Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Skulle du kalla andra djur-filmer såsom "Alligator", "Piranha", "Grizzly", "Hajen 2-4" m.m. för skräck då? Om ja, vad skiljer dem ifrån "Hajen"?
Och jag vet folk som kallar "Psycho" för "psykologisk thriller" och ej skräck. Varför är "Psycho" skräck och ej "När Lammen Tystnar"?

Jurassic Park tycker jag absolut har skräckelement i sig. Handlingen med klonade dinosaurier som rymmer ifrån sitt zoo och äter upp personalen hade lika gärna kunnat vara från en riktig b-ig Roger Corman-rulle. Och scenen i köket med raptorerna och ungarna i köket är en riktig rysarklassiker.
Med en lägre budget och någon annan än Spielberg så hade vi alla hyllat den som en skräckfilm.

Hmmm... Det är viktigt med "till en början" i så fall, som du skrev. För det finns ju många spökfilmer t.ex., där man - tillsammans med den mänskliga huvudpersonen - blir rädd för spöket först. Hela skräckstämningen bygger på att man är rädd för att plötsligt få se spöket, eller den döda kroppen efter personen som spökar. (Typ när huvudpersonen bryter upp ett lönnrum i huset där det spökar.) MEN sedan kan historien gå över till att huvudpersonen vill hjälpa spöket att finna frid, genom att lösa gåtan om vad det försöker kommunicera med de levande. Och DÅ behöver man inte vara rädd för spöket längre, utan man kan vara "på dess sida" s.a.s.. Men det är fortfarande en skräckfilm!

Men som jag skrev tidigare, om det är en film som handlar om övernaturliga ting, men där det aldrig blir kusligt och där man aldrig blir rädd för de eventuella spökena, demonerna eller vad som nu hittas av t.ex. ett parapsykologiskt forskarteam, så är det i min bok inte en skräckfilm bara för att det innehåller övernaturliga element.

Nja, jag tycker att filmupplevelserna var större förr när man inte visste så mycket. De recensioner som filmbolagen och vanliga tidningar i TV-tablåerna gav var mycket mer försiktiga, än de som folk skriver på t.ex. imdb nu. Idag är det precis som att folk måste veta allting INNAN de börjar se filmen. Jag känner t.o.m. folk som tittar på slutet först, innan de börjar se filmen, för att de "vill veta vad de har att göra med så de inte blir besvikna"...

För att ta bara ett exempel på imdb-recensioner: jag såg en TV-film som handlade om en gravid kvinna, som efter några allmänna lära-känna-scener vaknade upp på sjukhuset och fick veta att hon fött barn i medvetslöst tillstånd, och att hennes barn varit dödfött och blivit kremerat. I själva verket var det en barnmorska som hade stulit barnet (som levde). Detta framgick redan i imdb-recensionen, och det tog bort spänningen längre än första halvan av filmen, då kvinnan långsamt förstod att det hade hänt något skumt och hon på olika sätt följde upp ledtrådar... Det som återstod var bara kvinnans kamp att bevisa att hon hade rätt och att få tillbaka sitt barn, och det var ju inte så svårt att gissa hur DET skulle gå.

Whodunit i all ära, men en film ska överleva att någon vet vad som händer, annars är det inte en stark film. Men, med det sagt, tycker jag självklart att det är otroligt onödigt att få filmer spoilade i onödan, för visst är det en viss känsla i att gå in helt ovetandes. Men, det ska inte förstöra en film om man råkar få veta något viktigt. Det är såklart inte så svart och vitt som jag målar upp det i mitt inlägg, men är det någonsin det?

Håller inte med riktigt. Om man tänker på Don't Look Now så är hela filmen en lång uppbyggnad till själva slutscenen som är rejält läskig. Om man då kollat in den på IMDB innan så har man tyvärr fått se bilder från självaste slutet som avslöjar alltför mycket. Och om man känner till det så faller hela upplösningen tycker jag.

Förövrigt är den filmen kanske nåt för Merwinna som letar spökfilmer? Den rör ju sig i det området fast lite okonventionellt.

Det är därför jag skrev att det inte alltid är svart och vitt, undantag kommer såklart existera. Det är givet en film som ses bäst utan någon vetskap, men den blir inte förstörd efteråt, och det går att se den igen.
Sedan finns det slut som inte blir lidande av att man vet, Apornas Planet till exempel, där filmen inte blir sämre, eftersom slutscenen inte är vad hela filmen bygger upp till, utan det är bara en realisation som ger nästan en medioker känsla inom mig, men det är kopplat till hur den detaljen är så vanligt förekommande inom vår populärkultur. De flesta vet redan om det.

