Tips på asiatisk film

Såg Koji Fukadas Hospitalité och den var riktigt bra. Samma grundhistoria som i hans Harmonium med en främling som får jobb hos och flyttar in hos en familj och ifrågasätter deras värderingar och vänder upp och ner på deras sätt att leva. Medan Harmonium tog en mörkare väg och handlade om människors oundvikliga ensamhet så är Hospitalité en ironisk komedi som handlar om rasism, acceptans och att leva tillsammans. Rekommenderas.

Omgång B
#11 Boiling Point (1990), JAPAN

En amatör-baseballspelare råkar hamna i trubbel med yakuzan när han missköter sitt jobb som biltvättare. Istället för att lösa det hela smidigt och enkelt dras konflikten ut till besvär för båda parter.

Näe, det här var ta mig fan inget vidare. Först så väntar man i över 40 minuter på vart Takeshi Kitano håller hus någonstans. För under första halvan av filmen har man fått följa ett par karaktärer som slöar både på sitt arbete och på sin fritidssyssla, nämligen baseball. Jag kan tycka att baseball är intressant till viss del, men här har man verkligen inte lyckats få till någon som helst spelglädje eller entusiasm för sporten. Yakuzan som vår slashas till huvudkaraktär lyckas irritera känns också nästan som ett skämt. Eller… det är som att Kitano är medveten om vilken symbolladdad gangsterorganisation det är som nu ska gestaltas på film och istället för att göra någon form av genrebetonad hyllning eller homage eller respekt för dem så bara rullar han med det hela utan att lägga någon större vikt vid presentationen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men jag blir inte såld på varken protagonisten eller antagonisterna som filmen visar upp. Det känns som hälften slött gjort och hälften trolololol.

Nåväl, efter 47 minuter (japp, jag kollade på speltiden) så dyker han äntligen upp, Takeshi Kitano. Och då inträffar efter en kort stund det katastrofala att jag nu bara önskar att han aldrig hade varit med i filmen överhuvudtaget. Vilken jävla man-child! En förvuxen alfahannebebis som bara slåss, dricker, svär och våldtar både män och kvinnor. Ingen törs säga ifrån för då får de i bästa fall bara en snyting. Flera gånger sträcker jag ut min hand och säger ”Vad fan är det här?” när han för tolfte gången slår till samma tjej i huvudet utan någon synbar anledning. I vissa fall brukar det vara ett hedersamt betyg till en film att den får mig att ifrågasätta vad det är för något jag tittar på men tyvärr inte i det här fallet.

Boiling Point saknar en intressant handling, välskrivna karaktärer och en gedigen klippning. Jag vet inte riktigt vad den vill att jag ska ta med mig efter att jag sett filmen. En studie i destruktivt beteende, kanske ”toxic masculinity” som verkar vara ett mode-begrepp nuförtiden? Det enda jag kan ge den som ett något slags plus i kanten är att Kitano verkligen har fått lysa med sin konstnärliga och kreativa frihet här. Oftast på både gott och ont men tyvärr mest bara ont i det här fallet.

Näe, jag var snäll med Brother (2000) men det tänker jag inte vara den här gången. En stark etta för att vissa scener ändå lämnade ett visst intryck men som helhet är det närapå kalkonvarning.

Betyg: 1.5/5

Någon som har sett Pang Ho Cheungs nya Love Off the Cuff? Uppföljaren till Love in a Puff och Love in the Buff. Hur är den? Tror jag skrivit det någon gång tidigare i tråden men jag håller fortfarande Pang Ho Cheung som Hong Kongs mest intressante regissör även om hans senaste, Aberdeen och Women Who Flirt inte riktigt levt upp till samma nivå som hans tidigare filmer.

Såg om Kiyoshi Kurosawas License to Live för första gången på ca. 15 år. Den var bättre än jag mindes den. Ett drama som handlar om Yutaka, en kille som hamnat i koma som 14-åring och vaknar igen tio år senare och upptäcker att hans familj splittrats och att ingenting är sig riktigt likt. Det som är mest intressant här, tycker jag, är hans ålder. Han har missat halva sin uppväxt och är trots sina 24 år fortfarande inte en vuxen människa. En vän till familjen försöker hjälpa honom att komma ikapp med videoband med nyhetssändningar och tidningar från de förlorade åren, men det är inte fakta som behövs i första hand. Utmaningen blir att förutom att återförenas och återskapa någon slags anknytning med sin numera utspridda familj också att försöka återskapa sin barndom där han lämnade den för att sen kunna gå vidare.

