder då? De hade bra och flitig kontakt med föräldrarna, flera lärare som 4 av 5 dagar/vecka var i hemmet och så varit för äldsta dottern i tre års tid. Samtliga ansåg att allt fungerade bra. Inte minsta tecken på ngt märkligt. Det var ett team inkopplat från skolan sida med bl.a. en kurator som också flickorna kunde ha kontakt med.
Så Varför skulle skolan agera?
Citat:
Jaha. Och om nu det verkliga motivet var "utbrändhet pga bristande möjligheter till anpassning motsvarande familjens behov"? Vad gör du då med den infon?
Och om det rentav var "psykopati", vilket ju sägs vara i det närmaste omöjligt att upptäcka innan det är för sent, vad gör du då med den infon?
Begriper du vad jag skriver? Tror inte det.
Det var föräldrar som tog det hemska beslutet att mörda sina barn. Hur de var innan dess vet vi inte så mycket om, men skolan påstår ju att det inte fanns några tecken alls på att något så hemskt skulle hända. Så vad skulle de då säga till soc och "alla kanaler"?
"Hörrni, här har vi två föräldrar som påstår att deras barn behöver hemundervisning för att de inte orkar med vanlig skolvistelse. TA DEM!!!!!!" Eller vaddå?
Visste du att hemundervisning endast är illegal i Sverige och Tyskland? I nästintill alla andra länder finns den möjligheten, helt självklart, och används både av "konstiga" familjer som gärna vill hjärntvätta sina barn av ideologiska skäl (och där får man givetvis ha kontroll-verktyg för att undvika att de får göra så), men även av "annorlunda" familjer som inte passar in i skolans värld. Helt enkelt för att inget system kan passa alla.
Att vilja ha hemundervisning för att man inte passar in i en vanlig skola är inget tecken på att nånting är fel i en familj. Att behöva hemundervisning för att man är sjuk är definitivt inget tecken på att nånting är fel, utöver själva sjukdomen.
Att vilja ha hemundervisning för att undanhålla barnen en objektiv insyn på världen omkring dem, det är ett tecken på att nånting är fel. Men hur många i världen (och i Sverige) väljer hemundervisning av den anledningen? Statistik, tack, inga vilda gissningar.
Så, jag frågar återigen, vad borde skolan ha sagt till soc innan det oförutsägbara mordet var ett faktum?
Hahaha. Tillåt mig att skratta. Har du någon gång försökt att få hjälp i samband med en familjekris och psykiska problem i Sverige? Lätt som en plätt, eller hur? Eller inte.
Och precis det bör man ju jobba på, om man nu vill undvika att liknande hemskheter händer igen.
Och om det rentav var "psykopati", vilket ju sägs vara i det närmaste omöjligt att upptäcka innan det är för sent, vad gör du då med den infon?
Begriper du vad jag skriver? Tror inte det.
Det var föräldrar som tog det hemska beslutet att mörda sina barn. Hur de var innan dess vet vi inte så mycket om, men skolan påstår ju att det inte fanns några tecken alls på att något så hemskt skulle hända. Så vad skulle de då säga till soc och "alla kanaler"?
"Hörrni, här har vi två föräldrar som påstår att deras barn behöver hemundervisning för att de inte orkar med vanlig skolvistelse. TA DEM!!!!!!" Eller vaddå?
Visste du att hemundervisning endast är illegal i Sverige och Tyskland? I nästintill alla andra länder finns den möjligheten, helt självklart, och används både av "konstiga" familjer som gärna vill hjärntvätta sina barn av ideologiska skäl (och där får man givetvis ha kontroll-verktyg för att undvika att de får göra så), men även av "annorlunda" familjer som inte passar in i skolans värld. Helt enkelt för att inget system kan passa alla.
Att vilja ha hemundervisning för att man inte passar in i en vanlig skola är inget tecken på att nånting är fel i en familj. Att behöva hemundervisning för att man är sjuk är definitivt inget tecken på att nånting är fel, utöver själva sjukdomen.
Att vilja ha hemundervisning för att undanhålla barnen en objektiv insyn på världen omkring dem, det är ett tecken på att nånting är fel. Men hur många i världen (och i Sverige) väljer hemundervisning av den anledningen? Statistik, tack, inga vilda gissningar.
Så, jag frågar återigen, vad borde skolan ha sagt till soc innan det oförutsägbara mordet var ett faktum?
