Säger ni "Ni" ?

Min gissning är att det är bra mycket fler som blir förolämpade av att bli niade än duade.
Därför borde valet vara enkelt.
Jag blir nästan aldrig niad. Kanske på restaurant någongång utan att jag tänker på det. Antar ju givetvis att en servitris pratar om hela sällskapet om hon säger ni.
Ytterligare ett skäl att låta bli att nia är ju missförstånden som kan uppstå när man inte vet om vederbörande pratar om mig eller hela mitt sällskap.

Jag ber expediter och andra som niar att kalla mig du. Jag tycker du-reformen var oerhört värdefull och den är unik för Sverige. Vi är alla du med varandra, en viss känsla av jämlikhet.

Sedan är det ju en missuppfattning, som Fredrik Lindström har lärt oss, att det var artigt att nia någon i Sverige förr. Ni sa en person till en lägre stående, Direktörn' till hembiträdet t ex. Det var titlar som gällde och omskrivningar som "Ska det vara lite kaffe".

En poänglös och opersonlig utveckling. Varför skulle jag vilja vara Ni inför servitören? Jag är på inga vis förmer.

Ja och förklaringen från förespråkarna för niande är lite skev.
Hur är det på något vis artigt av servicepersonal att tilltala på ett vis som (de tror) är formellt och mindre personligt?
Det gör inte att jag känner mig förmer även om jag hade önskat det.

Värt att påpeka att tyskans Sie inte alls är ett slätstruket ni, det åtföljs i allmänhet av Herr eller titeln vid närmaste lämpliga tillfälle. Eller efternamn då. Samma faktiskt med engelskans you - åtföljs snart nog av Mr eller sir...

Det är först i modern tid som det där med Herrande och Mr-strande har tonats ner något.

Beror mycket på inom vilka brancher man jobbar - jag går själv på magkänslan och de gånger jag niar, har det uppskattats och aldrig märkt att det varit anstötligt på något sätt alls.

Att systematiskt använda niandet i tron att man därför visar sig artig, NEJ

Men niandet har sina träffytor, ännu.. fast det gått ett bra tag sedan du-reformen, i Sverige" ska tilläggas.. världen är större än så, och många svenskar är både beresta och belevade och tar inte alls anstöt av ett niande, beroende också på hur, man säger ni istället för du.

Och ett "du" kan visst det vara direkt nedvärderande och jantelags-befrämjande, typ.. om något ska sägas om duandet, som inte är perfekt det heller om än mer down-to-earth, javisst.. men för det första så finns inte har aldrig funnits och kommer aldrig finnas någon förbannad rättvisa någonstans, oavsett.

Man får allt kämpa lite och lägga manken till , för något bättre , utifrån vad som inte från början är allom givet. Om man nu lider så förbannat utifrån något slags socialt stigma eller.. inte mitt ansvar att någon går och harvar med sitt sociala stigma, det får den själv reda ut isf. och lära sig att människro är olika och alla lägger inte "svensk" innebörd i Ni och niande.

Inte minst, så finns så många olika kontexter, allt är inte ens egna förborgade lilla värld.. i de vidgade vyerna är niandet, av beprövad erfarenhet sedan urminnes tider så än idag, (troligtvis också imorgon) helt OK. Varför sådant tjafs om sådan petitess? Men i Sverige har vi som sagt den lillheliga jantelagen, som många ömmar för in i det sista....

Nu förstår jag förvisso inte riktigt vad du försöker säga i ditt andra stycke. Men om du hitintills inte stött på någon reaktion på ditt niande har du nog haft tur. Alternativt har du sagt "ni" till folk som varit i sällskap, då tilltalet är svårare att identifiera som normalt "niande".

Som jag tolkar dig menar du dock att du har rätt att nia vem du vill, och om någon tar illa upp är det fan inte ditt problem. Well, det är en skön attityd. Teoretiskt. Problemet är dock att du säkerligen kommer börja tveka med niandet så fort du märker att folk betraktar dig som okultiverad och ouppfostrad, och säkerligen också någon gång säger ifrån. Isynnerhet om du nu arbetar inom något slags serviceyrke. Vad ska du liksom göra om kunden vid växelkontoret barskt säger till dig att "kan du vara god och tilltala mig med du, eller?" Kontra med "fuck you, jag skiter väl i dina jävla komplex och stigman gubbfan"?

Visst, kanske finns en del som "uppskattar" niandet. Men många gör det inte, och om du har ett uns av psykologisk finkänsla kommer du också snabbt bli varse det. Och därefter upphöra. Att använda "du" är däremot helt riskfritt. Varför det också är normen.