Kurosawas stil går att känna igen i miljöer och foto men det som framförallt utmärker den som en Kurosawafilm är hur han bryter mot de förväntningar man kan ha på ett drama av den här typen. License to Live är totalt osentimental och innehåller en hel del humor, en del på gränsen till slapstick, men balansen är perfekt. Han har dessutom fått med nästan hela styrkan av skådespelare han brukar använda sig av i den. Förutom Hidetoshi Nishijima och Koji Yakusho i huvudrollerna ser man Shun Sugata, Sho Aikawa, Ren Ohsugi och inte minst Kumiko Aso och Lily.

Kurosawa så klart, men rekommenderar också The Raid-filmerna starkt.

Jag ser att undertecknad fortfarande är den enda i tråden som älskar Boiling Point.
Vilka andra filmer av Kitano har du sett? Har du sett Kikujiro och Hana bi?

Bara sett ett par filmer han varit inblandad i, Fulltime Killer och Dream Home. Dessa tycker jag är bra. Har velat se You shoot, I shoot länge men det har ännu inte blivit av, tyvärr.

Hospitalité verkade smårolig och såg intressant ut, den antecknar jag ner i minnet.

Omgång B
#12 The Scarlet Letter (2004), SYDKOREA

En polisutredare (Han Suk-kyu) är mitt uppe i ett mordfall samtidigt som hans nyblivna fru är gravid. Han råkar dessutom göra en älskarinna med barn under tiden mordutredningen pågår. Saker och ting blir inte enklare av att även den nyblivna änkan i mordfallet börjar visa känslor för honom. Ett triangel- (eller fyrkants?) drama utvecklar sig med komplikationer för de inblandade.

The Scarlet Letter börjar och fortskrider som din vanliga kriminalare á la Basic Instinct style, minus den farliga thrillerkänslan. En glassig polisutredare som tror att han är värsta stjärnan och coolaste snubben lever ett högst komfortabelt liv. Men idyllen raseras i takt med att hans otrohetsaffärer uppdagas. Jag stör mig på Han Suk-kyus skådespeleri som jag tycker är överdrivet i flera stunder. Jag får starka Johnny Bravo vibbar och det är inte bra. Filmen erbjuder under större delen inte så mycket minnesvärt eller något som sticker ut, undantaget då det utdragna slutet som verkligen etsar sig fast på näthinnan. En ganska mörk vändning som jag inte hade räknat med att filmen skulle bjuda på.

Filmens titel är lite vilseledande. The Scarlet Letter är namnet på Nathaniel Hawthornes roman om hur en kvinna i ett puritanskt New England-samhälle på 1600-talet tvingas bära en eldröd bokstav på sin klädedräkt efter att hon begått otukt. Det enda som riktigt binder romanen och filmen samman är otrohetstemat som verkar vara huvudämnet i filmen samt att en av karaktärerna säger att hon planerar att namnge sitt barn samma som barnet i romanen har. Det är allt. Lägg till också att det absolut första vi får läsa när filmen börjar är en kortfattad beskrivning av syndafallet med Adam och Eva om hur kvinnan tar en förbjuden frukt och ger till mannen. Jag tycker inte riktigt att den kristna symboliken syns så jättetydligt i filmen, eller att de lyckas knut aihop på ett tillfredställande sätt, men visst. Någonstans finns det väl en tolkning att göra på det hela som kan sammanfattas i ”högmod går före fall” eller ”den som leker med elden riskerar att bränna sig” och liknande ordstäv. Kontentan verkar vara att ett utsvävande liv bestraffas med ödesdigra konsekvenser. Inte det mest originella budskapet i en film om man säger så.

The Scarlet Letter känns mest som en i mängden kriminalare, bara det att den har en mörkare twist som tyvärr inte väger upp de många stunder då jag inte alls kände mig engagerad i den. En stark tvåa får den då hantverket ändå var hyfsad.

Betyg: 2.5/5

Hahaha, ja. Sorry om jag trampade på några tår, men den filmen föll mig bara verkligen inte i smaken.

Brother är den enda tidigare av Kitano som jag har sett, och den gillade jag tyvärr inte heller så mycket. Har hört/läst dock att Hana-bi och Violent Cop ska anses vara hans bättre filmer och hoppas att de kan imponera istället. Kikujiro verkar vara väldigt annorlunda mot hans vanliga filmer vad jag kan läsa på Imdb. Ser att den också är med i projektet så hoppas den också kan överraska positivt.

