Citat:
Ursprungligen postat av
Stefan S
Varför är det svårt att tro, trots att nästan samtliga fall av familicide och filicide handlar om helt andra saker, där gärningspersonens psyke och ego är det centrala? Varför skulle just detta fall vara apart, utöver det faktum att det empatiskt är svårt att förstå hur någon kan döda sina nära och kära?
Studera litteraturen kring tidigare personer som begått familicide och du kommer bli chockad om du tror att ”ädla” eller ”begripliga” motiv är bakomliggande. Det är i regel extremt ovanligt, även om förövaren i regel givetvis försöker finna sådana rationaliseringar.
Vill man hålla sig inom det du skriver (fet) så fungerar fortfarande scenariot jag var inne på häromdagen, som jag håller för troligast men som kan snickras lite på. Om man tänker sig att mamman återfallit i sin cancer och är på väg bort snabbt, men att flickorna inte nödvändigtvis är omedelbart döende men har betydande handikapp och dessutom kanske är efter sig i utvecklingen, "mammiga", inte fullt synkade med honom (utan mer mamman?) eller/och lite hjälplösa till fysik och sätt, och vilka nog ändå stod inför hospitalisering med genetiska sjukdomar, så skulle jag kunna tänka mig att en förmodad både arbetsidealist och pappaidealist, cerebral typ och kanske lite streber, som OH skulle kunna få betydande ångest redan av tanken på att ensam klara att leva upp till papparollen, hantera flickornas och sin egen sorg, begrava mamman, möta kolleger och studenter varje dag och sköta om ett extrovert och krävande yrke och fostra och sköta om två sjuka döttrar och leva med dem och försöka hjälpa dem ensam genom livet. Om det är fråga om ego så kan han ha känt att han skulle svika dem som pappa, och den skammen skulle vara svåt att bära ensam. Ssk. för någon som kanske redan är nednött av oro för hur det ska gå.
Jag tror ju föräldrarna gör det i samförstånd efter att OH uttryckt tvivel på sin förmåga och ork, inte att han tar livet av alla, men det är väl inte helt otänkbart. Men det är skammen för risken att svika döttrarna som (mönster-/curling-)pappa (streberns eller den obotlige akademikerns rädsla kanske) som skulle kunna förklara handlingen. Till vilket kanske ska läggas idealistens och pappans förtvivlan över att ha fått barn som inte själva sannolikt kan få känna glädjen av att bilda egen familj eller ens få pojkvänner. Och varför inte rädslan att själv gå bort i cancer och behöva lämna flickorna.
Jag tror han inte orkade mer ångest över en osäker framtid vars form han skulle vara ensamt ansvarig för, utan hopp om att lyckas, och ev med två döende döttrar att ta vara på. Och att hans strävanden, depression, stress och sorg under lång tid gjorde det omöjligt att se bortom situationen eller visualisera en anpassning eller förnyelse av tillvaron som skulle kunna göra hans liv praktiskt levbart efter makans död.
Jag tror han var nednött i depressiv oro över saker som (till skillnad från hur det alltid hade varit och som det borde vara med en pappa till två döttrar) han upplevde låg bortom hans kontroll. Och oförmögen att resten av livet ensam möta döttrarna och studenterna med ett leende.
Var det olika saker eller detsamma?
Det kan vara då att föräldrarna tog beslutet åt flickorna. Om de var illa sjuka.
Går det ihop?
