Intressant läsning, tack än en gång för postandet. Det som är censurerat är bilder, vi får anta att det är bilderna på Rune. Den gode mannen Stu*e Ka*lsson som tidigare diskuterats i tråden får här sin förklaring:
Citat:
St*re uppgav att ägaren till torpet varit försvunnen i ca två år och att han blev utsedd till god
man i efterhand då ägaren inte haft så god kontakt med sin familj.
Detta är den rapporten som skrevs av de första poliserna på plats. Vidare ur deras rapport:
Citat:
S*ure uppger att soptunnan stod inne i ekonomibyggnaden och att de flyttade den med traktor
till platsen bakom uthuset. Då den tömdes upptäcktes vad de tror är en människokropp.
Vi genomför en initial visuell kontroll av det som låg i soptunnan och vi kan konstatera, från
ett avstånd av ca 3 meter, att konturerna av ett öra på ett människohuvud syns samt hår. Det
ser ut som att delen med huvudet legat längst ner i soptunnan.
Vi bedömer att det inte ser naturligt ut backar tillbaka. Kontakt tas med vakthavande befäl
Sta*fan Sel*berg som beslutar att inledda förundersökning avseende mord alternativt dråp
samt om avspärrning kl 17.17.
----------------------------
Sammanfattningen av den tekniska undersökningen:
Citat:
Rune hittades i en soptunna som enligt märkningen hörde hemma på fastigheten. Detta ger stöd för att Rune mördades någonstans på fastigheten. Om det skedde inomhus i någon av byggnaderna eller utomhus på tomten kan undersökningen inte svara på. Skulle Rune ha mördats någon annanstans än på fastigheten är det inte förväntat att gärningsmannen skulle frakta Rune till dennes egen fastighet för att där gömma honom. Kroppen placerades med huvudet neråt i soptunnan. Tillsammans med resultaten från obduktionen (krosskada i ansiktet, strypt och troligen stickskada i vänster skulderblad)
och upptäckten av skadan i pacemakern ger det starkt stöd för att Rune var död, eller näst intill död, när han lades i soptunnan. Att cement hälldes över kroppen visar att gärningsmannen ville dölja kroppen. Att jord och växtmaterial lades överst ger starkt stöd för att detta var för att ytterligare dölja
och/eller förhindra eventuell likdoft. Cementen runt kroppen var på vissa ställen hållfast och hård medan andra delar var mycket porös. Det ger starkt stöd för att cementen blandades slarvigt, kanske på grund
av stress. Det är dock okänt hur vattentillgången var vid tillfället vilket också påverkar blandningen. Två tomma cementpåsar låg i verkstaden. I skottkärran och på två skyfflar fanns restermav blandad cement. Det ger starkt stöd för att cementen i påsarna blandats i skottkärran med hjälp av skyfflarna. Avsaknaden av andra kärl och verktyg med cementrester ger stöd för att det är gärningsmannen som blandat cementen. Alternativet, att gärningsmannen tagit med sig de saker som använts vid blandningen av cementen, är inte förväntat. Den sammantagna bedömningen är att Rune, endast iklädd sockor och tröja, vid okänd tid och plats (dock någonstans på fastigheten) utsätts för dödligt våld. Det går inte att säga i vilken ordning skadorna kommer, men han får ett kraftigt slag på den högra sidan av ansiktet och ett hugg av ett vasst föremål i det vänstra skulderbladet. Möjligen är det detta hugg som penetrerar pacemakern. Han blir dessutom strypt. När Rune är död eller näst intill död läggs han med huvudet ner i en soptunna. För att fördröja/förhindra att kroppen hittas används två säckar cement som ligger i ladugården. Cementen blandas i skottkärran med hjälp av en eller två skyfflar. På grund av bristande
tillgång på vatten och/eller stress att någon ska komma blandas cementen dåligt. Cementen hälls sedan över Rune i soptunnan. Då den inte täcker kroppen helt läggs jord och eventuellt växtdelar överst. Detta kan också ha syftet att dölja kommande lukt av förruttnelse.
Att två skyfflar kan ha använts kan vara för att gärningsmannen trodde att skyffel nummer två skulle vara bättre än den första. Det kan dock inte uteslutas att det varit två gärningsmän.
I övrigt kan konstateras att de delar av DNA-analysen som gällde mitokondrie-DNA gjordes i Innsbruck i Österrike.
