Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Sociala myndigheter hade INTE fått in någon anmälan om familjen.

I det jag läst så har följande varit inblandade: Skolans rektor(äldsta flickans), en mentor, en skolsköterska, en skolpsykolog, mestadels pappan, en specialpedagog och en kurator.

I de offentliga handlingarna har massmedia endast hittat "Kronisk trötthet".
Och det har de uppräknade här ovan tillsammans kommit fram till/ fastställt/ godkänt att flickorna skulle ha lidit av och det utifrån information som föräldrarna hade delgivit barnens båda skolor och som föräldrarna skulle ha varit drivande i, föräldrarna var drivande i att båda deras flickor skulle hemundervisas.
Inget mer och inget annat än så har hittills framkommit.

Socialtjänsten kände inte till familjen.

Det kanske är så att vissa individer helt enkelt har lagt upp en plan för hur livet ska gestalta sig.
När planen inte uppfylls och alla livsmål man har satt upp för sig och sin avkomma kollapsar tycker man inte att livet har någon mening.

Det kan vara att bli framgångsrik och få barn som i sin tur också blir framgångsrika med bra utbildning.Ser man att det håller på att gå käpprätt åt andra hållet kanske man uppfattar sitt eget och barnens liv som totalt misslyckat och meningslöst.

Att lyckas i skolan med bra betyg och efterföljande framgångrika gymnasieresultat borgar för universitetsutbildning och intellektuellt stimulerande arbete. Utan detta kanske det inte blir något bra jobb. Dessutom kanske chansen till ett bra framgångsrikt liv är ännu mindre om man lider av kronisk trötthet. Man kanske anser det moraliskt fel att bli en sjukskriven person som ligger samhället till last om detta redan uppdagas i barnaåren.

Detta är skygglappsseende hos någon som kanske själv tycker att en person som inte klarar en akademisk utbildning är en misslyckad person och naturligtvis ett feltänk. Men har man en sådan syn på tillvaron och livet kanske man beter sig så här när ens familj och avkomma aldrig kommer bli "lyckade".
Kan det vara detta OH och hustrun kommit fram till?

Det finns naturligtvis en möjlighet att föräldrarna skulle kunnat frias genom någon märklig bedömning av deras mentala status, men det är ju bara en teoretisk möjlighet, givet läget. Trolig eller sannolik är den INTE.

Givetvis behövs det en genomlysning av skeendena i och runt familjen, om inte annat för att lära något. Tråden har redan presenterat sekteristiska beteenden, obotlig sjukdom, social misär och indragna förmåner, religiös villfarelse, tro på själavandring, oändlig (men synnerligen drastisk) godhet, krass prestige och (tror jag) femtioelva andra förklaringar. Här är det ju viktigt att man kan isolera rimliga och orimliga förklaringar och opartiskt pröva sådant som kan ha bäring på "nästa gång" det (helst inte) riskerar hända.

Annars hamnar man i spekulationer om anledningar till något som i sig självt är så orimligt att det är bortom begriplighet.

Jag tror båda plötsligt insåg att de håller på med moms och skatter, förstod att deras liv var meningslöst och tog med sig sina dåliga gener in i evigheten

Hade föräldrarna tänkt högt hade de varit inlåsta på psykiatrisk klinik. Flickorna omhändertagna.
Tror att det bästa hade varit om de yngre hade kommit ifrån de äldre, att de hade varit delade åt.
Fast det är de ju nu..

[quote=wendy1|63014702]
Just nu debatterar vi vad man får debattera. Till och med det lyckas du förvränga till att att då är man för att föräldrar ska få döda sina barn. Du har extremt svårt för att ta in vad andra skriver. Om man är för yttrandefrihet så betyder det inte per automatik att man är för mord.

