Citat:
Ursprungligen postat av
randigaladan
Det jag tycker är konstigt är vart alla närstående är, vi har inte hört något om att de hade sagt upp kontakt eller var osams på något sätt. Varför kom inte någon farmor, farfar mormor, morfar och hjälpte till hemma hos dem? Det skulle iaf min familj gjort o säkert många andras, ibland skriver ni att barnen ligger o skriker att de vill dö, och ibland skriver ni att de tjoar i Polen o är i affär o har hemundervisning fyra dagar i v, det går inte ihop med ett barn som är sängliggande o skriker att den vill dö, antar att man är sängliggande om det är så illa att barn vill dö.. Barn brukar vara rädda för döden, inte vilja dö, barn tänker inte de första de gör att de vill dö när något händer, det låter så konstigt i mina öron. Det är vuxna som tänker på döden när det blir jobbigt, kan de ha intalat barnen om att död vore bäst, att det var bättre att dö, med tanke på hans momsberättelse så kan han ju dikta ihop vadsomhelst.. Manipulerat barnen att tro att död var lösning. Om mamman jobbat fram till jul så kan hon inte varit så pass sjuk som vissa påstår, den här händelsen är ett stort frågetecken ❔
Att man drar sig undan behöver inte betyda att man säger totalt nej till allt umgänge. Hade de bett om hjälp så hade de säkert fått den. Nu lämnade de Gbg där jag förstår att alla nära och kära fanns. Så nån omedelbar hjälp blir ju svårt att få då, även om umgängeskretsen är stor. Jag umgås inte så ofta med mina närstående. Vi har skilda liv, även om vi ses nån gång i månaden. Men en gång i månaden är inte mycket, man hinner planera massor med negativa grejer under den tiden. Och när man umgås med någon, så kan man sätta upp ett klistrat glatt face så ingen anar oråd eller tror att man mår dåligt. Är man depressiv så är man inte per automatik fullständigt under jorden. Man kan fungera ändå, även om man inte är den sprudlande personen man kanske brukar vara. Men ett sprudlande ansikte kan man visa upp för några timmar.