Citat:
Ursprungligen postat av
Ossian.allvetaren
Ja du har rätt, och vi kan konkludera att föräldrarna hade behövt hjälp. Osynliga sjukdomar måste synliggöras och erkännas. Okunskapen är stor även inom läkarkåren. Det är viktigt med en diagnos först och främst. Om man ständigt stöter på motstånd i form av fördomar om att en sjukdom är inbillad, psykisk, påhittad etc, kan det vara svårt att få hjälp. Vi vet inte hur föräldrarnas kamp sett ut...vi kan bara spekulera...
Jag anser att döttrarnas diagnos är högst väsentlig i sammanhanget. Fick de en diagnos? Isåfall vilken? Fick de gehör för sina misstankar om vad som kan ha utlöst sjukdomen? Etc, etc, etc. En Lex-Bjärred borde upprättas för att förhindra fler tragiska livsöden och familjetragedier!
Ingenting tyder på att det var avsaknaden av diagnos eller bristande förståelse från omgivningen som låg bakom detta.
Barnen hade enligt vad som framkommit diagnoser (åtminstone fanns läkarintyg som underlag för skolgång i hemmet) och den hjälp man bett om verkar man ha fått.
I polisens information lyfter man fram att föräldrarna angett "dålig livskvalitet" och "ingen framtid" som skäl. Inte att man "inte orkar längre" eller liknande, ingenting om brist på stöd eller förståelse. Tvärtom verkar man vara helt säker på att barnen är så sjuka att livet inte längre är värt att leva.
Vad barnen har eller inte har för diagnos har knappast varit avgörande i det här fallet. Åtminstone en av föräldrarna har varit psykiskt sjuk och fått för sig att livet inte längre varit värt att leva. Ärligt talat tror jag snarare det lagt sten på börda att lyssna på alla som säger hur otroligt hemskt och hopplöst ME är.