Hahaha. Tillåt mig att skratta. Har du någon gång försökt att få hjälp i samband med en familjekris och psykiska problem i Sverige? Lätt som en plätt, eller hur? Eller inte.
Och precis det bör man ju jobba på, om man nu vill undvika att liknande hemskheter händer igen.
Det är dock enligt min erfarenhet oerhört lätt att få hjälp med psykologiska problem i Sverige idag om man har pengar och vilja att förbättra sitt mående. Det finns massor av privatpraktiserande utbildade och legitimerade psykologer som man betalar per timme utan inblandning av samhället. Kyrkan har också familjerådgivning och terapi, för lägre kostnad.
Tyvärr har många inte själva insikten om att de mår dåligt och då behövs socialtjänstens stöd. Därför är det viktigt att skolpersonal och vårdpersonal anmäler till socialtjänsten om oro finns för barnens mående.
De två kommentarer vi sett i pressen från rektorn: Vi såg en famlj i djup kris, samt att vi kanske lyssnade för mycket på föräldrarna, tolkar jag som att man i detta fall inte orosanmälde pga familjens höga status.
Nu är det kanske inte så, men OM det är så det gått till, är det ju väldigt viktigt för framtiden att utreda vad som hänt.
Citat:
På vilka grunder då? De hade bra och flitig kontakt med föräldrarna, flera lärare som 4 av 5 dagar/vecka var i hemmet och så varit för äldsta dottern i tre års tid. Samtliga ansåg att allt fungerade bra. Inte minsta tecken på ngt märkligt. Det var ett team inkopplat från skolan sida med bl.a. en kurator som också flickorna kunde ha kontakt med.
Så Varför skulle skolan agera?
Citat:
Oerhört frustrerande att läsa den här tråden...
Jag tillhör den skaran som inte tror att föräldrarna var onda, psykopatiska, manipulativa osv personer, om än möjligtvis Aspies (dock är Aspergers ingen sjukdom, och därmed basta).
De kan ha varit onda psykopater, och i så fall skulle jag ha noll medkänsla med dem, men jag utgår helt enkelt ifrån att de mördade sina barn utav en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Det var ändå fel, jag försvarar inte mördandet, och jag skulle självklart förespråka fängelsestraff för föräldrarna om de hade varit kvar i livet. Trots detta begriper jag hur man kan hamna där som förälder. Och, ja, jag tror att det kan hända en hel del "vanliga" människor. Dvs människor som inte är onda och/eller psykopater eller som lider av psykos vid mordtillfället.
Däremot tror jag inte att det kan hända vem som helst, iom att de allra flesta människorna har förmågan att filtrera bort sånt som stör dem. Det hade nog inte Bjärred-familjen, i alla fall inte i längden.
En av släktingarna är medlem i en grupp för högsensitiva personer på Facebook (ni får själv ta reda på vilken). Sånt brukar vara ärftligt, även om många inte vill erkänna att de är "annorlunda", då det ju ofta ses som en svaghet att vara känslig.
Det finns även en teori om att alla med Aspergers/autism är högkänsliga, men att inte alla som är högkänsliga har autism. Sen finns nog alltid undantag, men min personliga teori är att de med Aspergers som förefaller helt känslokall egentligen föddes extremt högkänsliga och var tvungna att "stänga dörrarna" helt, redan i småbarnsåldern, för att överleva. Allt eller inget. Googla Intense World Theory, om ni vill veta mer.
Och nu lite tankar att tugga på...
Ni som hela tiden tjatar om att föräldrarna uppenbarligen saknade empati (underförstått redan innan morden):
Har ni tänkt på att utbrändhet ofta leder till brist på empati? Alltså att man blir av med sin empatiförmåga, för att man är utbränd? Att kunna känna empati är ingen självklarhet, inget som garanterat funkar per automatik, inte ens för en "normal" människa som har en medfödd och i grunden fungerande empatiförmåga. Det kan ta slut, under vissa omständigheter.
Bortsett från det utgår nog många "normalstörda" ifrån att deras variant av empati är den enda giltiga. Har ni tänkt på att ni möjligtvis utgår ifrån helt fel parametrar när ni anser er ha "empati" med flickorna? Kanske behövde de isoleras till viss del för att må bra? Känner ni t ex till skillnaden mellan introverterade och extroverterade människor? Fattar ni att introverterade människor mår urdålig av att tvingas umgås med folk hela tiden? Ni tror att ni har en bättre empatiförmåga än Bjärred-föräldrarna för att ni aldrig skulle isolera ett barn. Det är dock skillnad på att isolera ett barn som vill umgås med folk och att erbjuda en möjlighet till isolering till ett barn som inte orkar umgås med folk.
