Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

På den bilden finns inte HB. Den har absolut ingentingmed HB att göra. Där finns en kvinna med samma efternamn, men det är inte HB, inte samma förnamn eller ålder. Ingen av de andra heter Hanna eller har efternamnet B*renton.

Bra, då vet vi. Tack!

De har levt ett långt liv och de vill framstå som om de är goda människor och gör sitt allra yttersta för barnen. De kanske till och med tror på att de gör det bästa för barnen.
De kan förstå att den verkliga anledningen till barnamorden är deras egen karriärsstege som rubbas, eller att någon av dem skapat flickornas sjukdomar på grund av ett kontrollbehov, men de vill inte framstå som dåliga efter sin död utan dö martyrdöden.

Ja.

Glöm aldrig Agnes och Moa.

Samhället måste skydda alla barn, även de som har välutbildade föräldrar med hög status och villa.
Vi måste våga ställa de svåra frågorna.

Så här skriver på en Moa Henkow på en sida som heter "viralsweden" under rubriken Clara Henry - Jag är på väg att bli galen (som är en YouTuber):
"Jag pratar med mig själv, med en bil och med ett träd! Är jag galen? Jag pratar med många olika saker!"

Tänk på att, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, sträckan Lomma-Haboljung-Bjärred går under benämningen ”Valiumkusten”. Här är det flashig fasad och ångestlindring som gäller; och alltså välfyllda pillerförråd i varje hem!

Oerhört frustrerande att läsa den här tråden...

Jag tillhör den skaran som inte tror att föräldrarna var onda, psykopatiska, manipulativa osv personer, om än möjligtvis Aspies (dock är Aspergers ingen sjukdom, och därmed basta).

De kan ha varit onda psykopater, och i så fall skulle jag ha noll medkänsla med dem, men jag utgår helt enkelt ifrån att de mördade sina barn utav en känsla av förtvivlan och hopplöshet. Det var ändå fel, jag försvarar inte mördandet, och jag skulle självklart förespråka fängelsestraff för föräldrarna om de hade varit kvar i livet. Trots detta begriper jag hur man kan hamna där som förälder. Och, ja, jag tror att det kan hända en hel del "vanliga" människor. Dvs människor som inte är onda och/eller psykopater eller som lider av psykos vid mordtillfället.

Däremot tror jag inte att det kan hända vem som helst, iom att de allra flesta människorna har förmågan att filtrera bort sånt som stör dem. Det hade nog inte Bjärred-familjen, i alla fall inte i längden.

En av släktingarna är medlem i en grupp för högsensitiva personer på Facebook (ni får själv ta reda på vilken). Sånt brukar vara ärftligt, även om många inte vill erkänna att de är "annorlunda", då det ju ofta ses som en svaghet att vara känslig.

Det finns även en teori om att alla med Aspergers/autism är högkänsliga, men att inte alla som är högkänsliga har autism. Sen finns nog alltid undantag, men min personliga teori är att de med Aspergers som förefaller helt känslokall egentligen föddes extremt högkänsliga och var tvungna att "stänga dörrarna" helt, redan i småbarnsåldern, för att överleva. Allt eller inget. Googla Intense World Theory, om ni vill veta mer.

Och nu lite tankar att tugga på...

Ni som hela tiden tjatar om att föräldrarna uppenbarligen saknade empati (underförstått redan innan morden):

Har ni tänkt på att utbrändhet ofta leder till brist på empati? Alltså att man blir av med sin empatiförmåga, för att man är utbränd? Att kunna känna empati är ingen självklarhet, inget som garanterat funkar per automatik, inte ens för en "normal" människa som har en medfödd och i grunden fungerande empatiförmåga. Det kan ta slut, under vissa omständigheter.

Bortsett från det utgår nog många "normalstörda" ifrån att deras variant av empati är den enda giltiga. Har ni tänkt på att ni möjligtvis utgår ifrån helt fel parametrar när ni anser er ha "empati" med flickorna? Kanske behövde de isoleras till viss del för att må bra? Känner ni t ex till skillnaden mellan introverterade och extroverterade människor? Fattar ni att introverterade människor mår urdålig av att tvingas umgås med folk hela tiden? Ni tror att ni har en bättre empatiförmåga än Bjärred-föräldrarna för att ni aldrig skulle isolera ett barn. Det är dock skillnad på att isolera ett barn som vill umgås med folk och att erbjuda en möjlighet till isolering till ett barn som inte orkar umgås med folk.

Om ni empatibegåvade skulle bli fosterföräldrar till ett sånt barn som inte orkar umgås med folk, och ni anser att massvis med socialt umgänge alltid är det bästa för alla barn, visar ni då barnet faktiskt empati? Eller kan det vara raka motsatsen.....

Ni som tycker att "det är väl bara att stämpla ut som förälder om man inte orkar ta hand om ungarna":

Vet ni hur vanligt det är bland föräldrar till barn med speciella behov att känna panik inför tanken att barnen en dag kommer att behöva klara sig utan sina föräldrar? Vet ni hur det känns att se hur alla andra missförstår ens barns behov, hur de insisterar på att allt egentligen måste vara föräldrarnas fel, hur de förespråkar åtgärder som man som förälder vet kommer göra allting så mycket värre?

Och vad händer i Sverige när man "stämplar ut som förälder" (frivilligt eller ofrivilligt) och överlåter barnets vård till andra?

Jo, ganska ofta nåt i den här stilen:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/autistiske-sebastian-ar-inlast-24-timmar-per-dygn

"”Han har ingen mänsklig kontakt förutom när vi kommer”, säger Sebastians pappa Karl.

