Citat:
Jag tror att det är fel att kalla föräldrarna sjuka. Och innan ni flippar ur och skriver något fräsande tillbaka i affekt, låt mig förklara.
Av allt att döma var föräldrarna helt normala, omtyckta typer. Inga tecken på några diagnoser som utåt märktes eller påverkade relations- och arbetsliv. De var friska. Handlingen var däremot sjuk, det förnekar jag inte. Men genom att gång på gång hävda förövare "sjuka" i dessa sammanhang skapas bilden av att det bara är "sjuka" människor som begår "sjuka" brott. Det gör oss blinda.
Tror ni någon i denna familjs grannskap eller vänkrets förväntande sig dådet? "Nej", tänkte de säkert, "det är ju bara sjuka människor som begår mord. Familjen X är ju jättetrevliga." Om vi inte kan förstå att vissa omständigheter kan
leda normala människor till att begå abnorma handlingar kommer vi aldrig sluta chockas, och heller aldrig kunna förebygga det.
Tänk på det. Endast föräldrarna visste hur sjuka barnen i praktiken var. De såg
troligtvis ingen framtid för dem, eller sig själva. Ingen gymnasieutbildning. Inget arbete. Troligtvis inga pojkvänner. Inga givande semestrar. Flickorna skulle bara ligga där på soffan, sysslolösa och sjukligt trötta under hela sina tonår. Skulle de någonsin orka flytta hemifrån? Skulle de kunna försörja sig alls?
Föräldrarna är de enda som visste hur de hade det. Kanske såg de en framtid där de skulle tvingas se sina döttrar falla i djup depression och sysslolöshet, samtidigt som de själva förföll och blev allt skörare med åren. Oändligt strandsatta i en bisarr småbarnsfas. På en mer extistensiell nivå kanske de frågar sig vad som var meningen med alltihopa. Vi lever hela våra liv för att föra livet vidare. Men vad händer om vi inte kan det? Har allt deras hårda arbete varit förgäves?
Att handlingen är förskastlig är redan fastslaget, men inte föräldrarnas sinnestillstånd.
Av allt att döma var föräldrarna helt normala, omtyckta typer. Inga tecken på några diagnoser som utåt märktes eller påverkade relations- och arbetsliv. De var friska. Handlingen var däremot sjuk, det förnekar jag inte. Men genom att gång på gång hävda förövare "sjuka" i dessa sammanhang skapas bilden av att det bara är "sjuka" människor som begår "sjuka" brott. Det gör oss blinda.
Tror ni någon i denna familjs grannskap eller vänkrets förväntande sig dådet? "Nej", tänkte de säkert, "det är ju bara sjuka människor som begår mord. Familjen X är ju jättetrevliga." Om vi inte kan förstå att vissa omständigheter kan
leda normala människor till att begå abnorma handlingar kommer vi aldrig sluta chockas, och heller aldrig kunna förebygga det.
Tänk på det. Endast föräldrarna visste hur sjuka barnen i praktiken var. De såg
troligtvis ingen framtid för dem, eller sig själva. Ingen gymnasieutbildning. Inget arbete. Troligtvis inga pojkvänner. Inga givande semestrar. Flickorna skulle bara ligga där på soffan, sysslolösa och sjukligt trötta under hela sina tonår. Skulle de någonsin orka flytta hemifrån? Skulle de kunna försörja sig alls?
Föräldrarna är de enda som visste hur de hade det. Kanske såg de en framtid där de skulle tvingas se sina döttrar falla i djup depression och sysslolöshet, samtidigt som de själva förföll och blev allt skörare med åren. Oändligt strandsatta i en bisarr småbarnsfas. På en mer extistensiell nivå kanske de frågar sig vad som var meningen med alltihopa. Vi lever hela våra liv för att föra livet vidare. Men vad händer om vi inte kan det? Har allt deras hårda arbete varit förgäves?
Att handlingen är förskastlig är redan fastslaget, men inte föräldrarnas sinnestillstånd.
Köper inte den förklaringen. Skolan såg en framtid för barnen och planerade en successiv återgång. Föräldrarna hade ju inte ens begärt assistens till barnen. Att inte ens be om hjälp, isolera sig från omgivningen och sedan avsluta barnens liv låter märkligt.

