Hur många av er har diagnoser och var dem akuta?

Ja som rubriken lyder. Hur många av er har en diagnos och var dem nödvändiga att få tycker ni? Jag har en diagnos och jag har inte fått ut ett tjota på det. Så jag undrar vad tycker ni om att få diagnoser? Är jag ensam om att tycka att det finns viktigare saker på jorden än att få en diagnos på sej? Har ni fått en förklaring till varför ni fick en diagnos, det fick inte jag. Kanske är jag ensam om det också att tro att de äldre förkastar de yngre offrar dem åt myndigheter vill stjälpa och inte hjälpa. Som blir slav under en stämpel de inte vet vad den innebär. Nu fick jag diagnosen sent i livet. Eftersom att sjukhuset slängde mig mellan olika landsting och visste inte vad de skulle göra av mig. Hade lite lust att fråga bara.

Ger fan upp, betalat skattepengar till dem. Men visst trycker inte ner dem. Finns folk som vill mig väldigt illa. Folk som tror att jag är samma person som jag var en gång. Nu tror de personerna att jag vill dem illa. Polisen är ett exempel. Har blivit misstänkt för diverse mord. Droger. Stöld. Jag håller låg profil och det kan se argt ut det jag skriver men fungerar i vardagen. Jag ser mig inte som en utan problem eller perfekt. Vi är alla olika vi har olika personligheter. En socialdemokrat (jag var inte med då) sa en gång har jag sett i en text rätt vård åt alla på lika villkor. Idag ser jag hur misslyckad vården och psykiatrin är. Inte bara på Flashback. Klart att jag blir less. Därför uppsöker jag dem ej heller. Jag sköter mitt även om jag brutit en fot. Att få den stämpeln gjorde ondare än foten. Vill inte dra igång nåt men att se hur jävligt dem har haft det i Syrien utan stöd gör mig inte gott då man i Sverige anklagar varandra för ytliga saker som att en inte bjuder in en i sitt liv eller som överläkarna menar på tittar åt sidan och inte på personen till exempel. Lägger resurser på att systematiskt leta upp avvikande beteenden. Jag skulle egentligen inte behöva skriva allt detta. Men sjuka personer gör sjuka saker. Har inte mycket folk som kompisar. De viker åt sidan. Bryr mig ibland. Samt vet du inte mycket om min bakgrund och om du skulle ta reda på mer så är det ett brott dataintrång liksom jag vet inte mycket om dej och så låter vi det vara okej.

Jag har Social fobi som diagnos, (om det räknas som diagnos)? Och sen panikångest och gad och sånt.

Fick mina diagnoser i vuxen ålder. Som att äntligen få ett facit som tydliggör varför jag känner si och varför jag gör så. Att äntligen ha hittat källorna till det kaos och den ångest jag periodvis genomlider på daglig basis .Förhoppningsvis har det lett till att min familj har något större förståelse för mig och mina problemområde. I dagsläget har det även genererat en lönebidragsanställning.

Jag har samma som dig, +agorofobi, och någon "personlighetsstörning sedan unga år"

Aldrig fått reda på vilken störning dock, fick fylla i en hel pärm nästan med frågor.

Max i deprresionstesten i 4 års tid (den jag alltid får fylla i för förlängd sjukpenning), och 17 i ångest...

Vilken lyx.

Lyx? Vad svamlar du om?