Om ni empatibegåvade skulle bli fosterföräldrar till ett sånt barn som inte orkar umgås med folk, och ni anser att massvis med socialt umgänge alltid är det bästa för alla barn, visar ni då barnet faktiskt empati? Eller kan det vara raka motsatsen.....
Ni som tycker att "det är väl bara att stämpla ut som förälder om man inte orkar ta hand om ungarna":
Vet ni hur vanligt det är bland föräldrar till barn med speciella behov att känna panik inför tanken att barnen en dag kommer att behöva klara sig utan sina föräldrar? Vet ni hur det känns att se hur alla andra missförstår ens barns behov, hur de insisterar på att allt egentligen måste vara föräldrarnas fel, hur de förespråkar åtgärder som man som förälder vet kommer göra allting så mycket värre?
Och vad händer i Sverige när man "stämplar ut som förälder" (frivilligt eller ofrivilligt) och överlåter barnets vård till andra?
Jo, ganska ofta nåt i den här stilen:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/autistiske-sebastian-ar-inlast-24-timmar-per-dygn
"”Han har ingen mänsklig kontakt förutom när vi kommer”, säger Sebastians pappa Karl.
[...]
I samband med att Sebastian slutade grundskolan försvann viktiga rutiner och stabilitet i vardagen, vilket orsakade flera utbrott i hemmet. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och de kontaktade sjukvården för att få hjälp.
Sebastian skickades då till ett psykiatriskt boende 30 mil bort. Väl där fick föräldrarna inte ens säga hejdå till sin son utan skickades hem med uppmaningen att komma tillbaka efter fyra veckor. När de kom tillbaka hade Sebastian tappat vikt och var i allmänt dåligt skick.
– De stoppade i honom så mycket medicin, han orkade inte ens gå, säger pappa Karl.
[...]
– Vi har ju upptäckt vad det är för slags vård i Sverige, på ett boende är man sövd. Vi går inte med på att han hamnar på ett boende igen. I så fall ska det vara ett jättebra boende, säger Sebastians pappa Karl."
Där kan ni snacka isolering. Där finns ingen livskvalité. Och det hade antagligen inte hänt om hemundervisning (med lämplig stöd, regelbunden kontroll, sociala nätverk för hemundervisade barn) vore en självklarhet i Sverige.
Då skulle man som autism-familj nämligen slippa stressen av att behöva behaga samhällets idéer om hur ens utbildning bör gå till (=i skolan), man skulle slippa stressiga miljöbyten, framförallt när det är dags för en ny skola, och man skulle kunna träffa andra med liknande behov och förutsättningar när man känner för det. Man skulle helt enkelt tappa mycket, mycket mindre energi.
Men nej, är man en sån människa som skulle må bättre av hemundervisning, då är man misstänkt. Då bör man tänka på LVU direkt, enligt somliga här. Det går ju så mycket bättre för dessa barn när de väl tagits bort från sin hemska familj.... (om ni verkligen tror det, googla LVU och självmord).
Jag tillhör den skaran som inte tror att föräldrarna var onda, psykopatiska, manipulativa osv personer, om än möjligtvis Aspies (dock är Aspergers ingen sjukdom, och därmed basta).
De kan ha varit onda psykopater, och i så fall skulle jag ha noll medkänsla med dem, men jag utgår helt enkelt ifrån att de mördade sina barn utav en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Det var ändå fel, jag försvarar inte mördandet, och jag skulle självklart förespråka fängelsestraff för föräldrarna om de hade varit kvar i livet. Trots detta begriper jag hur man kan hamna där som förälder. Och, ja, jag tror att det kan hända en hel del "vanliga" människor. Dvs människor som inte är onda och/eller psykopater eller som lider av psykos vid mordtillfället.
Däremot tror jag inte att det kan hända vem som helst, iom att de allra flesta människorna har förmågan att filtrera bort sånt som stör dem. Det hade nog inte Bjärred-familjen, i alla fall inte i längden.
En av släktingarna är medlem i en grupp för högsensitiva personer på Facebook (ni får själv ta reda på vilken). Sånt brukar vara ärftligt, även om många inte vill erkänna att de är "annorlunda", då det ju ofta ses som en svaghet att vara känslig.
