Citat:
Ursprungligen postat av
CallePhille
What the f...??? Hon har i och för sig svarar vettigt på frågor som sektmedlemmar ställt i olika trådar. Förmodligen blev det för mycket för de överordnade när hon till råga på allt ordnat med nya, utomordentliga kartor.
Vad har Hitta Patrik för syfte egentligen? Förutom att målet är att han skall komma hem?
Klubb för inbördes beundran konstaterades tidigt, sektmentalitet kom strax efter. Att blockera människor som ses som hot känns som någon ideologisk eliminering.
Finns det någon som kommer med något vettigt kvar i gruppen nu när AF rök?
Många ifrågasätter att Patrik pratade med sin mamma under hela tågresan. En ensam kille på annan ort som mår väldigt dåligt tyr sig till den man litar mest på. De allra flesta har en känslomässigt stark relation till sin mamma, jag tycker inte att det är konstigt alls. Att föräldrarna inte hämtade honom själva i Falun kan bero på att de inte har tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa. De kanske inte ens tänkte tanken. Hade de frågat Patrik så kanske han hade velat bli hämtad hellre än att åka tåg.
Jag har tänkt på det som några i tråden tagit upp tidigare, att Patrik eventuellt skulle kunna ha en bokstavsdiagnos.
Många personer med ADHD och ADD är kreativa och konstnärliga. Inte sällan har de ett särintresse inom ett område där de kan vara särskilt begåvade. De kan ha problem med koncentration, organisation, planering,bristande energi och igångsättningssvårigheter för sådant de tycker är tråkigt. Personer med dessa diagnoser får inte sällan depression och ångestproblematik.
Det
skulle kunna vara en förklaring till varför Patrik "säckade ihop" strax innan avslutningen, varför han blev deprimerad. Vet inte om bristande lokalsinne har med det att göra, men kan tänka mig att en situation som en resa innebär, att planera och hålla ordning på allt som krävs kan i en redan utsatt situation med depression, blivit alltför stressande för honom.
Alla personer har mer eller mindre drag av dessa problem. Det är en glidande skala och man får bara diagnos när problemen blir så stora att det anses bli så stora problem att det blir svårt att klara det dagliga livet med skola och arbete.
Jag menar inte att Patrik har en diagnos. Det är bara en spekulation, som skulle kunna förklara skeendet och också varför Patrik behövde mycket kontakt med sin mamma.
Det kan förklara varför han fick "utbrändhet" av skolarbetet, varför han blev deprimerad, varför han blev förvirrad och klev av på fel station, blev ännu mer förvirrad när han väl hade klivit av på fel station.
Självklart kan allt det här hända utan diagnos, och det är ju inte ens säkert att det var så det hände ( bäst att gardera sig upp till öronen så man inte blir påhoppad.

)
Oavsett diagnos eller inte, jag tycker inte att det är konstigt att Patrik pratade med sin mamma på tåget flera gånger. Jag tror att man kan behöva sina föräldrar på många sätt under hela livet, även om man har "klippt" navelsträngen. Det kan vara vid äktenskapsproblem, skilsmässa eller ekonomiska problem. Föräldrarna behöver inte veta allt, varenda detalj, men kan finnas där som ett mentalt stöd.
Föräldrarna älskar
oftast sina barn, trots alla deras brister och vice versa. Även om föräldrar inte alltid är de bästa rådgivarna, förstår en bra eller vet bäst vad man behöver, finns de där. Självklart är det inte så för alla. Men ofta. Blod är tjockare än vatten.