Jag tror inte det är så "enkelt" i detta fall. Man måste åtminstone sannolikt väga in dels att den "aspekt" ur vilken föräldrarna betraktar sin situation är högst verklig för dem, och omgärdad av en del "nojor", dels att en yttre verklighet satt mycket hård press på dem från olika håll under väldigt lång tid. Ev utan att de mötts eller kunnat få del av någon form av kvalitativt tillräcklig eller bärande försäkran om framtida trygghet eller råd om livsgestaltning (det är lite spekulativt förstås). Det ser ut som mer än en tillfällighet att OH:s karriär skulle krönas av en professorstitel, ngt som de flesta aldrig får och som brukar dröja. En akademikerbana som OH:s kan förstås ge en ganska "final" karaktär åt tillvaron, och jag bävar ju en del för tanken på att fostra barn samtidigt med det där, inte minst vårdkrävande sådana. Alltså, att det skulle gå lika bra för vem som. Det gör det inte.

Men annars beskrivs ju paret som både anspråkslös och vanlig "övre medelklass", men med den skillnaden att OH är av "bättre familj" rent "ärftligt" akademiskt och därtill en tydligen en sällsynt kapacitet och begåvning. Vilket dock inte nödvändigtvis eller såvitt man kan bedöma lett till en definitiv integration med andra i trakten annat än "via jobbet". Han verkar ha jobbat extremt mycket (tycks det mig), och frågan är väl vilken pusselbit som negligerats i stället, en social, en "mental", en familjär etc.

Sen kan jag också föreställa mig att en kapacitet som OH med det som han s.a.s. får "gratis" tillbaka av livet i termer av stimulans och "livskvalité" sätter honom i en sits där omsorgen om hans närmaste gör både hans civila liv och hans yrkesliv outhärdliga i en praktiskt mänsklig bemärkelse. Hade han sett sanningen i ögonen skulle han i det avseendet ha bytt bana, eller förberett sig för det. Det kan kanske vara svårt att se hur andras svårigheter är så svåra för dem, när man har så lätt själv – men man inser det en dag när man ska ge livsmod åt studenter och sedan lägga 18 timmar omsorg om sin familj, sina döttrars tankar, hemmet och kläderna, kanske alldeles själv. Det kanske börjar som en form av nedbrytande kortslutning av alla fungerande system, jag vet inte. Där man hela tiden höjer insatsen. Till något brister.

En proffsakademiker har vidare av förståeliga skäl svårt att se pragmatiskt på just sitt eget kall, som ger stor frihet och kommit till vanligen genom en del självgodhet och en del blindhet för omvärlden. Kan vara svårt att förstå att det är ett kneg som alla andra och att det ska gå att förena med familjens behov.

Hawkings tillstånd är kanske inte jämförbart. Han tappar inte kognitiva förmågor till höger och vänster även om han tappar motoriska, förloppet är dock förhållandevis långsamt. kanske är det här som det verkligen skiljer. Säg att barnen hade en sjukdom som inte bara inkapaciterade barnen rent fysiskt utan även kognitivt. Det är en rätt stor skillnad.

Men nu hade ju döttrarna godförmåga att följa hemundervisningen. Ingen nedsatt intellektuell kapacitet enligt utsagor från skolan.
Däremot lätt uttröttbara med behov av vilrum under skolvistelsen tidigare. Intresserad av lärandet,ambitiös, ville inte komma efter i undervisningen och god social förmåga är de omdömen som finns nedskrivna i skolans protokoll.

Du kanske ska klargöra vilka prognoser som framförts gällande flickorna i det här fallet.
Jo det går att jämföra eftersom omtalad sjukdom är högst individuellt och gradindelat. Mig veterligt finns det ingen läkare som med säkerhet kan säga något om prognos. Så det är stor skillnad att påstå sig veta något till att verkligen göra det. Så kom igen bara fram med prognosen.


Nä det är inget att sucka för om det nu inte passar din åsikt men det här är aktuellt brott och utreds som mord. Sen vad din åsikt är om det ska inte stoppa eller tysta någon från att använda ord som dubbelmord.

AT har nämnts.
Nej ingen läkare kan säga något om prognoser - därför bör vi sluta utbilda läkare för om vin inte säkert vet är det ointressant. Framförallt bör vi sluta förlita oss på statistik och tidigare erfarenheter.
Det var rimligtvis inte på grund av fräknar som föräldrarna mörda sina barn.

Suckandet har inget med åsikt att göra - det har med malandet om att "det är mord". Ja ingen har sagt något annat - men det är ju ovidkommande när vi diskuterar motiv eftersom det uppenbart inte var juridiskt.