Det finns även en teori om att alla med Aspergers/autism är högkänsliga, men att inte alla som är högkänsliga har autism. Sen finns nog alltid undantag, men min personliga teori är att de med Aspergers som förefaller helt känslokall egentligen föddes extremt högkänsliga och var tvungna att "stänga dörrarna" helt, redan i småbarnsåldern, för att överleva. Allt eller inget. Googla Intense World Theory, om ni vill veta mer.
Och nu lite tankar att tugga på...
Ni som hela tiden tjatar om att föräldrarna uppenbarligen saknade empati (underförstått redan innan morden):
Har ni tänkt på att utbrändhet ofta leder till brist på empati? Alltså att man blir av med sin empatiförmåga, för att man är utbränd? Att kunna känna empati är ingen självklarhet, inget som garanterat funkar per automatik, inte ens för en "normal" människa som har en medfödd och i grunden fungerande empatiförmåga. Det kan ta slut, under vissa omständigheter.
Bortsett från det utgår nog många "normalstörda" ifrån att deras variant av empati är den enda giltiga. Har ni tänkt på att ni möjligtvis utgår ifrån helt fel parametrar när ni anser er ha "empati" med flickorna? Kanske behövde de isoleras till viss del för att må bra? Känner ni t ex till skillnaden mellan introverterade och extroverterade människor? Fattar ni att introverterade människor mår urdålig av att tvingas umgås med folk hela tiden? Ni tror att ni har en bättre empatiförmåga än Bjärred-föräldrarna för att ni aldrig skulle isolera ett barn. Det är dock skillnad på att isolera ett barn som vill umgås med folk och att erbjuda en möjlighet till isolering till ett barn som inte orkar umgås med folk.
Om ni empatibegåvade skulle bli fosterföräldrar till ett sånt barn som inte orkar umgås med folk, och ni anser att massvis med socialt umgänge alltid är det bästa för alla barn, visar ni då barnet faktiskt empati? Eller kan det vara raka motsatsen.....
Ni som tycker att "det är väl bara att stämpla ut som förälder om man inte orkar ta hand om ungarna":
Vet ni hur vanligt det är bland föräldrar till barn med speciella behov att känna panik inför tanken att barnen en dag kommer att behöva klara sig utan sina föräldrar? Vet ni hur det känns att se hur alla andra missförstår ens barns behov, hur de insisterar på att allt egentligen måste vara föräldrarnas fel, hur de förespråkar åtgärder som man som förälder vet kommer göra allting så mycket värre?
Och vad händer i Sverige när man "stämplar ut som förälder" (frivilligt eller ofrivilligt) och överlåter barnets vård till andra?
Jo, ganska ofta nåt i den här stilen:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/autistiske-sebastian-ar-inlast-24-timmar-per-dygn
"”Han har ingen mänsklig kontakt förutom när vi kommer”, säger Sebastians pappa Karl.
[...]
I samband med att Sebastian slutade grundskolan försvann viktiga rutiner och stabilitet i vardagen, vilket orsakade flera utbrott i hemmet. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och de kontaktade sjukvården för att få hjälp.
Sebastian skickades då till ett psykiatriskt boende 30 mil bort. Väl där fick föräldrarna inte ens säga hejdå till sin son utan skickades hem med uppmaningen att komma tillbaka efter fyra veckor. När de kom tillbaka hade Sebastian tappat vikt och var i allmänt dåligt skick.
– De stoppade i honom så mycket medicin, han orkade inte ens gå, säger pappa Karl.
[...]
– Vi har ju upptäckt vad det är för slags vård i Sverige, på ett boende är man sövd. Vi går inte med på att han hamnar på ett boende igen. I så fall ska det vara ett jättebra boende, säger Sebastians pappa Karl."
Där kan ni snacka isolering. Där finns ingen livskvalité. Och det hade antagligen inte hänt om hemundervisning (med lämplig stöd, regelbunden kontroll, sociala nätverk för hemundervisade barn) vore en självklarhet i Sverige.
Då skulle man som autism-familj nämligen slippa stressen av att behöva behaga samhällets idéer om hur ens utbildning bör gå till (=i skolan), man skulle slippa stressiga miljöbyten, framförallt när det är dags för en ny skola, och man skulle kunna träffa andra med liknande behov och förutsättningar när man känner för det. Man skulle helt enkelt tappa mycket, mycket mindre energi.
Men nej, är man en sån människa som skulle må bättre av hemundervisning, då är man misstänkt. Då bör man tänka på LVU direkt, enligt somliga här. Det går ju så mycket bättre för dessa barn när de väl tagits bort från sin hemska familj.... (om ni verkligen tror det, googla LVU och självmord).
