Eckhart Tolle - profet eller bluffmakare?

Eckhart Tolle är en "New-Age" guru som kritiserar den moderna, hektiska, livsinställningen och anser att nuet är frälsningen. Han påtalar att moderna människor ständigt vill komma fram till nästa stund och är neurotiska samt att vi borde stadga oss i nuet och varat. Jag tycker han har många bra poänger, men samtidigt ogillar jag tendensen att trivialisera tänkandet och uppförstora nuet. Lösningen är inte att koppla loss helt från tanken, utan snarare att börja tänka på rätt sätt. Vi kan aldrig bli fria ifrån tanken - tvärtom är det bra att tänka och dagdrömma, medan Eckhart säger att vi ska bli tomma skal som flyter i nuet och inte distraheras av tankar. Jag tycker att han har rätt i att vi måste börja använda tanken mer som ett verktyg istället för att låta kompulsiva tankar styra vårt ve och väl, men håller inte med om hans filosofiska konklusion om att tankar är implicit bedrägliga, och att det upplysta tillståndet är att vara utan att tänka. Åtmistone ser jag en fara i att trivialisera tanken och förhärliga nuet. Det primära borde vara att rädda tänkandet, inte befria oss från det.

Tankar?

Tycker power of now var en av de bättre böckerna man läst inom psykologi osv

Den uppfattningen jag har fått av Tolle är att han är väldigt utopisk. Ypperligt svårt för gemene man att uppnå ett stadie som kan ta Buddhistmunkar en livstid att åstadkomma. Risken är stor att man ägnar sig åt bortträngning istället. Att vänja sig med alla tankar, även negativa, och inte låta sig kontrolleras av dom anser jag är ett mer eftersträvansvärt mål.

Känner en massa som läst Tolle men ingen som uppnått något som liknar Jim Carreys senaste trollande. Upplevde själv hans texter som väldigt smala utan utrymme för annan tolkning.

Jag tycker att det finns tänkvärda saker i hans böcker och jag skulle mycket väl kunna kalla honom profet men det är någonting som skaver. Det är hans tillgångar och hur han tillhandahåller sina produkter. Om nuet verkligen var det enda som Eckhart brydde sig om så skulle han sprida sin kunskap gratis och använda sina pengar till att utbilda andra att uppnå det han har uppnått. Alternativt så skulle han sitta på en stubbe i skogen utan pengar och bara njuta av nuet.

Jag kan förstås bara prata om vad jag funnit i mig själv men jag skulle tro att det är relevant för dom flesta.

Löst tänkande där tankarna vandrar på egen hand och presenterar allt möjligt nonsens är väldigt lätt att fastna i. Så fort jag distanserar mig från vilket "genuint problem" som helst så visar det sig nästan alltid att jag bara har fått för mig nånting utan att aktivt komma fram till det. Jag utgår från saker som saknar grund i någonting annat än lösa tankar.

Att sluta tänka är däremot ingenting att sikta på. Det är just att blint lyssna på tanken som man kan sluta falla för. Att tänka är ett verktyg och man måste se det som ett sånt. Det innebär att skapa en distans till tänkande så man kan se både fördelar och nackdelar. Det vanliga för mig var att jag identifierade med mina tankar och ideer. Då blir det svårt att förhålla sig rationellt till dom.

Hjärnan fungerar inneboende bedrägligt. Den tar genvägar för att alls kunna fungera. Att tro att man själv inte tänker konstigt är en slags arrogans. Mitt förslag är att förhålla sig till tankar som inneboende bedrägliga. Eftersom kunskap är helt omöjligt så har man inte mycket till val egentligen. Det bästa man kan göra är att försöka förstå varför man drar dom slutsatser man drar.

"Sanningen" kan förstås inte vara annat än smal. Om 2+2 = 4 gäller i en viss kontext så finns det inget rum för andra tolkningar i den kontexten.

Det går förstås inte att beskriva "sanningen" så hans texter är vägvisare i bästa fall. Kan hålla med om att acceptans är viktigare för gemene man. Jag har även hört att den som blir av med alla sina illusioner kommer till acceptans som en direkt biprodukt så det är mest troligt inte speciellt viktigt för dom som söker frigöra sig.

Följande citat är relevant: "Do not walk in the footsteps of those who came before you. Seek what they sought". Det ger ingenting att efterapa någon annan när man söker frihet från illusioner. Om frihet från illusioner leder till acceptans så behöver det alltså inte betyda att det omvända gäller. Bara för att man uppnår acceptans (eller någon annan "upplyst" egenskap) så behöver man inte bli fri för det. Därav skillnaden mellan vad den genuint sökande och gemene man bör leta efter.