Ingen fara, det är bara jag som tycker den är bra av alla som någonsin kommenterat den här i tråden. Har för mig Rakii skrev till någon, det kan ha varit till dig, att vad han visste fanns det en användare här som tycker den är bra; och jag är 99,9% säker på att det var mig han åsyftade.

Brother gillar jag faktiskt också, men den tror jag även det finns fler som gillar. De flesta är nog rörande överens om att Violent Cop och Hana-bi är klart bättre än bägge dessa andra filmer. Kikujiro är också en film som de flesta gillar, men det är en road movie / drama / komedi och ingen hårdkokt gangsterrulle. Ja den är annorlunda. Jag såg faktiskt A Scene at the sea för inte så längesedan och den vettefasen om jag tyckte var så bra, den var otroligt seg och föll mig inte i smaken alls. Brukar dock gilla sådana långsamma filmer i vanliga fall så jag måste ge den en chans till vid något tillfälle, men jag har svårt att tro att den någonsin kommer bli någon personlig favorit bland hans filmer. Gohatto och Zatoichi kan vara värda att se också, Gohatto har jag själv inte sett ännu faktiskt, det måste jag erkänna, men har hört att den ska vara bra från flera olika håll. Zatoichi har jag sett och den är bra.

Ah okej, skönt att höra.

Zatoichi ser intressant ut. Brukar annars av någon märklig anledning ha svårt för blinda karaktärer men den finns på min watchlist. Kommer tyvärr att prioritera de filmer jag har i projektet om det ska bli någon asiatisk film framöver, men alla tips jag får här i tråden tas tacksamt emot.

Omgång B
#13 Protégé (2007), HONG KONG

Polismullvaden Nick (Daniel Wu) har infiltrerat knarkkartellen i Hong Kongs undre värld sen flera år tillbaka. När bossen Quin (Andy Lau) börjar känna av sin dåliga hälsa och planerar att pensionera sig så är protégén Nick nästa i tur att ta över verksamheten. Men kan han verkligen lita på Nick och är Nick alldeles säker på att han vill svika sin kriminella kompis?

Protégé en film i den välkända genren där en polis under täckmantel arbetar inom maffian. Vi har sett det förut så frågan blir då på vilket sätt just Protégé skiljer sig från mängden. Först och främst så gör Andy Lau här en minnesvärd insats. Kul också att jag kände igen honom från Fulltime Killer, visste att jag hade sett honom någon annanstans och när namnet dök upp i eftertexterna så satt pusselbiten på plats. Lau är väldigt på och låter inte en enda scen gå till spillo. Karln har karisma och scennärvaro som få andra asiatiska skådisar jag har sett. Möjligen att han ibland spelar över men det är nästan så att man förlåter honom för det. Daniel Wu glänser däremot inte lika mycket trots att han har den egentliga huvudrollen. Kändes väldigt blek och ger en högst generisk skådespelarprestation i filmen är mitt intryck.

Det är ett väldigt fokus på knark och knarkare. Drogmissbruk är inte vackert och det visar Protégé upp med all tydlighet. På ett sätt ger det filmen lite socialrealism och samhällskritik över hur livet är för en knarkare och hur rehab fungerar i HK, men samtidigt kan jag tycka att det saktar ner storyn litegrand.

Musiken är stundom väldigt passande för att ibland märkas av lite väl mycket, typ att det tar över fokuset från det som händer i filmen. Men överlag är jag nöjd med hur det låter.

Tempot är snabbt och man måste behålla fokus för att hänga med i turerna. Vissa händelser är dock lite väl stupidity-fail där jag bara stönar högt över vad fan karaktärerna håller på med. Men de gångerna är tack och lov få. Överlag är det ändå en habil film som man kan se på om man är sugen på en kriminalare/thriller från HK en kväll.
Protégé får en svag trea, helt klart godkänt.

Betyg: 3/5

Brother och Boiling Point är dåliga filmer och punkt jävla basta.

Tycker det är tråkigt att Violent Cop och Hana-bi nämns så många fler gånger än Sonatine som är bättre än dom båda. Kikujiro är fantastisk (enligt ordets alla betydelser), hysteriskt rolig och bara en aning snyftig.