Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Ja, det är en tanke som jag haft, ifall det är gjort i något slags tillstånd av skuldkänsla i att man inte ser sig orka med barnens sjukdom, men ändå på något egoistiskt sätt inte låta vård/omsorg av barnen ske av någon annan? Inte "egoistisk" i possesiv mening utan att det kanske är "skämmigt" att lämna bort sina barn om även bara något dygn för avlastning?

Visst är det så. De bra dagarna lever man i nuet och verkligen älskar livet . Och DET är livskvalitet! De dagarna är helt underbara. Jag vet ju inte hur tjejernas sjukdom ser ut, ej heller framtid, och ska kanske inte uttala mig, men jag kan tycka, som du, att tjejerna borde fått ta ställnings själva. Kan inte tro att en elvaåring fått säga sitt i detta ärende.

FK är en sak men familjebehandling inom öppenvården är till för alla. Det gäller bara att själv söka eller få förslaget att söka via t e x skolans kurator eller via en snmäkan utifrån

Tack. Ja, det är det är samma som figurerat i tråden. Tråkigt, även märkligt, att inte fortsätta utreda för att utesluta den diagnosen som är synnerligen ovanlig för unga flickor och aldrig drabbar barn innan puberteten. Tror du inte att man menade att symtomen var som för ME? Mycket mer hade kunnat göras och frågan är varför det inte gjordes det.

Så är det. Jag har bara svårt för invändningen att det är oförklarligt eftersom barnen inte var dödligt sjuka med några få månader kvar att leva. Det var kanske inte en snabb död som skrämde föräldrarna, utan en långsam?

Exakt!
Att komma dragande med den enkla förklaringen "djup depression" (på båda föräldrarna dessutom!) håller inte i det här fallet. För att ta självmord - ja. Men inte att döda sina egna två icke dödssjuka barn! Här finns mer bakom.

Det här fallet låter som ett "folie a deux", dvs att två mycket intimt förbundna parter tillsammans går in i en psykisk sjukdomsbild. Dock är det bara ena parten som egentligen är psykiskt sjuk (djupt deprimerad/psykotisk/självmordsbenägen) men som lyckas "sälja in" sitt sjuka synsätt till den andra och vekare parten. Man lever i ett intimt mentalt förbund och isolerar sig från andra och bygger upp en alternativ världsbild.
Det framstår allt mer som om både den omöjliga och obotbara sjukdomsbilden, och den kollektiva döden är resultatet av föräldrarnas folie a deux.

Det finns flera exempel på detta begrepp inom psykiatrin, ibland syskonrelationer, ibland parrelationer. Jag tror inte på Munchausen by proxy alls. Jag tror att familjen varit varm och kärleksfull, och uppriktigt trott att detta varit ett hopplöst liv. Jag tror inte att någon varit beräknande eller kall, utan uppriktigt gått in i sin depressiva sjukdoms svarta synsätt - och den andra (mer beroende parten) har hoppat på tåget. Detta allt mer ju längre de isolerat sig Folie a deux.

Ja fast oavsett diagnos så är det för mig ganska bisarrt att någon som är frisk ens tänker tanken att bedöma "livskvalitet" hos någon annan som är sjuk, det är väl inte ens säkert att personen som gör omdömet vet vad hen själv skulle anse om hen själv blev svårt sjuk?

Det har diskuterats ME, samma som Henrik Berggren (sångaren i Broder Daniel, om jag nu minns namnet rätt).

Ja, absolut och för den ena (eller båda) föräldern (-arna) var döden den logiska lösningen, för alla oss andra var lösningen en annan. Det är knepigt sådant här, förhållandet till samhället och att be om hjälp går ofta i arv över generationer. Samma sak gäller när man som utomstående ska gå in och "störa" i andras liv. Det är bra om fallet utreds rejält och att samhällsinstanser är lite extra på tårna ett tag framöver, men liknande saker kommer såklart ske igen.

Nä jag pratar om 70-talet när det inte fanns mildrande botemedel utan bara en enda lång smärtsam ohygglig sträcka in i döden , som så många är så skiträdda för när man läser den här strängen.

Ibland ,tror iaf jag , kan nog döden vara en befrielse beroende vad man är drabbat av men som jag tidigare sagt har vi fortfarande inte några officiella detaljer om flickornas sjukdom mer än spekulationer här på FB.
Jag passar!

Harregud man är borta en stund och flashback goes full familjeliv...

Tycker inget med den här händelsen är konstigt eller ett mysterium.

En familj som gett upp hoppet och tar till den slutgiltiga lösningen för att minska lidandet.

Försvarbart? Upp till var och en att bedöma. Förklarbart? Rätt jävla basic..

Pappan ville vara familjens omnipotenta hjälte och styra skutan. Men en dag gick det inte längre. Att till sist behöva be om hjälp med avlastning och fysisk omvårdnad för döttrarna skulle innebära ett enormt nederlag för honom. Istället blev familjen alltmer isolerad.