Citat:
Jag har ett antal bekanta som är ”kulturarbetare”, dvs aktiva inom musik och/eller teater. De är inte kändisar på nationell nivå och de är inga som drar in några jättegage men det är deras huvudsakliga sysselsättning. Kulturabetare men definitivt ingen kulturelit och inte bara boende i Stockholms innerstad. Flera är bosatta på mindre orter. Man skulle ju kunna tänka sig (iallafall har jag gjort det) att dessa individer skulle vara lite mer öppna i sitt sätt att betrakta samhällsutvecklingen och kanske känna att andra än 7-klövern borde få inflytande. Men icke!
Varje gång vi kommit i diskussioner som på nåt sätt berör politik så blir jag väldigt nedslagen vad gäller SDs möjligheter att plocka några röster i de kretsarna. Pekar jag på problemen i samhället så tillstår de väl i nån utsträckning att, ”ja visst finns det problem”. Men att kunna tänka sig rösta på SD, nej, det finns bara inte. I deras värld tycks SD fortfarande vara en sjuka som ska bekämpas. Jag ska säga att jag brukar akta mig för att själv lyfta fram SD (eller nåt annat parti för den delen). Det jag fokuserar på i diskussionerna är händelser, problem eller nån statistik jag tagit del av. Det brukar vara nån annan som så småningom för in SD i samtalet (och då som sagt i negativa termer).
Jag har många akademiker i min bekantskapskrets, huvudsakligen inom teknik och naturvetenskap (mycket beroende på att det är min egen bakgrund). I några fall har de tidigare nämnda kulturarbetarna den utbildningsbakgrunden men de har med åren kommit att växla spår (t ex musicerandet sen ungdomen har övergått i näst intill heltidssysselsättning). Nu pratar jag inte politik med så många av mina akademikerbekanta/kollegor men när det skett, även under senare tid, upplever jag att aversionen mot SD sitter hårt även där. Jag tycker mig dock uppfattat en viss skillnad (jämfört med ”kulturarbetarna”) i hur man invänder mot SD. Det är mer av ”SD har inga faktiska lösningar” än att bara uttrycka avsky och refera till ”unkna värderingar”. Jag har också kunnat konstatera att mina bekanta har mycket större tilltro till BRÅ och traditionella medier än vad jag har.
Med bakgrund av det jag just beskrivit känner jag mig stundtals lite uppgiven när jag ser opinionsundersökningar där SD går tillbaka, står still eller bara rör sig marginellt uppåt. Min förhoppning är mätningarna inte förmår fånga det verkliga opinionsläget och att SDs andel är underskattad. Om så är fallet tror jag anledningen främst är stigmatisering. Visserligen ser ju väljare att SD stigit (sen valet) i termer av ”anonyma” opinionsmätningssiffror. Men eftersom SD fortfarande ofta omtalas i negativa ordalag av media eller, mer viktigt, av konkreta personer (som i de diskussioner jag beskrivit ovan) minskar inte stigmatiseringen så mycket. För den enskilde väljaren, speciellt om denne ”hållit emot” länge, blir det därför även fortsättningsvis ett stort steg att ta att ange SD i undersökningar.
Eller så är det helt enkelt så att många väljare ser problemen men ändå tror att 7-klöverpartierna i nån konstellation är bäst lämpade att lösa dem och att ansvarsutkrävande genom att proteströsta inte är meningsfullt.
Varje gång vi kommit i diskussioner som på nåt sätt berör politik så blir jag väldigt nedslagen vad gäller SDs möjligheter att plocka några röster i de kretsarna. Pekar jag på problemen i samhället så tillstår de väl i nån utsträckning att, ”ja visst finns det problem”. Men att kunna tänka sig rösta på SD, nej, det finns bara inte. I deras värld tycks SD fortfarande vara en sjuka som ska bekämpas. Jag ska säga att jag brukar akta mig för att själv lyfta fram SD (eller nåt annat parti för den delen). Det jag fokuserar på i diskussionerna är händelser, problem eller nån statistik jag tagit del av. Det brukar vara nån annan som så småningom för in SD i samtalet (och då som sagt i negativa termer).
Jag har många akademiker i min bekantskapskrets, huvudsakligen inom teknik och naturvetenskap (mycket beroende på att det är min egen bakgrund). I några fall har de tidigare nämnda kulturarbetarna den utbildningsbakgrunden men de har med åren kommit att växla spår (t ex musicerandet sen ungdomen har övergått i näst intill heltidssysselsättning). Nu pratar jag inte politik med så många av mina akademikerbekanta/kollegor men när det skett, även under senare tid, upplever jag att aversionen mot SD sitter hårt även där. Jag tycker mig dock uppfattat en viss skillnad (jämfört med ”kulturarbetarna”) i hur man invänder mot SD. Det är mer av ”SD har inga faktiska lösningar” än att bara uttrycka avsky och refera till ”unkna värderingar”. Jag har också kunnat konstatera att mina bekanta har mycket större tilltro till BRÅ och traditionella medier än vad jag har.
Med bakgrund av det jag just beskrivit känner jag mig stundtals lite uppgiven när jag ser opinionsundersökningar där SD går tillbaka, står still eller bara rör sig marginellt uppåt. Min förhoppning är mätningarna inte förmår fånga det verkliga opinionsläget och att SDs andel är underskattad. Om så är fallet tror jag anledningen främst är stigmatisering. Visserligen ser ju väljare att SD stigit (sen valet) i termer av ”anonyma” opinionsmätningssiffror. Men eftersom SD fortfarande ofta omtalas i negativa ordalag av media eller, mer viktigt, av konkreta personer (som i de diskussioner jag beskrivit ovan) minskar inte stigmatiseringen så mycket. För den enskilde väljaren, speciellt om denne ”hållit emot” länge, blir det därför även fortsättningsvis ett stort steg att ta att ange SD i undersökningar.
Eller så är det helt enkelt så att många väljare ser problemen men ändå tror att 7-klöverpartierna i nån konstellation är bäst lämpade att lösa dem och att ansvarsutkrävande genom att proteströsta inte är meningsfullt.
Vad jag älskar när skygglapparna flyger och man berättar det som det är. Bra inlägg.
Jag tror att stigmat har en viss betydelse men att förklaringen till större del ligger i ditt sista stycke. För de flesta erbjuder SD ingen lösning.
Dessa två anledningar plus min egen favorit nedan och där har du anledningarna till varför SD inte biter längre.
Svensk medelklass har det så bra att de har mer pengar än de kan spendera. De ser inte problemen som brukar rabblas i den här tråden. Hade inte barnen behövt gå i skola hela tiden hade de åkt på ännu fler skidresor.
Och även för dem som har det kasst och vill hitta någon att skylla det på så börjar alternativet SD kännas lite trist.
__________________
Senast redigerad av greta75 2018-02-02 kl. 08:49.
Senast redigerad av greta75 2018-02-02 kl. 08:49.
