Citat:
De flesta i tråden tillhör inte "en viss grupp" utan diskuterar det som inträffat från olika perspektiv. Att se på "användare" att tillhöra en grupp eller annan är att anamma en förenklad och nedlåtande syn på andra människor, ja, nästa lite distanserat skulle jag vilja säga.Tack för ett sansat och insiktsfullt inlägg.
Det fetade;
"För att ö.h.t kunna greppa det har hemska, hemska sjukdomar satts på barnen av användare i tråden för att det på så sätt skulle bli begripligt."
Kan man inte också se det så, att den andra gruppen användare i tråden istället för att "sätta hemska, hemska sjukdomar på barnen", ger föräldrarna diverse diagnoser, störningar och ja, rent fruktansvärda egenskaper, för att, precis som du skriver, göra det mer begripligt. Som jag ser det, handlar det senare om att distansera sig från gärningspersonen/erna och brottet. En slags försäkran att det här aldrig skulle kunna drabba mig;"en psykiskt frisk person och god förälder". Medan det förra handlar om att närma sig förövarna - i vilken situation, hur illa, kan två, tillsynes välfungerande och engagerade föräldrar, drivas till mord? Är det möjligt?
Och personligen så tänker jag som så, att det finns absolut ingenting som är värre för en förälder än att se sina barn lida. Och att dessutom inte kunna göra någonting för att lindra det. Inte konstigt om det leder till viss grad av depression. Det är inte heller mindre plågsamt om lidandet till stor del är psykiskt, inte går att lindra med starka värktabletter eller har ett klart definierat slut. Sorgen över att se kroppen förtvina, inte orka med fritidsaktiviteter och gå i skolan, smärtan i det - för flickorna och föräldrarna- kan inget piller, psykolog eller avlastningsfamilj ta bort. Och hur en familj hanterar det beror förstås av en mängd faktorer. Och givetvis är det mord.
Det fetade;
"För att ö.h.t kunna greppa det har hemska, hemska sjukdomar satts på barnen av användare i tråden för att det på så sätt skulle bli begripligt."
Kan man inte också se det så, att den andra gruppen användare i tråden istället för att "sätta hemska, hemska sjukdomar på barnen", ger föräldrarna diverse diagnoser, störningar och ja, rent fruktansvärda egenskaper, för att, precis som du skriver, göra det mer begripligt. Som jag ser det, handlar det senare om att distansera sig från gärningspersonen/erna och brottet. En slags försäkran att det här aldrig skulle kunna drabba mig;"en psykiskt frisk person och god förälder". Medan det förra handlar om att närma sig förövarna - i vilken situation, hur illa, kan två, tillsynes välfungerande och engagerade föräldrar, drivas till mord? Är det möjligt?
Och personligen så tänker jag som så, att det finns absolut ingenting som är värre för en förälder än att se sina barn lida. Och att dessutom inte kunna göra någonting för att lindra det. Inte konstigt om det leder till viss grad av depression. Det är inte heller mindre plågsamt om lidandet till stor del är psykiskt, inte går att lindra med starka värktabletter eller har ett klart definierat slut. Sorgen över att se kroppen förtvina, inte orka med fritidsaktiviteter och gå i skolan, smärtan i det - för flickorna och föräldrarna- kan inget piller, psykolog eller avlastningsfamilj ta bort. Och hur en familj hanterar det beror förstås av en mängd faktorer. Och givetvis är det mord.
Anledningen till att fokus i tråden just nu ligger på pappans mentala hälsa är för att utvecklingen fört oss dit. Saker och ting tyder nämligen på att flickorna inte var supersjuka.
__________________
Senast redigerad av bazaar 2018-01-31 kl. 00:41.
Senast redigerad av bazaar 2018-01-31 kl. 00:41.