[...]

I samband med att Sebastian slutade grundskolan försvann viktiga rutiner och stabilitet i vardagen, vilket orsakade flera utbrott i hemmet. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och de kontaktade sjukvården för att få hjälp.

Sebastian skickades då till ett psykiatriskt boende 30 mil bort. Väl där fick föräldrarna inte ens säga hejdå till sin son utan skickades hem med uppmaningen att komma tillbaka efter fyra veckor. När de kom tillbaka hade Sebastian tappat vikt och var i allmänt dåligt skick.

– De stoppade i honom så mycket medicin, han orkade inte ens gå, säger pappa Karl.

[...]

– Vi har ju upptäckt vad det är för slags vård i Sverige, på ett boende är man sövd. Vi går inte med på att han hamnar på ett boende igen. I så fall ska det vara ett jättebra boende, säger Sebastians pappa Karl."

Där kan ni snacka isolering. Där finns ingen livskvalité. Och det hade antagligen inte hänt om hemundervisning (med lämplig stöd, regelbunden kontroll, sociala nätverk för hemundervisade barn) vore en självklarhet i Sverige.

Då skulle man som autism-familj nämligen slippa stressen av att behöva behaga samhällets idéer om hur ens utbildning bör gå till (=i skolan), man skulle slippa stressiga miljöbyten, framförallt när det är dags för en ny skola, och man skulle kunna träffa andra med liknande behov och förutsättningar när man känner för det. Man skulle helt enkelt tappa mycket, mycket mindre energi.

Men nej, är man en sån människa som skulle må bättre av hemundervisning, då är man misstänkt. Då bör man tänka på LVU direkt, enligt somliga här. Det går ju så mycket bättre för dessa barn när de väl tagits bort från sin hemska familj.... (om ni verkligen tror det, googla LVU och självmord).

Okej, då kanske det klarnar mer om dessa uppgifter kommer upp i ljuset. Annars är ju bilden i stort sett klar. Det finns ju dock en massa frågetecken kvar.

Jag tycker riktigt synd om de anhöriga som tvingas läsa alla osmakliga spekulationer här. Ett hjärta till dem.

Om det vore så normalt eller så förståeligt som du vill påskina, skulle detta hända betydligt oftare. Men det är gudskelov ytterst ovanligt och särskilt att två föräldrar i samförstånd utför ett sådant här ohyggligt dåd är i sig unikt. Kan vara värt att tänka på om man försöker förringa detta brott.

Ja fruktansvärt för Deras anhöriga. Att tappa sina kära på detta vis. Kanske någon av dom orkar och vill ge lite information framöver. För att få slut på alla falska påståenden och ett slut. Detta fall har berört väldigt många människor, Därav alla spekulationer. Även om närstående frågar sig varför och själva svårt att förstå denna handling? Även om dom känner till omständigheterna och brevet/ filmen gett svar.

Nu läser du ju in saker som inte står där.

För det första: Definiera "det" och citera var jag ha sagt att "det" är normalt.

Menar du att "det" skulle vara att mörda sina barn utav en känsla av hopplöshet och förtvivlan? I så fall har jag varken sagt att det är normalt eller att det ör förståeligt. Jag har sagt att jag tycker att det är förståeligt att man kan hamna i en sådan känsla som förälder, samtidigt som jag anser att det är fel att mörda sina barn pga den känslan. Två tankar samtidigt.

Jag förstår: Deras förtvivlan och hopplöshet. (spekulativ teori)
Jag accepterar inte: Deras val att mörda barnen.

Sen är det ju så att väldigt väldigt många familjer med speciella behov mår väldigt dåliga, utan att för den delen ta någons liv (varken sitt eget eller någon annans). Men likväl finns den där känslan av förtvivlan och hopplöshet hos väldigt många, i alla fall i perioder. Mycket av det grundas i att ingen (i alla fall ingen som sitter i en maktposition) verkar förstå vad man egentligen behöver, och ofta blir man till och med bemött med misstankar om att ha klandervärdiga motiv.

Dessa levande, kämpande familjer verkar dock inte räknas in i den här "det var mord och inget annat" ekvationen. Det var mord som orsakades av en konstellation av omständigheter. Betyder dessa omständigheter ingenting så länge man inte mördar någon?

Ni som hela tiden hackar på dem som vill förstå föräldrarnas motiv (eller rättare sagt ni som inte kan acceptera att det skulle kunna finnas ett motiv bortom "ondska") verkar inte vara uppriktigt intresserade av att hjälpa till att undvika att familjer med speciella behov hamnar i den här sortens hopplöshet. Ni verkar mest vara intresserade av att omhänderta barn till folk som öppet erkänner att de har annorlunda behov (t ex hemundervisning). Somliga säger även att O inte borde ha skaffat barn, han som tydligen var psykopat eller i alla fall "sjuk", kanske Aspergare.

Då är vi ju inte långt ifrån att fundera på tvångssterilisering.

Eller hur tänker ni undvika att sånt här händer igen?

Jag tänker ju att det är ganska osannolikt att det kommer hända igen i den här formen, men däremot finns ju väldigt många familjer som far illa och som utvecklar ohälsosamma mönster i sin vardag, utan att hamna på "mord-radarn".

Därav är i alla fall jag mycket mer intresserad av att förbättra situationen och framtidsutsikter för familjer med speciella behov generellt sett. Så att ingen behöver hamna i en spiral av hopplöshet och utbrändhet, som sedan leder till jobbiga beteenden och "lösningsförsök".

Jag skulle gå till botten med, så långt det över huvud taget är möjligt, vad som var det verkliga motivet.