Mycket bra inlägg.
Du verkar vara mer insatt i funktionsnedsättningar/variationer än gemene man. Troligen har du någon i din närhet med NPF, eller så arbetar du med personer med NPF. Stämmer inte detta, utan du är ”bara” påläst, lyfter jag bildligt på min hatt för dig :-)
Jag fyller på med mer info om NPF. Diagnos blir aktuell när vardagen påverkas menligt; vardagen blir svår eller omöjlig att hantera. Alla människor har autistiska egenskaper, men hos somliga är de egenskaperna så framträdande att det blir problem för personen och dennes omgivning.
Jag vågar slå vad om att de flesta känner (till) någon som är ”lite udda”, eller excentrisk. Självfallet finns det grader av NPF. Jämför fiktiva karaktärer som Dustin Hoffman i Rainman och Ben Affleck i The Accountant.
Att OH skulle hamna i mildaste/lättaste delen av skalan håller jag för troligt. Varför har jag beskrivit tidigare i tråden.
För övrigt vill jag tillägga att där är en betydelseskillnad mellan empati och sympati som blandas ihop här i tråden. Tillägget är inte riktat mot Schnegge.
__________________
Senast redigerad av MacEbola 2018-02-03 kl. 14:53. Anledning: tillägg
Senast redigerad av MacEbola 2018-02-03 kl. 14:53. Anledning: tillägg
Citat:
Oerhört frustrerande att läsa den här tråden...
Jag tillhör den skaran som inte tror att föräldrarna var onda, psykopatiska, manipulativa osv personer, om än möjligtvis Aspies (dock är Aspergers ingen sjukdom, och därmed basta).
De kan ha varit onda psykopater, och i så fall skulle jag ha noll medkänsla med dem, men jag utgår helt enkelt ifrån att de mördade sina barn utav en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Det var ändå fel, jag försvarar inte mördandet, och jag skulle självklart förespråka fängelsestraff för föräldrarna om de hade varit kvar i livet. Trots detta begriper jag hur man kan hamna där som förälder. Och, ja, jag tror att det kan hända en hel del "vanliga" människor. Dvs människor som inte är onda och/eller psykopater eller som lider av psykos vid mordtillfället.
Däremot tror jag inte att det kan hända vem som helst, iom att de allra flesta människorna har förmågan att filtrera bort sånt som stör dem. Det hade nog inte Bjärred-familjen, i alla fall inte i längden.
En av släktingarna är medlem i en grupp för högsensitiva personer på Facebook (ni får själv ta reda på vilken). Sånt brukar vara ärftligt, även om många inte vill erkänna att de är "annorlunda", då det ju ofta ses som en svaghet att vara känslig.
Det finns även en teori om att alla med Aspergers/autism är högkänsliga, men att inte alla som är högkänsliga har autism. Sen finns nog alltid undantag, men min personliga teori är att de med Aspergers som förefaller helt känslokall egentligen föddes extremt högkänsliga och var tvungna att "stänga dörrarna" helt, redan i småbarnsåldern, för att överleva. Allt eller inget. Googla Intense World Theory, om ni vill veta mer.
Och nu lite tankar att tugga på...
Ni som hela tiden tjatar om att föräldrarna uppenbarligen saknade empati (underförstått redan innan morden):
Har ni tänkt på att utbrändhet ofta leder till brist på empati? Alltså att man blir av med sin empatiförmåga, för att man är utbränd? Att kunna känna empati är ingen självklarhet, inget som garanterat funkar per automatik, inte ens för en "normal" människa som har en medfödd och i grunden fungerande empatiförmåga. Det kan ta slut, under vissa omständigheter.
Bortsett från det utgår nog många "normalstörda" ifrån att deras variant av empati är den enda giltiga. Har ni tänkt på att ni möjligtvis utgår ifrån helt fel parametrar när ni anser er ha "empati" med flickorna? Kanske behövde de isoleras till viss del för att må bra? Känner ni t ex till skillnaden mellan introverterade och extroverterade människor? Fattar ni att introverterade människor mår urdålig av att tvingas umgås med folk hela tiden? Ni tror att ni har en bättre empatiförmåga än Bjärred-föräldrarna för att ni aldrig skulle isolera ett barn. Det är dock skillnad på att isolera ett barn som vill umgås med folk och att erbjuda en möjlighet till isolering till ett barn som inte orkar umgås med folk.
