Citat:
Ursprungligen postat av
223355
Den här skönmålningen av att mörda sina barn i någon slags barmhärtighet går helt bort för mig i alla fall. Du har aldrig rätt att ”avliva” dina barn oavsett framtid, sjukdom, hopplöshet eller vad som helst. Det är ju helt bisart. Sen väljer du att kalla det mänsklighet. Nej det är inte mänskligt att ta sina småbarn av daga för att sedan avsluta sitt eget liv, oavsett!! Det är mord, alltid mord. Nu vet ingen om det var såhär det gick till men jag besvarar ditt och andras påståenden om humanism genom att mörda sina eventuellt lidande barn.
Jag är beredd att hålla med dig. Alltså, jag har under specifika omständigheter (som vi inte känner till om de verkligen förelåg) svårt att döma dem på ett personligt plan, men givetvis är det mord och ska utredas som det. Det kan föreligga försvårande eller förmildrande omständigheter, men det är inte tal om annat än att det är mord (till ev annat framkommit etc.).
Att kvinnan med samma sjukdom tog livet av sig bara häromdagen ger en antydan som förstärker bilden av ett dåligt beslut. ("Min död är min", hette det en gång som protest mot skuldbeläggande av självmord, men även det har ju satts åsido här; vitsen med ett självmordsförbud är ju bl.a. att de mindre starka i anden inte öht ska ta självmordet med i vågskålen, det blir så lätt dialektiskt självuppfyllande och nedbrytande, men ett klarsynt självmord inför massivt dåliga odds är ju, om korrekt genomtänkt, ingen annans ensak, eller blir (eller så har man tänkt fel...). Men det här är inte självmord, endast.
Hur som haver så måste man ju tröska i saken. Dåliga motiv är försvårande. Knasiga övertygelser likaså. Maken ser ju ut som om han gärna hade levt vidare, och varit människor till glädje. Barnen tillhörde livet, även om de var döende. Brottets exempel för andra och efterlevande kan vara tvivelaktigt. De är inte ensamma om att leva i nöd etc.
Men utan alla fakta på hand är det mänskligt också svårt att yttra sig närmare.