Jag kan inget annat än instämma i vad Blacklips skriver, att en film är svag om den inte överlever att tittaren känner till grunden. Historian är viktig men hur den porträtteras är minst lika viktigt. Jag vill inte underminera och säga att historian inte har värde men det är ju ett faktum att det (än så länge) enbart tycks finnas 7 grunder som repeteras in i oändligheten. Därför bör en film överleva att du känner till det mest grundläggande om den. Men det är klart att vi alla skiljer oss åt och har olika tolerans för olika saker. Jag kanske skulle börja testa din metod, kan ju lära/uppleva något nytt av den.

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Seven_Basic_Plots

De bästa filmerna kan man se nästan som konstverk, alltså en tavla man kan återvända till nästan hur många gånger som helst trots att man vet hur den ser ut. Filmer som Solaris och 2001 kommer jag tänka på.

Men vilka skräckfilmer finns det som man kan återvända till nästan hur mycket som helst?

För min del handlar det dels om nostalgiska filmer som ger en viss känsla av att man är tillbaka i tonåren. Fredagen den 13:e och Motorsågsmassakern till exempel. Men sen också extremt visuella och snygga skräckfilmer som några av Argentos och Jean Rollins bästa. Även David Lynch går att se om flera gånger.

Exorcisten tycker jag att man kan se flertalet gånger, men Friedkin är ofta väldigt inspirerad av tavlor och dylikt, så det kanske är därför den besitter just en sådan kvalité, om vi bara skulle se till det visuella.
Det känns även som att värdet i en skräckfilm som går att se om bara för att den är bra är högre än inom vissa andra genrer, eftersom det är som du beskriver, en ovanlig känsla. Tillräckligt ovanlig för att det i alla fall ska existera en diskussion runt det.
Motorsågsmassakern är en film jag kan se hur många gånger som helst, och det är inte på grund av nostalgi, utan för att det är en av de bästa skräckfilmer som gjorts, även om det finns mycket som på pappret talar emot den.
Men, jag är helt med dig på att skräckfilmer som besitter en tyngd rent visuellt också är lättare att se om, i alla fall för mig som främst ser film för det visuella medium det är.
När du nämner Lynch tänker jag även på Cronenberg, när han var som bäst och öppen i tolkningar, att de båda går att återbesöka bara för att man vet att något kommer uppfattas annorlunda eller att man inte tänkte på eller såg en viss detalj, stor som liten.

Näpp. Inget spöke.

Jag har inte sett de filmerna så jag kan inte uttala mig om dem.
Psycho skulle jag definitivt klassa som en skräckfilm därför att den innehåller väldigt klassiska skräckelement som just är ämnade att framkalla skräck och inte spänning, varav det sistnämnda kännetecknar thrillers. Jag medger att både När lammen tystnar (svenska titlar använder bara versal i första ordet) och Hajen har element som förknippas med skräckgenren men de är inte så pass påtagliga och omfattande att det kvalificerar sig som skräckfilmer, och IMDb håller uppenbarligen med mig. De flesta filmer korsar olika genrer men jag tittar på vad det huvudsakliga syftet med dem är. Hajen och När lammen tystnar spelar i samma liga som s.k. hitchcockianska thrillers liknande Seven, Zodiac, Gone Girl, Cape Fear, Blue Velvet, Night of the Hunter, M, Body Double, Spoorloos. TV-serien Dexter har också slående likheter med När lammen tystnar, men jag skulle aldrig betrakta den som skräck heller.

Hajen är helt klart en film vars syfte först och främst är att skapa skräck, och inte spänning. Jag tycker inte att du framför några konkreta argument för varför det skulle passa sig bättre som en thriller. Vilka är elementen som inte är påtagliga, vilka är då de som istället är starkt talande för att det är en thriller? Jag vill gärna höra mer om din motivering, gärna utan att referera till IMDb, eftersom det inte är en auktoritet på film. Att folk använder det som sådan är ett orosmoment, då det inte är mer än en hemsida som samlar film. Kan du däremot övertyga mig, visst.
Att nämna M som en Hitchockesk thriller är även det lite konstigt, även Blue Velvet, en film med tydlig prägel av Film Noir och en hälsosam dos Psykologisk skräck. Jag finner dig vara på tok förlåtande gällande vad som gör en thriller, medan du inte tar hänsyn till hur bred genren skräck faktiskt är.