Om ni empatibegåvade skulle bli fosterföräldrar till ett sånt barn som inte orkar umgås med folk, och ni anser att massvis med socialt umgänge alltid är det bästa för alla barn, visar ni då barnet faktiskt empati? Eller kan det vara raka motsatsen.....
Ni som tycker att "det är väl bara att stämpla ut som förälder om man inte orkar ta hand om ungarna":
Vet ni hur vanligt det är bland föräldrar till barn med speciella behov att känna panik inför tanken att barnen en dag kommer att behöva klara sig utan sina föräldrar? Vet ni hur det känns att se hur alla andra missförstår ens barns behov, hur de insisterar på att allt egentligen måste vara föräldrarnas fel, hur de förespråkar åtgärder som man som förälder vet kommer göra allting så mycket värre?
Och vad händer i Sverige när man "stämplar ut som förälder" (frivilligt eller ofrivilligt) och överlåter barnets vård till andra?
Jo, ganska ofta nåt i den här stilen:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/autistiske-sebastian-ar-inlast-24-timmar-per-dygn
"”Han har ingen mänsklig kontakt förutom när vi kommer”, säger Sebastians pappa Karl.
[...]
I samband med att Sebastian slutade grundskolan försvann viktiga rutiner och stabilitet i vardagen, vilket orsakade flera utbrott i hemmet. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och de kontaktade sjukvården för att få hjälp.
Sebastian skickades då till ett psykiatriskt boende 30 mil bort. Väl där fick föräldrarna inte ens säga hejdå till sin son utan skickades hem med uppmaningen att komma tillbaka efter fyra veckor. När de kom tillbaka hade Sebastian tappat vikt och var i allmänt dåligt skick.
– De stoppade i honom så mycket medicin, han orkade inte ens gå, säger pappa Karl.
[...]
– Vi har ju upptäckt vad det är för slags vård i Sverige, på ett boende är man sövd. Vi går inte med på att han hamnar på ett boende igen. I så fall ska det vara ett jättebra boende, säger Sebastians pappa Karl."
Där kan ni snacka isolering. Där finns ingen livskvalité. Och det hade antagligen inte hänt om hemundervisning (med lämplig stöd, regelbunden kontroll, sociala nätverk för hemundervisade barn) vore en självklarhet i Sverige.
Då skulle man som autism-familj nämligen slippa stressen av att behöva behaga samhällets idéer om hur ens utbildning bör gå till (=i skolan), man skulle slippa stressiga miljöbyten, framförallt när det är dags för en ny skola, och man skulle kunna träffa andra med liknande behov och förutsättningar när man känner för det. Man skulle helt enkelt tappa mycket, mycket mindre energi.
Men nej, är man en sån människa som skulle må bättre av hemundervisning, då är man misstänkt. Då bör man tänka på LVU direkt, enligt somliga här. Det går ju så mycket bättre för dessa barn när de väl tagits bort från sin hemska familj.... (om ni verkligen tror det, googla LVU och självmord).
Jag tillhör den skaran som inte tror att föräldrarna var onda, psykopatiska, manipulativa osv personer, om än möjligtvis Aspies (dock är Aspergers ingen sjukdom, och därmed basta).
De kan ha varit onda psykopater, och i så fall skulle jag ha noll medkänsla med dem, men jag utgår helt enkelt ifrån att de mördade sina barn utav en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Det var ändå fel, jag försvarar inte mördandet, och jag skulle självklart förespråka fängelsestraff för föräldrarna om de hade varit kvar i livet. Trots detta begriper jag hur man kan hamna där som förälder. Och, ja, jag tror att det kan hända en hel del "vanliga" människor. Dvs människor som inte är onda och/eller psykopater eller som lider av psykos vid mordtillfället.
Däremot tror jag inte att det kan hända vem som helst, iom att de allra flesta människorna har förmågan att filtrera bort sånt som stör dem. Det hade nog inte Bjärred-familjen, i alla fall inte i längden.
En av släktingarna är medlem i en grupp för högsensitiva personer på Facebook (ni får själv ta reda på vilken). Sånt brukar vara ärftligt, även om många inte vill erkänna att de är "annorlunda", då det ju ofta ses som en svaghet att vara känslig.
