Erfarenheter utav sertralin - tacksam för svar

Hej!

Det är så att jag nu ska börja på den här sertralin - och jag är väldigt nervös, framförallt utifrån vad jag hört om den och hur andra blivit påverkade utav den. Jag har lite frågor som jag inte funnit svar på och hoppas att någon kan ge svar på tal. Texten kommer bli en aning lång, hoppas ni orkar läsa!

1. Jag kan börja med att säga att jag lider av måttlig - svårt depression, så inte helt nere på botten vill säga. Jag kan fortfarande vara glad ibland, skratta, se en rolig film, umgås med vänner, och ja, se en aning ljust på framtiden Medan den andra delen av mig är för det mesta relativt nedstämd, tycker inte om att gå upp om dagen, finns egentligen ingen menig med det(just för att jag inte gör något för tillfälligt. Går hemma pg.a sjukskrivning med utmattningssyndrom som inträffade förra hösten) och känner allmänt hopplöshet på livet och har ibland en pessimistisk grundsyn. Men innerst inne vill jag leva och vara glad - vill väl alla. Kan tillägga att jag har mer ångest än depression för tillfället - har svårt ångest och känner som oftast av de typiska ångestsymtomen samt oroar mig mycket och ältar.

Undrar utifrån detta om ni som tagit medicinen har varit ännu mer deprimerade, alltså inte kunnat göra ngt alls, knappt kunnat skratta och vilja umgås med familj/vänner etc. ? Hur var ert välmående innan ni började med sertralin? Var det värre än mitt? Om så, hur påverkades ni den första tiden av sertralin och har ni blivit bättre idag utav den?

Min teori är, att eftersom jag ändå inte mår så dåligt, kanske jag inte blir så negativt påverkad av medicinen? eller? Och kanske behöver jag då inte gå på den så länge.

2. Ni som varit på behandling av sertralin, har ni under träningen tränat? Hållit igång , som. ex med gym, löpning , annan typ av sport/träning etc? Om ni har, har det då hjälp er? Eftersom att träning höjer ju endorfinnivåerna. Eller har ni inte orkat fortsätta? Ni som INTE har tränat, varför har ni ej detta? Har ni aldrig haft intresse eller helt enkelt bara ingen ork?

3. Vissa nämner att de gått upp i vikt: Beror detta på att medicinen ökat er aptit och ni därmed börjat äta mer? OM så, har ni börjat äta mer onyttigt, är det därför som ni gått upp i vikt? Och heller inte tränat under tiden? Eller beror det på serotoninet i medicinen som genererat till viktuppgång.?

4. Vissa nämner att de efter ett tag har upplevt att de blivit konstiga i sin personlighet, typ elaka och kalla. Om ni blivit detta, vet ni varför? Har ni frågat er läkare och kunnat få ett svar på det? Har ni haft ex. en väldigt hög dos eller har ni bara gått på den för länge? Eller rent av kanske bara fel dos. för låg.

5. Ni som slutat med medicinen för ganska länge sedan, blev ni friska, om inte, varför? Och om ni blev det, är ni det fortfarande?

Jag fick Sertralin och Buspiron i första hand utskrivet för att jag kände stark stress och ångest, inte minst när jag var tvungen att t.ex. ta vissa sociala kontakter. Väldigt löjligt, men det var så det var... Jag hade tidigare blivit utbränd och var väldigt stresskänslig ett tag, förutom att jag redan innan ibland hade lite svårt för vissa sociala situationer när jag i övrigt inte kände mig på topp (det förklarades till ganska stor del av en Aspergersdiagnos jag fick senare efter en neuropsykiatrisk utredning). Sertralinet och Buspironet fungerade faktiskt väldigt bra för mig när det gäller just att klippa de där höga stressnivåerna.

Sedan blev jag även deprimerad, var vid de ökade Sertralindosen. Jag har varit mindre social, men det är ju inte som jag har varit social under mina tidigare depressioner, även om jag då inte åt någon medicin.