Jag har levt halva mitt liv utomlands, bla i Tyskland där tudelningen mellan "Sie" och "du" ännu används. Men jag ogillar ändå när folk våldför sig på det svenska språket, vare sig det gäller distinktionen mellan de och dem eller niandet.


Finner det återigen inte helt lätt att förstå vad du vill säga här. Vad gäller "sådant tjafs" skulle jag säga att det är i flashbacks natur att föra långa debatter om allt möjligt. Petitess? Jojo, i jämförelse med befolkningsökningen och svälten i Afrika kanske det är av mindre betydelse. Men det är knappast något vettigt skäl till att låta språket sjangsera.

[quote=fryskyl|61241978] Magkänslan, som sagt.. jag är inte någon gröngöling , det handlar om omdömes-kompetens där niandet inte kränker utam skänker ett välbegag som ät hela syftet i modern a relarioner
Låt mig då säga att jag med det INTE menar att du, därför är gröngöling, Alls inte!

Vi har dock olika erfarenheter och olika vyer och olika erfarenhetsbank gällande saken, inte svårare än så.
Eh.. hade du förstått vad jag skrev hade du omedelbart förstått att det handlar om praktisk social kompetens. I teorin är det jantalagens duande som kategoriskt "ska" vara det rätta och enda rätta (I Sverige, men nu är jag rejält mer belevad än att ha vistats i enbart Svedala i mitt liv, jag talar av erfarenhet, om du ursäktar!)
Nee.. seru.. jag-kommer-inte-någontiong alls, jag har liksom redan rönt erfarenheterna av att som jag skrev, nia och jag niar inte för att det ska nias, så stereotyp får man inte vara när man väl använder sig av niandet, dvs där det passar sig helt förträffligt!

Om ighen ; inte på rutin, inte för att va trotsig, inte för att tro-sig-därmed uppfylla något diffust i social kontext, utan för att jag har den magkänslan som krävs, att använda niandet, där tillfället avgör tillämpandet av exakt den kutym som är gyunnsam för fortskridande i relationen, vilken den nu kan vara.

Dock ska sägas att jag i nio fall av tio, duar.. precis som det faller sig naturligt för mig , också.

Med det undantaget, att jag råkar veta när det passar sig.. och varken jag eller den tilltalade besväras av det, när det väl sker - vilket är helt avgörande för att öht ha naturligt görhållningssätt till niandet, vilket många (inte alla) svenskar nu inte råkar ha.. men liksom du.. har jag mitt säte utanför Sveriges gränser, men för trådens skull kan jag säga att det går helt YPPERLIGT att nia också svenskar, ingen som tagit anstöt.. snarare att de känner sig smickrade och känenr sig betydelsefulla. Alltså, försök att läsa vad jag skriver, jag niar inte på daglig basis, inte på rutin, om du fattar.........


Hålelr jag med om, vilket jag också mer än väl uttryckt nu, antal ggr. Duandet används inte alls "riskfritt", du negligerar.. dem som föredrar en mer oficiell hållning.. i ambassadvärlden t.ex är det en struntsak att nia och i så många fler brancher.. serviceyrken är EN aspekt av så många fler yrken.. där man niar, eller enbart relationer!!

Och, vem sa att det gäller enbart i yrken, att nia eller dua?

Man får inte vara rigid. Vidga vyerna lite så ska du se hur starkt det faktiskt fortfarande kan uppskattas, alla sitter inte med paddan i händerna och lever med paragrafsvensk kollektivistisk norm : alla umgås inte socialtekniskt som svensk kollektivistisk norm anbefaller , alla umgås inte via socialstyrelsens rekommendationer alls, ej heller kommunicerar alla via sms-standardiserade format, liksom...

(nej, man behöver inte vara 80 + för att uppskatta niandet.. dock, det är GIVETVIS en utdöende kutym, att nia, som om jag inte visste det?

Hur kan man ha missat inhemsk norm? den är som sagt väldigt inhemsk. fortfarande. i så motto att det SKA beivras, att nia... och det är där det ter sig så klumpigt att kverulera om nåt så otroligt sekundärt.. det är faktiskt ens ensak, hur man verbaliserar och uttrycker sig gentemot andra.. är man så överkänslig att falla omkull för ett "ni" , ska man kanske ta en sväng om terapeuten, för då är man rätt skör kan jag säga...

men, att diskutera det är en annan sak , förstås och visst kan man tycka! jag accepterar din attityd.. din viilja din smak, men den är verkligne inte universell på nåt sätt.