Det här är en ganska vanlig tanke du beskriver. Att en frigjord person måste bete sig si och så. Är man inte fri själv så blir det lite som larver som uttalar sig om hur fjärilar bör bete sig. Det ärliga är förstås att medge att jag inte har någon aning om hur jag kommer bete mig när eller om jag blir fri.

Eller så är även Tolles "frihet" en illusion. Sanningen i den här kontexten är inte smal, då det inte existerar någon sanning. Det är väl där mitt problem med Tolle kommer ifrån. Han hävdar mer eller mindre att han besitter den. Kanske Tolle inte är fri ifrån illusionen "bara för att det här fungerade för mig så kommer alla bli hjälpta genom att följa denna exakta väg"

Likväl är det bra om man kan växa som människa. Kan hans texter hjälpa folk med det så är det positivt. Dock tror jag att de flesta som anser sig ha uppnått ett stadie fritt ifrån illusioner troligtvis lever i en.

Edit. Liknelsen med fjäril och larv var som bäst nedlåtande. Den stora mästaren är i ett annat stadie fri från kritik.

Tycker han är väldigt bra, läst hans böcker flera gånger och haft stor nytta av hans läror i livet. Men jag tycker inte att man ska ta allt bokstavligt och viga sitt liv åt det. Snarare inspireras.

Han har ju sålt miljoner böcker men hur många av läsarna kan ha uppnått någon egentlig upplysning?

Om vi nu utgår från att vi är lurade samt att antalet illusioner är begränsat så finns det förstås ett tillstånd utan illusioner. Åtminstone om man kan genomskåda alla illusioner. Det finns ingenting som säger att det tillståndet lånar sig det minsta till "tolkningar" och "perspektiv" eller nåt sånt.

Att en "person" skulle "besitta" någonting är förstås inte givande tankar då både person och ägande kan genomskådas som illusioner.

Jag förstår att det är bra i den mänskliga kontexten där man vill passa in i samhället och allt vad det kan vara. På vilket sätt är det bra i kontexten att bli fri från illusioner?

Intressant, hur tror du Tolle undviker att betala sitt boende, mat, livsomkostnader? Är han på något vis magiskt frånkopplad dessa mänskliga behov i att behöva en inkomst för att han framstås som en "vis" man? Vissa arbetar på kontor, andra arbetar med att bygga hus och några tredje arbetar med att tala/föreläsa/författa. De producerar något med sina tankar, förbereder det, repeterar inför föreläsningar etc. - hur tänker du att dessa inte ska kunna ta betalt? Varför ska du ha betalt för att utföra ditt arbete vad du än gör? Resonemanget som du uppvisar är ett direkt skadligt mot fritt entreprenörskap och vittnar snarare om indoktringering av den gamla goda jantelagen.

Tolles filosofi kräver väl att man på något sätt också är lite frikopplad från samhället och har alternativen att kunna välja själv. Många har ju tyvärr fastnat i många ekorrhjul där man är fast. Dock är det ju bra att han betonar vikten av att verkligen leva i nuet samt att inte fångas upp i för många onödiga tankar och mer bara gå med flowet.

Jag tror helt enkelt inte att människan är kapabel att se världen fri ifrån illusioner. Våra hjärnor är inte anpassade för det. Människor som påstår att de uppnått något liknande lider ofta av hybris.

För mig är att växa som människa det raka motsatta ifrån att vilja passa in i samhället. Det är bra i alla kontexter beroende vilka värderingar man lägger in i "växa som människa".

Jag är inte intresserad av hypoteser. Det kanske kan vara si eller så. Än sen då? Personligen intresserar jag mig för det som jag kan ta reda på själv.

Många människor lider garanterat av hybris men det ser jag som irrelevant för om man kan uppnå frihet från illusioner eller inte. Frihet från illusion är inte detsamma som att inte uppleva illusioner längre. Friheten kommer från förståelsen av illusionen. Genomskådandet av den. Även om jag vet att varm luft som stiger i öknen kan se ut som ett vattendrag så betyder det inte att jag slutar se illusionen. Det betyder bara att jag inte är fast i den. När jag "ser ett vattendrag" så är jag medveten om att det kanske inte alls är vatten.

Som sagt så kanske det är viktigt för gemene man. Vare sig det är samhället eller någon annan kontext man vill passa in i är förstås inte jätteviktigt att skilja på. Antingen vill man bryta sig fri från alla kontexter eller så vill man passa in i någon.