Jag har alltid varit dålig på att tvinga mig själv träna. Det har fungerat med att jobba med fysiskt tungt arbete. Dock var jag i så taskig fysisk kondition efter min tid som utbränd, varefter jag mest hade pluggat och varit även i övrigt stillasittande, så jag började faktiskt styrketräna när jag gick på Sertralin och Buspiron. Jag märkte faktiskt inte av någon större skillnad med eller utan det.


Ja, tyvärr gick jag upp i vikt. I viss mån kanske för att jag blev mer hungrig, men i första hand kanske för att jag inte riktigt kände samma mättnadskänsla längre efter att ha ätit, d.v.s. jag fick svårare att känna när jag var mätt. Den minskade även min sexlust (jag är man).

Som sagt började jag styrketräna när jag gick på medicinen, men när jag nu börjar även träna mer konditionsträning, så har jag redan slutat. I mitt fall är nog ändå inte problemet så mycket medicineringen, som att jag har varit kedjerökare hela mitt liv (och ska nu sluta), har inte haft den sortens livsstil (förutom när det gäller fysiskt lönearbete) o.s.v.


Ja, jag blev lite mer avtrubbad känslomässigt. Men samtidigt är det väl ofrånkomligt när grundproblemet var min höga stress- och ångestnivå. Det var samtidigt lite skönt att inte ständigt vara så känslig.


Nja, jag blev dels medveten om att jag inte längre var deprimerad, samtidigt som jag kände att även om medicinen hade positiva sidor som att dämpa ångest och stress, så kanske den samtidigt gjorde mig lite mer apatisk och gjorde att det inte var riktigt lika mycket 'go' i mig. Nu försökte jag väl inte direkt fixa en tid för enkom det, men jag hade kontakt med den öppna psykiatrin vid ett par tillfällen av andra skäl, men fick knäppt nog inte ta upp frågan om min medicinering. Så jag trappade helt enkelt ned medicineringen och slutade med den på eget bevåg.

Nu bör det nämnas att jag inte har haft lika stressigt liv under den tiden, så vi får väl se vad som händer när livet återigen blir lite mer stressigt och jag måste vara allt mer social p.g.a. arbete m.m. Jag har sedan jag slutade med medicineringen talat med en psykiatriker och vi var överens om att jag ska testa att fortsätta gå utan medicinering. Jag fick Atarax utskrivet för att tas vid behov (när jag måste lyckas varva ned när jag ska sova), då det är en aning lugnande. Det känns rätt okej, då det är anti-histamin som är ett hyggligt 'naturligt' ämne. Efter att jag blev utbränd, så accepterade jag att jag inte kan fortsätta att gå hela livet igenom med enorm sömnbrist, så jag äter även melatonin mot det. Melatonin är ett helt naturligt ämne som kroppen (borde) producera självt, samt det fungerar bättre för mig än sömntabletter.

Hej. Har tagit 1 tablett sertralin per dag i ca 1 år. Fungerar bra mot prestationsångest och gör att jag inte planerar för mycket. Har dock blivit mer apatisk till mycket. Sinnesstämmningen kan pendla mellan aggresivitet och uppgivenhet, till upprymdhet och positiv inställning under en och samma dag. Genom att jag är en enstöring, så gör medicinen att jag klarar av att vara verbalt kompetent med medmänniskor. Men det är vardagsteater och påtvingat. Tvångshandlingarna har i stort sett försvunnit tack vare Sertralin, men kan "poppa" fram igen ibland. Förut kände jag ofta på spisplattorna och att dörrar var låsta.
Grundproblemet som gjorde att jag behöver ta medicinen är dåligt självförtroende och självbild. En annan viktig orsak är att jag är drabbad av trippelinlåsning; dvs. trivs ej med yrke,arbetsplats och kollegor. Problemen hänger samman.
Aptiten har ökat och sexlusten minskat.
Har ett ganska fysiskt jobb och är mycket ute i naturen på fritiden som gjort att viktökningen är måttlig.

Hej!

