Frågesport - Bara andra världskriget!

I ett mörklagt plan på en nästan mörklagd flygplats i trakten av Brighton landade jag den 25 mars 1940. Immigrationen mötte inga hinder - kanske hade jag i förväg deklarerats som politiskt rumsren. Däremot visade en militär censor på flygplatsen starkt intresse för en stor packe engelska politiska verk, som jag några månader tidigare tagit med mig till [hemlandet] och som nu fanns med i bagaget. Hela packen skulle granskas, sa en censor på flygplatsen. Kanske var jag misstänkt för att ha något skrivet med osynligt bläck, kanske stavade sig granskarna genom mina många randanteckningar - somliga rätt spydiga, rentav elaka, andra gav uttryck åt glädje och tacksamhet. Lyckligtvis hade alltihop skrivits på engelska.

På de flesta fabriker och verkstäder inrättades under kriget "canteens", dvs en sorts lunchrum, och där serverades ett mål varm mat per skift utan kupong. I MoIs "canteen" serverades ofta en korv, som en fransk kollega döpt till "chien concassé". Jag har hört engelsmän kalla den "överkörd hund", alltnog, den trotsade all beskrivning men slank ner i alla fall om man tog tjockt med senap på.

Förtryter det någon läsare jag så långt efteråt skriver en hel del om mat, så må jag tillåtas återge orden "en armé marscherar på magen". I detta krig var hemmafronten en arbetande armé, ofta under hård attack.

En junidag 1940 hade jag gjort ett stort fynd i Selfridges varuhus: en utomordentlig radiogrammofon, byggd på beställning av en importör i Sverige och med omfattande register för alla i Sverige då hörbara sändare. Sefridges hade ingen möjlighet att skicka apparaten till Sverige, alltså kunde jag köpa den till vrakpris.

Jobbet att identifiera och katalogisera alla stationerna tog tid, ty apparaten var inställ för mottagning i Sverige. Redan under de första dagarna fick jag till livs en massa hårresande tyska nyheter, som vi i England inte hade den ringaste motsvarighet till. Somliga blev bekräftade i England ett par tre dagar efteråt.

Det var nog en farlig apparat. [Uppdragsgivaren] höll mig inte i London för att rapportera vad Goebbels propaganda sände ut och engelska militärcensuren hade nog blivit mycket misstänksam om jag i telegram jämfört dagsuppgifter från bägge krigslägren. Att bland engelska bekanta återge tyska påståenden skulle ha betraktats som femtekolonnverksamhet. Lyckligtvis upptäckte jag att BBC i stort sett lämnade riktiga uppgifter, fast under de allierade motgångarnas långa tid släntrade BBC oftast efter.

Att vi utländska journalister hölls under noggrann men taktfull uppsikt märkte vi nog snart. För en engelsk journalist beklagade jag mig över att skjortorna i mina garderobslådor tycktes byta plats nattetid, då jag ju arbetade nere på MoI. Skjortorna låg aldrig lika vackert hopvikta som när de kommit tillbaka från tvätteriet.
- Du kan vara glad att det bara är en som tittar bland dina skjortor, svarade han. Du skulle ha varit med i Lissabon. Där hade jag en bestämd känsla av att mitt skjortförråd granskades av olika uppassare i tysk, i vichy-fransk, italiensk, portugisiskt och säkert också i brittisk spiontjänst! Och alla kunskaparna hade minsann inte nytvättade fingrar.