Hur rättfärdigar man ett dyrt bilköp?

Hej,

Jag läste en tråd precis där frågan i princip var om han kunde köpa en bil för 650 000 kr. Bruttolönen hos familjen var 50 k/mån. Detta fick mig att tänka på hur folk egentligen tänker kring sådana köp som egentligen inte behövs, utan en bil för 300 000 hade gjort jobbet precis lika bra. Ja, en för 30 000 också kanske. Vad vet jag.

Själv är jag fortfarande ung och är uppfostrad i 90-talistanda och därav är behovet av att ha det "senaste" och "nyaste" stort, vilket jag misstänker att det kommer vara även i framtiden - även om man troligtvis blir mer mogen. Därför låter det jävligt lockande att belåna sig för att ha en riktigt fin bil som man är stolt över, men samtidigt så hade ens ångest över detta varit enorm då man köper en bil för nästan (nåväl) miljonen som egentligen blir ett konsumtionslån.

Min fråga är egentligen hur det rättfärdigas att köpa en bil för exempelvis 650 000 (!!!) kronor när man inte har rejält mycket pengar? Visst, sitter man på flera miljoner så är det väl klart att man kan fläska till vilken jävla bil man vill, men att inte ha mer pengar än medelsvensson och att köpa en så dyr bil låter för mig märkligt.

Handlar det endast om att man vill visa upp sig, ha en dyr bil och vara nöjd med sig själv? I vadå, 12 månader innan den är passé och en ny, coolare bil har kommit och man stirrar avundsjukt på de som rullar den nya modellen?

Missförstå mig inte, i framtiden skulle jag känna mig nöjd med livet om jag kan fixa en bil för 650 000 och jag kan verkligen förstå det, jag kritiserar inte köpet eller den tråden alls. Men det jag är intresserad av är hur man övertalar sig själv till att det är OK, när man egentligen inte har pengarna till det?

Den enda "rätt" man kan hänvisa till är att det känns rätt.
Men den rätten kan implicera det mesta.

Man lever bara en gång.
Blir man egentligen lyckligare av att ha pengarna på banken tills man dör?

Nej jag tror verkligen man ska leva inom sina tillgångar men samtidigt leva upp pengarna.

Ett rätt levt liv så går dösboet +-noll när begravningen är betald.

Säg att du köper en bil som är 2-3 år gammal som redan har tappat ca 40% av sitt nypris för 650kkr. De flesta tar då ett billån som de binder på 3 år för att finansiera detta, då betalar de i vanliga fall 20% i kontantinsats med 52% i restvärde och då blir inte kostnaden mer än ca 4300 kr i månaden. Du behöver alltså inte vara miljonär för att köpa en bil med nypris på 1 miljon.

Nej, men du behöver minst ha skrapat ihop 1 mille innan bilen är betald. Vid hög ränta betydligt mer.

Jag kan förstå om man har bilar som passion och lägger extremt mycket pengar på att renovera en äldre bil till utställningsskick. Det ger en långvarig tillfredställelse att hålla på med detta projekt även om man får försaka annat.

En vanlig snubbe med bara hyfsad ekonomi som köper en jättedyr Audi tror jag inte har riktig insikt över hur lite tillfredställelse denna affär kommer ge honom.

Han kan drömma om denna bil och känna en jättestark önskan att äga den och tror att när han väl äger den så kommer han känna precis samma lyckokänsla som i drömmen.

I början kommer det vara sant. Han kommer njuta otroligt av den. Gå ut och titta på den. Hålla den skinande blank med trasa och vax varje dag.

Redan efter ett par veckor avtar lyckokänslan raskt. Visst är det roligt att ha en exklusiv bil att visa polarna men inte fan var det värt pengarna i slutändan.

Alla med lite erfarenhet och självinsikt vet hur det fungerar. Man insåg det redan i barndomen när man var övertygad om att den där radisostyrda bilen i fönstret skulle skänka evig lycka och man skulle leka med den varenda dag hela livet. Man tjatade och tjatade till föräldrarna inte orkade höra och så fick man den eviga lyckan...inte.

En del lär sig aldrig sådana saker. Det är tråkigt att bli vuxen.

Att köpa en onödigt dyr bil går inte att rättfärdiga.

Folk får välja göra vad dom vill för sina egna pengar. All konsumtion är bortkastade pengar i grunden och genererar inte avkastning i grunden.

Dock finns det viss skillnad i värde betala mer för kvalitet men största prisskillnad är faktisk det du betalar för märket.

Men att köpa ny bil har aldrig varit en bra affär.

Största problem folk gör är dom inte kan räkna, och spenderar pengar på saker dom igentligen inte har råd med.

Ska inte klaga för tjänar pengar på folk som tar lån och konsumerar.

Det är som med allt annat.

Du kan dricka ett vin för 70 kronor men köper ett för 150. Bor i en lägenhet för 4 miljoner men skulle klara sig i en för 2. Flyga economy/premium/business. Du blir lika full, lika torr om fötterna och kommer till samma ställe men får betala mer. Varför? Livskvalitet.

Tycker man att man har råd är det väl ok. Folk prioriterar olika.Jag skulle inte köpa en "dyr" bil om det innebar att jag var tvungen att dra in på resor eller något annat.

Vid förra bytet hade kunnat köpa en helt ok bil för halva priset men hade fastnat för ett speciellt märke och modell. Men det är väl samma lika med allt, en del hobbys är dyra, man kan köpa designmöbler för hur mycket som helst när möbler för Ikea gör samma jobb osv.

Personligen så tycker jag det är totalt vansinne att ta en lån för att köpa en bil. Har du kontanterna och anser det är värt det, go ahead. Men låna...

En nödvändigt dyr bil då?