Tack för ditt svar och att du ville dela med dig! Bara undrar varför du gått på den så länge, för tänker, har den inte hjälpt tillräckligt än så att du nu är frisk och kan bli fri från prestationsångesten. Sedan skulle du vilja säga att du blivit apatisk just för att du kanske som person är egenstörning, så tar för givet att du få inte tycker om att umgås så mycket med människor, dvs, redan innan medicineringen. ? Okej, så genom att du ändå rör på dig lite i naturen så har det gjort att du bibehållit lite av din naturliga vikt?

Tycker du att du blivit gladare generellt sett, eller du känner dig för det mesta arg eller apatisk? Hur kommer egentligen detta sig`? För medicinen ska ju göra en frisk, att man efter ett tag blir mer upprymd och glad. Tror du att det har att göra med din personlighet allmänt i så fall? Att du blivit som du blivit av medicinen?

För mig blev livet stadigt bättre. I kombination med samtalsbehandling. Rekommenderar starkt!

Tack för att du ville dela med dig utav dina erfarenheter. Bra att det hjälpte att ta ner de höga stressnivåerna, - jag är med stressad, men kan vissa dagar ändå kontrollera det lite. Bara undrar; Innan du tog medicinen och var stressad med ångest, kunde du ändå vissa dagar slappna av lite och skratta och vara glad? Eller du var helt nere? Och när du väl fick din depression, tråkigt att höra dock :/, men till vilken grad låg den på? Svag, måttlig eller svår? Du menar med att du även innan medicinen inte var så social?
Och det medan träning ja, du märkte inget alls nej..okej, men du kunde fortf känna dig upprymd efter ett träningspass ibland eller?
Men trots ökad aptit, gick du upp i vikt för att du började äta mer utav det onyttiga? Dvs, höll du ändå en nyttig kost eller du åt ganska onyttigt pga. den ökade aptiten? Hm, ja ok, konstigt att man fick svårare att känna när man blev mätt…jag själv ar svårt att äta just nu, men tror att det har att göra med min IBS..
Trots att det var skönt för dig att inte längre vara så stressad, har du inte känt att du fått någon glädje tillbaka eller att du känner dig mer exalterad av att ”leva livet” för att säga det så? Och exakt hur blev du ”avtrubbad känslomässigt”? Dvs, hade du svårt för att le, skratta, gråta, viljan till att umgås etc?
Och nu har du slutat, men inte blivit helt frisk? Du säger att du var medveten om att du inte längre var deprimerad, men fick du ingen glädje tillbaka då? Och om den minskade din ångest och stress, så bör du väl må relativt bra idag? Jag förstår inte…eller är det bara så som du är som person, inte så glad? Eller lever du ett liv som du egentligen inte är så nöjd med? När du trappade ned på medicineringen, blev det bättre då`? Skulle du vilja säga att du inte är helt frisk idag då?

Förlåt om jag ställer så många frågor, men det känns precis som att mycket av det man läst så har inte de flesta blivit helt återställda eller glada, dvs, funnit tillbaka till sitt gamla jag. Läste att vissa hade det, men inte alla. Och det får mig att undra över om man bara generellt är en ganska så ledsen person eller inte en så jätteglad person i sig själv? När jag var liten var jag en riktig glädjespridare, full av energi och glädje, och jag tror att jag som person är ganska så stark i den glädjen, eftersom att trots alla år av depression och ångest har jag ändå kunnat skratta, le och ha kul – känna mig allmänt glad och hoppfull, kunna njuta av en bra sång eller film eller att få vara med en vän – som att det är något inom mig som aldrig ger upp, trots alla motgångar. Kunde du göra några av de sakerna när du var deprimerad och stressad/ångestfylld? (Nu hoppas jag att jag inte förolämpar dig)

Så därför jag tänker att medicinen kanske påverkar människor olika utifrån hur man, generellt, är som person? Vad anser du om den teorin?

Hej! Så kul att höra! Jo jag hade med tänkt att fortsätta mina samtal hos psykolog - tror nog att det är bäst med! Du vill inte dela med dig lite mer specifikt kring medicinen utifrån de punkterna ovan?