Det finns även en teori om att alla med Aspergers/autism är högkänsliga, men att inte alla som är högkänsliga har autism. Sen finns nog alltid undantag, men min personliga teori är att de med Aspergers som förefaller helt känslokall egentligen föddes extremt högkänsliga och var tvungna att "stänga dörrarna" helt, redan i småbarnsåldern, för att överleva. Allt eller inget. Googla Intense World Theory, om ni vill veta mer.
Och nu lite tankar att tugga på...
Ni som hela tiden tjatar om att föräldrarna uppenbarligen saknade empati (underförstått redan innan morden):
Har ni tänkt på att utbrändhet ofta leder till brist på empati? Alltså att man blir av med sin empatiförmåga, för att man är utbränd? Att kunna känna empati är ingen självklarhet, inget som garanterat funkar per automatik, inte ens för en "normal" människa som har en medfödd och i grunden fungerande empatiförmåga. Det kan ta slut, under vissa omständigheter.
Bortsett från det utgår nog många "normalstörda" ifrån att deras variant av empati är den enda giltiga. Har ni tänkt på att ni möjligtvis utgår ifrån helt fel parametrar när ni anser er ha "empati" med flickorna? Kanske behövde de isoleras till viss del för att må bra? Känner ni t ex till skillnaden mellan introverterade och extroverterade människor? Fattar ni att introverterade människor mår urdålig av att tvingas umgås med folk hela tiden? Ni tror att ni har en bättre empatiförmåga än Bjärred-föräldrarna för att ni aldrig skulle isolera ett barn. Det är dock skillnad på att isolera ett barn som vill umgås med folk och att erbjuda en möjlighet till isolering till ett barn som inte orkar umgås med folk.
Om ni empatibegåvade skulle bli fosterföräldrar till ett sånt barn som inte orkar umgås med folk, och ni anser att massvis med socialt umgänge alltid är det bästa för alla barn, visar ni då barnet faktiskt empati? Eller kan det vara raka motsatsen.....
Ni som tycker att "det är väl bara att stämpla ut som förälder om man inte orkar ta hand om ungarna":
Vet ni hur vanligt det är bland föräldrar till barn med speciella behov att känna panik inför tanken att barnen en dag kommer att behöva klara sig utan sina föräldrar? Vet ni hur det känns att se hur alla andra missförstår ens barns behov, hur de insisterar på att allt egentligen måste vara föräldrarnas fel, hur de förespråkar åtgärder som man som förälder vet kommer göra allting så mycket värre?
Och vad händer i Sverige när man "stämplar ut som förälder" (frivilligt eller ofrivilligt) och överlåter barnets vård till andra?
Jo, ganska ofta nåt i den här stilen:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/autistiske-sebastian-ar-inlast-24-timmar-per-dygn
"”Han har ingen mänsklig kontakt förutom när vi kommer”, säger Sebastians pappa Karl.
[...]
I samband med att Sebastian slutade grundskolan försvann viktiga rutiner och stabilitet i vardagen, vilket orsakade flera utbrott i hemmet. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och de kontaktade sjukvården för att få hjälp.
Sebastian skickades då till ett psykiatriskt boende 30 mil bort. Väl där fick föräldrarna inte ens säga hejdå till sin son utan skickades hem med uppmaningen att komma tillbaka efter fyra veckor. När de kom tillbaka hade Sebastian tappat vikt och var i allmänt dåligt skick.
– De stoppade i honom så mycket medicin, han orkade inte ens gå, säger pappa Karl.
[...]
– Vi har ju upptäckt vad det är för slags vård i Sverige, på ett boende är man sövd. Vi går inte med på att han hamnar på ett boende igen. I så fall ska det vara ett jättebra boende, säger Sebastians pappa Karl."
Där kan ni snacka isolering. Där finns ingen livskvalité. Och det hade antagligen inte hänt om hemundervisning (med lämplig stöd, regelbunden kontroll, sociala nätverk för hemundervisade barn) vore en självklarhet i Sverige.
Då skulle man som autism-familj nämligen slippa stressen av att behöva behaga samhällets idéer om hur ens utbildning bör gå till (=i skolan), man skulle slippa stressiga miljöbyten, framförallt när det är dags för en ny skola, och man skulle kunna träffa andra med liknande behov och förutsättningar när man känner för det. Man skulle helt enkelt tappa mycket, mycket mindre energi.
Men nej, är man en sån människa som skulle må bättre av hemundervisning, då är man misstänkt. Då bör man tänka på LVU direkt, enligt somliga här. Det går ju så mycket bättre för dessa barn när de väl tagits bort från sin hemska familj.... (om ni verkligen tror det, googla LVU och självmord).