Bra! då borde du inte ha så rigid hållning, gentemot niandet, men jag har varit där du inte varit, och du varit där jag inte varit, inte svårare än så , my lady.

Och.. ?

who cares, huvudsaken är att jag vet vad jag talar om, för mitt vidkommande när det kommer till hur JAG niar folk, när jag väl niar.. och så repetitionen, jag duar vanligtvis folk.. jag vill själv bli duad, om och de gånger jag blir niad... känns det hur bra som helst, jag lider inte av komplex.

Världen rymmer viktigare saker än att fixera sig vid ett du eller ett ni.. i modern livsföring.. läggs tonvikten på innebörden, kvaliteten i relationen!! inte i formsak.. som blir till slut löjligt att kverulera om, du är lite kverulantisk ,en varför?, kanske för att du vet vilken petitess det är att säga du lika ebkelt som att säga ni.. där man vet att niandet inte övertolkas in absurdum.. hur absurt är du isf beredd att tolka niandet till?

... lire ot kanske men, fast vissa svenskar så gärna vill agera omvärldspoliser, stor-humanister.. så kan det bli ändå så småsint taffligt också.. fast mam påstår sig vilja-såå-väl.. är ngn min överförmyndare att lära mig fy fy aja baja-ord? svar nej.

jag är myndig att själv avgöra ögonblicken, om inte andra.. är det inte min sak längre .. jag vet att man i sverigmackor när socialstyrelsen "rekommenderar" och jag följer inte sådana råd, av principiella skäl bl.a - det inenfattar också duande/niande.

så är det, med mig.. så kan andra forsätta oja sig över det heeeeeemska niandet, oj de kanske går sönder? ja allergi har de facto ökat.. folk är också psykiskt löite skörare nu för tiden, man misstolkar övertolkar och gnäller för mindre.

jag ser inte den potentialen i att oja sig över att ha fått ett ni ÖVER SIG, ska betydligt mer till för att jag ska börja göra sak av något, iaf aldrig utifrån att ha blivit niad... det är liksom lite flyktigt.. jag noterar hellre vad som kommer före och efter niandet, vad är själva saken som ska samtalas om.. när niandet väl drabbar eller lycksöker mig, för en som får ett ni "på sig" brukar vanligtvis ha spörsmål att dryfta, och det är då rakt inte niandet man uppehåller sig vid.

ok, mkt sagt om liten formsak.. som jag kan gilla.. det är så neutralt, att nia.. och neutralt att dua.. det liksom kvittar, för mig och dem jag möter... det blir som det blir kan man säga. jag blåser inte upp ett niande! men beroende på relationerna kan ett "ni" liknas vid att man inte drar på sig vad som helst, var som helst.. det finns avgränsningar, i också tilltal.. det råkar vara så. Du kan inte jobba som t.ex flygvärdinna men hävda dig vilja använda kläder som DU känner dig bekväm i och hävda välmående eller nåt.. eller dra svensk socialstyrelse-norm, E-nummer och hela baletten..

börja orda om alla-likas-värde? Zzzzzzz

men jag skriver You med stort Y, det är elegant och funktionellt också.

att nia är m.a.o funktionellt, ibland. att dua kan vara taktlöst, ibland, och iblamd väldigt respektlöst, varit i Skåne där manb kan höra det vämjeligaste duandet någonsin.. helt otroligt hur man kan dua fint, och dua fult.

Nej.

Jag kan historien om Rexler.
Eller hur det nu stavas.

Han var du och bror med alla och envar, Bror Rexed.

Tack!

...och var från byn Räxed i Värmland. Kallades efter reformen, Durex.

Svenskar om pratar om jantelagen har nästan aldrig koll på vad den faktiskt innebär, och vad den gällde. Aksel Sandemose var dansk/norsk. Han hade en dansk pappa och en norsk mamma, föddes och växte upp i Danmark, och var från trettioårsåldern verksam i Norge, och skrev därefter på norska. Det Jante han beskriver i En flyktning krysser sitt spor (som alltså är skriven på norska) återgår i allt väsentligt på hans uppväxt i den danska småstaden Nykøbing på ön Mors ute i Limjorden. Det handlar om allmänna småstadssentiment snarare än några nationella kulturella sentiment, och resultatet hade blivit i stort sett det samma om orten hade kallats för Clochemerle eller S:t Marys Mead i stället.

I all synnerhet bör man vara försiktig med att hänföra motstånd mot nyniande till jantelagen. I och med att en hel del motståndare till nyniande anser att sådant är ett ett uttryck för en högfärdig och bornerad filiströs obildning, bör man inte ge sådana vatten på kvarnen genom att prata om hur jantelagen regerar Sverige.