Tänkte med höra: Vad gjorde du de dagarna som var svårast för att göra det en aning lättare och bättre? Dvs insättningsdagarna

Jag vill avråda från Sertralin om du inte lider av allvarlig depression eller ångest - d.v.s. om det finns andra framkomliga vägar så prova dem först.

Jag har nyligen avslutat tio månaders behandling, och utsättningssymtomen är inte att leka med. Nu är det endast 10% som råkar ut för just det jag lider av (brain zaps), och ännu färre som har det så länge som jag haft dem, men värt att tänka på.

Med detta sagt är det en effektiv medicin mot allvarlig ångest - min var helt borta efter nån vecka eller så - med lindriga biverkningar. Depressionen försvann inte helt, men blev bättre. Så det funkar verkligen.

Men utsättningssymtomen har gjort mig handikappad i sex veckor nu. Det vill du inte ha i onödan.

Psykisk hälsa --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator

Hej!

Ja du har nog rätt faktiskt - läste precis om det med, att sertralin är ju främst mot allvarlig/svår depression - plus att den ger riktigt svåra insättningssymtom som du skriver. Jag har måttlig till svår depression, men skulle nog själv vilja säga att jag är måttligt deprimerad och har emellanåt ganska hög ångest, dock är den relativt stabil just nu. Läkare skriver ju alltid ut sertralin till alla känns det som, fast att det kanske inte är den rätta medicinen - förstår inte varför läkare inte konsulterar med patientens psykolog först då det är psykogen som känner till mitt riktiga välmående, samt, vet hur jag skattat på självskattningstesten. Skrämmande är det, att läkare bara kastar ut piller. Nej jag tror med att jag ska gå på en annan medicin - sökte runt lite och fann Voxra, lät mycket bättre, då jag tror att jag mer behöver höja dopaminet och noradrenalinet - läste att den hade fungerat jättebra på många och att biverkningarna var låga. Dock är ju frågan: Medicinen verkar inte höja intaget av serotonin, så hur ska man få en höjning i det då? Hmm..

Jaja, jag får rådfråga min läkare. För generellt sett är jag mest deprimerad utifrån ytliga faktorer: att jag bor hemma, min mamma går mig på nerverna, har relativt ostabil ekonomi, har väldigt litet kontaktnät, och har inte det liv jag vill ha, som att få mitt eget ställe, fast tjänst, gärna pojkvän, fler vänner och stabil ekonomi samt se till att arbeta på den inre "friden" eller vad man ska säga. Sedan har jag ju brist på dessa signalsubstanser som i sin tur gör saker och ting värre - men skulle de komma i balans och att åtminstone några utav de ytliga faktorerna lösa sig, skulle jag nog blir mycket gladare och därmed friskare. Behöver också arbeta med det förflutna som grämer mig, även det som gör mig nedstämd, då jag inte kan släppa det. Men utöver, så är jag egentligen ingen ledsen och nedstämd person . Jag har haft svår depression, men den har som sagt minskat pg.a jag kommit bort från det som gav mig depression i första hand, osv.

Hur är det för er som får allvarlig/svår depression - är det också ytliga faktorer eller är det något annat som spelar in då, miljö eller hur ni helt enkelt är som människor? Och varför försvinner inte er depression helt, trots medicin? Har det att göra med er inställning eller vad är det?

Jag har hela livet haft måttliga, "normala" problem till och från, beroende på min livssituation. Känns som om det är där du befinner dig. Jag har aldrig tidigare sökt vård, eller fått diagnos/behandling.

Ett liv utan ledsnad och nedstämdhet och ibland ångest finns inte, våra livsvillkor är sådana.

Men att som medelålders bränna ut mig på jobbet samtidigt som en relation gick åt pipsvängen knuffade mig över kanten, så att säga Efter några månaders vuxenmedicinering på puben var det bara att kila till doktorn, fanns inget alternativ.

Och det hjälpte, som sagt. Men jag är glad att jag inte tagit den vägen tidigare.