Jag håller med dig i mycket av det du skriver (behandlingen av pojken i ditt exempel är närmast kriminelllt inkompetent).
Däremot tror jag att hemundervisning mycket sällan är det bästa verktyget. I detta fallet vet vi ju att skolan helt och hållet ställt upp på föräldrarnas önskemål och detta har inte förhindrat det tragiska slutet. Generellt så tror jag att många (kanske inte alla) föräldrar med barn med "tyngre" diagnoser är i skriande behov av avlastningen som det innebär att barnet har någon typ av (givetvis anpassad och väl fungerande) dagverksamhet utanför hemmet.
I just detta fall tror inte jag att nyckeln ligger i barnens eventuella behov och hur samhället mött dem utan i att föräldrarna haft, som du är inne på lite också, bristande förmåga i den situation man ställts inför. Utåt har föräldrarna verkat kompetenta men inåt har det fallit samman.
Det behöver såklart inte betyda att föräldrarna var onda men jag tror att det ändå kan vara på sin plats med en viss misstänksamhet (eller vad man nu skall kalla det) från samhällets sida när en familj hamnar i en sådan exceptionell situation som denna. Det hela har ändå slutat i en våldshandling mot barnen och där tror jag inte att det var bristen på förståelse för barnens situation från samhällets sida som var den avgörande faktorn. Någon typ av oförmåga i föräldraskapet (om den fanns där från början eller kom sig av situationen kan diskuteras) måste det ha funnits och vem vet, kanske hade det varit bättre för den här familjen om föräldrarna erbjudits (tvingats på) avlastning i form av dagverksamhet eller stödfamilj?
Citat:
Människan säger inte att det är normalt utan förklarar för er alla Bror duktiga att egenskaper inte är statiska.Om det vore så normalt eller så förståeligt som du vill påskina, skulle detta hända betydligt oftare. Men det är gudskelov ytterst ovanligt och särskilt att två föräldrar i samförstånd utför ett sådant här ohyggligt dåd är i sig unikt. Kan vara värt att tänka på om man försöker förringa detta brott.
Ni letar ettsvar. en syndabock för att ni ska kunna känna er bättre. Någon genuin önskan att förstå mekanismerna som lett fram till detta finns inte. Ni sitter bara med er fördömmande stämpel i högsta hugg.
Det finns sjukare människor i tråden än föräldrarna. Nu har jag inte sagt att du är en av dem. Jag känner dig inte.
Hur mådde de två flickorna psykiskt? Det var väl den äldre som beskrevs som ”nyfiken på lärandet?” Varifrån hämtade hon (psykisk) kraft, motivation och lust till att vara nyfiken på lärandet, när hon inte fick den stimulans som fås just av att vistas i en skola tillsammans med jämnåriga kamrater? Kompisar är en viktig del av barns och tonåringars liv. Den dagliga interaktionen med andra elever och med olika lärare är en del av skolutbildningen. Om M skrevs väl att ”hon ville gå i skolan.” Hur ledsamt blev det då inte när hon till sist inte klarade av att vara i skolan?
Att under tre år tillbringa dagarna i hemmet, och där tänka på hur ens kamrater delar vardagen med varandra, kan ju inte kännas annat än bittert. Det är lätt att tro A var åtminstone tidvis mycket nedstämd eller deprimerad. Antagligen även M.
Finns det någon som känner till andra barn eller ungdomar som fått hemundervisning under flera års tid, och som kan beskriva litet om hur skolan/skolorna i de fallen planerat för att hjälpa barnen genom hemundervisningsperioden utan att knäckas av den? Jag frågar eftersom hela situationen är ny för mig och eftersom jag inte kan föreställa mig hur upplägget borde vara för att den unga skulle uthärda hemmatillvaron.
Att under tre år tillbringa dagarna i hemmet, och där tänka på hur ens kamrater delar vardagen med varandra, kan ju inte kännas annat än bittert. Det är lätt att tro A var åtminstone tidvis mycket nedstämd eller deprimerad. Antagligen även M.
Finns det någon som känner till andra barn eller ungdomar som fått hemundervisning under flera års tid, och som kan beskriva litet om hur skolan/skolorna i de fallen planerat för att hjälpa barnen genom hemundervisningsperioden utan att knäckas av den? Jag frågar eftersom hela situationen är ny för mig och eftersom jag inte kan föreställa mig hur upplägget borde vara för att den unga skulle uthärda hemmatillvaron.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera