Citat:
Ursprungligen postat av
Stefan S
Jag vet att du i själva verket inte är abderitisk nog att jämställa psykologin vid bråk om disken med psykologin vid mord, så jag ska inte raljera mot dig. Vid mord där två personer i ett par utgör förövarna är asymmetrin mellan hur pass dominerande den ena parten är över den andra inför sådana dåd vida större än vid vanliga familjebråk om vardagssysslor. Att mörda sina barn är, som du nog vet, ingen vardagssyssla.
Innan du flexar fler teorier och statistiska samband med exempel från livets yttermarginaler måste du ju rimligen klarlägga vilka som var dödligt sjuka eller ej av föräldrarna och om någon av föräldrarna hade någon hållhake på den andre eller dragning åt någon form av maktfullkomligt beteende. Du måste utgå från vad som hände, inte antropologin. Detta är inte känt och det är tveksamt om det kommer att bli. Livsföringen, intelligensnivån, allmänna omdömen och det faktum att de höll ihop talar emot att du kommer kunna göra sak av en manipulativ personlighet som av sjukligt självbekräftelsebehov förleder andra till mord.
Det är ju så jävvlitt ordnat i detta fall att det inte kommit fram ett vitten om vare sig mordturnéer eller ens assymetriska tvättider som skulle antyda att det inte rör sig om i det närmaste ideala och idealtypiska, kämpande föräldrar, med någon skavank och vädernupen dörrkrans. Vilket tvingar oss alla att förstå att de inte är professionella mördare och inte kan antas ha haft uppsåtet att mörda sina barn, var för sig, tillsammans eller den ene i sadistisk njutning över den andres plågor – om de hade upplevt att det fanns något annat rimligt alternativ. Avsikten är inte att förneka och förinta utan att skydda. Du hamnar på Plutos skuggade rumpa om du inte kan ta till dig det. Med en samling dansande dödskallar.
Det är inte sannolikt att någon av föräldrarna ville döda barnen för mördandets skull, utan, rätt eller fel, för att båda föräldrarna ansåg (rätt eller fel), att de på så sätt skyddade barnen från ett större lidande. Mördandet du trasslar med är ondskans behov av att hela tiden känna fast mark under fötterna. Att allt blir bättre och bra bara den andra människan slås ihjäl. Det gäller inte här.
Låt vara att villfarelsen kan vara snarlik, och där börjar ju i så fall det intressanta. Men innan det har slagits fast vem som var sjuk och hur myclet så blir allt bara smutsande. Det intressanta är ju hur det kunde gå som det gick och vad som måste till för att något sådant ska kunna ske.
Att sen det som skedde enligt senaste utskicken från Socialstyrelsen är olyckligt pga deras nya fina terminalvårdsavdelning på något rikshospital, är olagligt, ofint samt olyckligt och ohederligt och oschysst mot medmänniskor, skolkamrater och momsskattebetalarna, sannolikt förhastat, ja, det är en betydande sak – enskilda personer ska inte bestämma över andra enskilda personers liv – och det ger en fingervisning om en möjlig förvillelse eller blåsa som föräldrarna levt i – ev. beroende på långvariga psykiska påfrestningar eller språkförbistring. Det är ju detta som är det som betyder ngt. Men det kan ju också vara så att sanningen ligger mycket nära något som väldigt många skulle kunna begripa sig på, dvs att motsatsen – om föräldrarna inte gjorde detta nu – skulle kunna uppfattas som lika tveksamt av många.
Jag anser att inget hittills
känt i detta fall talar för att det är rimligt att tro eller beskriva att endera föräldern genom dominerande beteende fått den andre att ta livet av sig själv utan att denne själv varit sjuk, eller dödat samtliga för att få utlopp för något sjuk tillfredsställelse. Det finns inte fog för sånt och det kommer sannolikt inte leda någonvart. I alla händelser måste man ha förutsättningar klara för sig först.