Rehab utomlands - min resa

Hej. jag skriver detta för jag behöver skriva av mig och även få råd på svenska. Jag är en tjej på 23 år. Jag har missbrukat i princip allt jag kommit över men opiater ser jag som mitt största problem.(varit ganska hooked på benso,lyrica, gräs och amfetamin också). Jag har vaknat upp i respirator på livsupport och sedan gått rakt ut från sjukan, arg för att jag tyckte de hade förstört min hals, och tog mer heroin.

I början var det det klassiska festknarkandet. började tidigt, 15-16. Gräs har jag rökt i princip dagligen sedan dess. jag blev bjuden på mycket kokain för killar tyckte att jag var snygg. Jag var väldigt osäker och allt handlade om bekräftelse. drogerna var intressant, den "mörka sidan" lockade, om jag ändå bara visste hur det skulle gå…
Jag har alltid haft ett stråk av dysterhet i mig. När jag tog droger botade det depressionen. För stunden. Jag drar inte hela historien, men kan gärna utveckla om någon är intresserad. Nu i slutet, de sista månaderna, var jag starkt beroende av opiater och även benso(även om jag inte förstod att jag var det av benso för de har aldrig gett mig ett rus, bara använt dem för att förstärka opis). Jag föll totalt. Började dela nålar med folk jag vet testat positivt för hepatit c. Var extremt ensam. Jag knarkade, sov,knarkade,sov. Läste mycket om självmord och självmordsmetoder. Turer in och ut på psyk. Har som tur var aldrig prostituerat mig men lurat av folk pengar. I slutet satte jag nål på en vän som fick hjärtstopp. Han dog inte, han återupplivades, men det var nära.

I samband med detta skickade en närstående en länk till ett rehabiliteringscenter i asien. Jag fnös och kollade inte ens på länken. men något hände i mig, och utan att knappt ha läst om stället, så lät jag tack vare min närstående en ansvarig ringa mig för att se om min engelska var okej, så jag skulle klara att genomföra behandlingen på annat språk. Det var den tydligen, och sen fanns det ingen återvändo kändes det som. Då var det tydligen bestämt, för att jag svarat på samtalet. Men då började jag se fram emot det. Jag visste att jag inte ville leva det livet jag levt.

Rätt som det var stod jag på flygplatsen. Jag hade inte vågat ta med något ner och hade självmant lagt ner bensona några dagar tidigare, subutex någon dag innan. Flygresan var fruktansvärd. Jag svettades, frös, ont i magen.

Och nu är jag här. Ibland känns det jättebra, men schemat är otroligt fullt och jag som är van att sova på knark hela dagarna tycker det är SKITSVÅRT(skäms för vet hur hårt vissa jobbar). i början fick jag avgiftas med metadon, men avböjde efter fyra dagar. grejen var att avtändningen känns som den är värst nu. efter 2 veckor off mettat. Hur lång är en avtändning om man tagit mycket av sub, meta och heroin(inte samtidigt)? Halveringstiden är ju så lång på vissa.

Jag finner det skitsvårt att prata engelska ibland och har svårt att engagera mig i gruppen. Allt tar otroligt mycket energi och kraft och jag vill ofta bara ge upp, åka hem, och acceptera att jag är en obotlig knarkare. Depressionen är tung, speciellt som jag slutade med antidepp innan jag åkte (hade en vacker dröm om att inte behöva stoppa nåt pilleraktigt i munnen alls) men det blev ohållbart och har nu påbörjat cymbalta igen, ätit 3 dagar. Jag mår skit. Stället är jättebra och lyxigt med en blanding av 12steg, mindfullness,meditation och terapi. Men jag känner att jag slänger bort det. Jag orkar inget. Hur ska jag få motivation? Tror ni cymbaltan gör det värre just nu? för ikväll mår jag som en säck skit..

Hej!

Halveringstiden är, undantaget Metadonet, inte speciellt lång. Problemet är snarare att opiaterna ställt till det med balansen i kroppen (ffa endorfinet förstås), så det är inte så konstigt att du är väldigt nedstämd. Du får nog räkna med att inte må så jättebra psykiskt i ett par veckor till, även om det kan vara väldigt individuellt. Det viktigaste nu är att låta kroppen återhämta sig Du kanske inte måste vara med på massa aktiviteter i början? Kanske finns det en pool du kan ligga och slappa vid bara eller så? Kämpa på! Det låter ju som att det är ett väldigt härligt ställe du är på med bra förutsättningar för dig. Lycka till!

Åh vad snällt att du svarar och uppmuntrar mig. Jag håller med dig, men samtidigt är ju meningen med alla "aktiviteter" att de ska förbättra depressionen, och hålla en busy. men jag känner mig totalt dränerad i slutet av dagen om jag gör det. Men om jag inte gör det känner jag att jag kunde lika gärna köpt en charterresa, om du förstår?

Edit: varit här 3 veckor nu, så hade hoppats på en förbättring rent psykiskt. Tålamodet är ju som bekant inte så stort bland knarkare..

Får jag fråga hur behandlingen finansieras? Fick du soc att betala? Eller har du en förmögen familj eller så?

Hur länge har du varit där, och hur länge ska du stanna?

Är även intresserad av i vilket land du genomför behandlingen? Har aldrig hört talas om behandlingshem i asien, många av de länderna där har ju väldigt restriktiva narkotikalagar. Man tänker ju sig liksom att det inte lär finnas bra behandlingshem i typ filipinerna där presidenten offentligt beordrar poliser att bara skjuta ihjäl knarkare för att bli av med dem s.a.s

Nu är ju inte Filippinerna det enda landet i Asien så klart, men i regel är det ju väldigt hård narkotikapolitk i Asien så är väldigt nyfiken på vilket land du är i

Lycka till på din resa! Du verkar sannerligen ha fått nog och bestämt dig. Då har du halva inne!

Tja vargen, förlåt för sent svar. Det var i thailand men med ganska västerländsk inriktning, inte många thailändare där direkt utom vissa bland personalen. De flesta kom från Australien. Jag var där en månad! mådde väldigt dåligt men hade riktigt bra stunder och tog med mig mycket enormt användbart och fint där ifrån. tyvärr tog jag ett återfall ett par veckor efter hemkomst, men jag kom på fötter snabbt igen och nu är jag på't, ren en månad!
Slängt allt vad psykofarmaka heter, ohar istället snöat in mig lite på hälsokostflum och försöker få i mig alla näringsämnen rätt, äter lite d-vitamin, tränar och läser på om sånt, något ska man hålla på med

på det stora hela ändrade jag min grundsyn och tro på mig själv genom att ta chansen att åka dit. Min självkänsla är annorlunda. jag har sökt in till plugg nu i höst vilket jag hade skrattat åt om någon sa till mig där efter årsskiftet. Men fan det är tufft ibland alltså.. men jag inser vilken jävla tur jag hade som fick chansen, önskar jag kunde ge den till alla som kämpar med samma problem som mig.

edit; nog att man är manipulativ som knarkare men jag skulle aldrig få soc att betala det där, haha. Jag har en släkting med ganska fet plånbok helt enkelt(detta skäms jag nästan för för det är så ORÄTTVIST), ungefär som du gissade.