Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Ja, det var dumt formulerat, men menar att de flesta sjukdomar går att upptäcka, finns nästan specialister inom allt, tror inte att de är ensamma i världen om den sk "sjukdomen" de hade

Jag tror att det är fel att kalla föräldrarna sjuka. Och innan ni flippar ur och skriver något fräsande tillbaka i affekt, låt mig förklara.

Av allt att döma var föräldrarna helt normala, omtyckta typer. Inga tecken på några diagnoser som utåt märktes eller påverkade relations- och arbetsliv. De var friska. Handlingen var däremot sjuk, det förnekar jag inte. Men genom att gång på gång hävda förövare "sjuka" i dessa sammanhang skapas bilden av att det bara är "sjuka" människor som begår "sjuka" brott. Det gör oss blinda.

Tror ni någon i denna familjs grannskap eller vänkrets förväntande sig dådet? "Nej", tänkte de säkert, "det är ju bara sjuka människor som begår mord. Familjen X är ju jättetrevliga." Om vi inte kan förstå att vissa omständigheter kan leda normala människor till att begå abnorma handlingar kommer vi aldrig sluta chockas, och heller aldrig kunna förebygga det.

Tänk på det. Endast föräldrarna visste hur sjuka barnen i praktiken var. De såg troligtvis ingen framtid för dem, eller sig själva. Ingen gymnasieutbildning. Inget arbete. Troligtvis inga pojkvänner. Inga givande semestrar. Flickorna skulle bara ligga där på soffan, sysslolösa och sjukligt trötta under hela sina tonår. Skulle de någonsin orka flytta hemifrån? Skulle de kunna försörja sig alls?

Föräldrarna är de enda som visste hur de hade det. Kanske såg de en framtid där de skulle tvingas se sina döttrar falla i djup depression och sysslolöshet, samtidigt som de själva förföll och blev allt skörare med åren. Oändligt strandsatta i en bisarr småbarnsfas. På en mer extistensiell nivå kanske de frågar sig vad som var meningen med alltihopa. Vi lever hela våra liv för att föra livet vidare. Men vad händer om vi inte kan det? Har allt deras hårda arbete varit förgäves?

Att handlingen är förskastlig är redan fastslaget, men inte föräldrarnas sinnestillstånd.

"De såg ingen framtid för sina sjuka döttrar". Om man är sjuk, är det inte ok att ta vara på det liv man fått? Även om man nu inte gör en akademisk karriär, så kan ju livet vara ganska trevligt ändå. Om det är kronisk trötthet, så finns det ändå glimtar av livsglädje alltid. Hur kan man leka gud och, via mord av barnen, förmedla att "ditt liv är inget värt, du har inte i detta livet att göra". Jag fattar inte. Och jag lär nog inte begripa att det finns reson i handlandet, om det inte finns en mer vettig förklaring.

Jag har i ganska många inlägg skrivit att pappan och mamman gjort detta pga sjukdom och att de inte orkade längre. Eller pappan själv. Men samtidigt är det inte ok nånstans. Man bestämmer över sitt eget liv, fine, men att ta beslut åt andra att deras liv saknar livskvalitet och/eller framtid - inte okej. Inte nånstans.

Hur tar man upp en sån här dialog med sin partner?
Du...jag har nåt vi måste snacka om...
Helt sjukt å de va de här jag misstänkte

Innan man vet mer, t.ex vad var det barnen led av, så är det svårt att ha en uppfattning.

Det finns många som har barn som är ett livslångt uppdrag. Finns flera barn som lever men som kan dö om de inte har 24/7 assistans. Inte fan tar föräldrarna livet av de barnen.

Här måste vara något mer.

Om nu föräldrarna mådde så dåligt över situationen kunde dom väl lägga in sej på psyk och överlämna barnen till någon som orkar! Se till att få hjälp och en diagnos (om det nu inte fanns? )
Sökt om avlastningshem eller få någon till hemmet i några timmar per dag som hjälper barnen, matlagning, städa, allt för att avbelasta föräldrarna.
Känns som dom inte ville be om hjälp utan klara sej själva och sen sprack det.
Om dom nu hade me så går inte sjukdomen att bota men det finns hopp om att ev kan få den mildare enligt läkare.

INGEN har rätt att ta någon annans liv!
Och hade barnen varit med på detta eller att det var deras idé borde dom ju skrivit på avskedsbrevet. Så dom visste säkert inget får vi hoppas och att det gick väldigt fort.

Absolut är det så. Vad skulle moms-nissen leva för nu när han inte fick glänsa på internationella konferenser och imponera sina kollegor med sin godhet och ödmjukhet.

Inte fan ville han vara sjuksköterska. Han var ämnad för större saker. Därför kastade han in handduken.

Väl uttryckt. Det här är Sverige, sannolikt ett av de bästa länderna i världen att vara förälder till kroniskt sjuka barn i sett till det stöd som samhället kan erbjuda.

Och det handlar dessutom om resursstarka personer med ordnade familjeförhållanden av det som hittills framkommit.

Det stinker nästan någon sorts vrickad heders/skamkultur över det här, jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Vad vet du om hur ofta eller mycket de har bett om hjälp? Det här är knappast ett beslut man tar efter att ha fått en idé om det i förrgår. Du och alla andra som klandrar föräldrarna kommer förmodligen inte uppleva ens en promille av den smärta och sorg som föräldrarna har levt med i åratal.

Och för alla andra här inne som älskar att vrida och vända på precis allting, vad är det som säger att barnen ville leva ens? Ni vet inte ett piss och sitter bara och tvingar på andra människor er egen höga etik och moral, de kan lika gärna ha varit en överenskommelse mellan alla 4.

Man måste ha lite respekt för de döda. Även om det är moraliskt och juridiskt fel att mörda sina barn så gjordes inte detta med glädje eller för egen vinning. Det handlar om en djupt olycklig familj som till sist har kommit till slutsatsen att det inte är någon mening att leva längre.
Hade pappan varit en psykopat så hade han väl kunnat ta ut skilsmässa, flytta eller arrangera det så att det såg ut som att mamman hade dödat barnen. Att han gjorde detta och sedan tog sitt liv visar ju att han inte tyckte det var någon mening att leva utan familjen.

Tycker du verkligen att det rättfärdigar mord på sina barn?
Klart att det är fruktansvärt att vara förälder till svårt sjuka barn men det borde ju vara betydligt vanligare att föräldrar tar livet av sina barn om det vore som du får det att låta - att man kan ha förståelse. Det är en sak att ta sitt eget liv för att man inte tycker sig ha livskvalité och en helt annan att besluta det åt någon annan.
Att man ändå hade som utgångspunkt att barnen skulle tillbaka till skolan samt att de ändå hade orken att delta i hemundervisningen tyder väl ändå på att det inte kan ha varit en dödlig sjukdom?

Ja, det är fullständigt fasansfullt. Obeskrivligt.