Politiska konsekvenser av IT-skandalen på Transportstyrelsen

Ok, jag har idag fått brevet från Riksenheten för säkerhetsmål med strafföreläggandet mot Maria Ågren.

Föreläggandet avser 19 kap. 9 § brottsbalken, vårdslöshet med hemlig uppgift. Förutsättning för att kunna dömas för detta brott är grov vårdslöshet med hemlig uppgift. Brottet renderar maximalt ett års fängelse i fredstid. Ågren ålades ett straff på 70 dagsböter á 1 000 kronor.

Accepterar man brottsrubriceringen, ser det juridiskt helt hållbart ut. Men jag har svårt med rubriceringen.
Maria Ågren undertecknade "beslut om avvikelse". Av dessa beslut framgår att de innebär lagbrott och i dem nämns också vilka lagar det handlar om. Det framgår också att förfarandet innebär att säkerhetskänslig information kan komma att röjas.

Av förhören framgår också att hela ledningen för Transportstyrelsen, inklusive Maria Ågren, pressade på och accepterade lagbrotten för att undvika att hela myndigheten skulle behöva stå stilla om tidsplanen för outsourcing skulle spricka av säkerhetsskäl. Man visste vad man gjorde.

Jag ska åter betona att jag inte är någon straffrättare, men för mig ser det ut som att ledningen för Transportstyrelsen accepterade risken för att informationen skulle komma ut, att man var likgiltig inför den.
Det innebär ett gränsdragningsproblem mellan grov vårdlöshet och likgiltighetsuppsåt. För att detta ska vara ett likgiltighetsuppsåt krävs, att det kan bevisas att Ågren skulle ha handlat på detta sätt med likgiltighet huruvida informationen röjs eller ej. Kan det inte bevisas, stämmer åklagarens brottsrubricering. Här kan man ha olika åsikter.

Den ena framgår av beslutet om strafföreläggande: åklagaren ansåg inte att det kunde bevisas att Ågren var likgiltig inför att informationen röjs. Den andra åsikten är min: den som undertecknar ett beslut som tydligt anger att information kan röjas, visar med detta att hen är likgiltig inför huruvida information röjs eller ej. Detta är enligt min mening ett uppsåtligt brott.

Om det dock passerar gränsen för uppsåt - och alltså är mer än grov vårdslöshet - är vi inte inne på 19 kap. 9 §, utan på 19 kap. 7 eller 8 §, obehörig befattning, respektive grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Maximalstraffet för dessa brott är två, respektive fyra år.

Omrubricerar man Ågrens beteende på det viset, framstår det för mig som mycket tveksamt att påföljden hade stannat vid villkorlig dom. Ligger beteendet bortom villkorlig dom, får strafföreläggande inte utfärdas. Nu är detta en åsikt, men jag tror inte att den är apart.

Om den inte är apart, innebär det att åklagarens hantering av ärendet ligger precis på gränsen för det område där man över huvud taget får använda strafförelägganden. Med andra ord lät åklagaren här maximen in dubio pro reo (vid tvivel för till den tilltalades förmån) råda, med den effekten att beteendet inte längre kan göras till föremål för en offentlig domstolsförhandling.

Frågan är nu i vilken grad åklagaren kan klandras för detta. Jag tycker att åtminstone milt klander är på sin plats: det är inte lämpligt att fatta ett sådant marginalbeslut på egen hand. Med tanke på den omfattande skada som skett, och med tanke på den obstinens med vilken ledningen för Transportstyrelsen ignorerade alla varningar, borde åklagaren ha skickat detta till domstol för bedömning.

Jag har mycket svårt att värja mig mot intrycket att åklagaren här frestades att bli av med ett mål som kunde förväntas bli jobbigt. Beslutet är inte - jag repeterar med versaler: INTE - juridisk-tekniskt strängt taget felaktigt, men det vittnar om ett enligt min mening olämpligt nyttjande av den bedömningsfrihet som (tyvärr, kanske) vidlåder alla juridiska bedömningar. Min tidigare misstanke om politiska påtryckningar på åklagarväsendet är alltså vederlagd: inget tyder på sådana.

I sådana här unika mål, som ligger precis på gränsen för användningsområdet för strafförelägganden, ska dock strafföreläggande enligt min mening inte användas. Det är olämpligt.

Jag undrar därför över policyn på Riksenheten för säkerhetsmål.

Dessutom anser jag att strafföreläggande ska finnas kvar, men möjligen göras icke-användbar på vissa brottskategorier, däribland 19 kap. brottsbalken. En sådan förändring kräver dock lagstiftning.

UPPDATERING

Flera frågar varför detta inte rubricerades som grovt tjänstefel istället. Svaret är att jag inte vet, men misstänker, att 19 kap. brottsbalken anses konsumera - göra icke-tillämplig - 20 kap. brottsbalken. Kanske någon som är mera bevandrad i straffrätt än jag kan hjälpa till här.

UPPDATERING
Jag ser i kommentarsfältet att tjänstefel mycket riktigt är subsidiärt till andra brott. Det betyder att tjänstefel är en slasktratt när andra stadganden om brott inte är tillämpliga.