Jag vill inte träffa mina föräldrar

Jag har alltid haft en dålig relation till mina föräldrar. Men jag fattade inte riktigt hur dåligt det var tills jag träffade och umgicks mer med andra familjer. Vi kändes inte längre som en familj som älskade varandra. För i andra familjer skämtade man och hade kul, var bekväma och nära varandra. I våran familj var man mest arg och besviken.


Mina föräldrar är väldigt dominanta. De vill bestämma allting i mitt liv och inte bara vad jag ska göra utan även hur jag ska se ut.

Ända sen jag har varit liten har de bestämt vad jag ska äta och inte äta, mamma påpekade ibland att jag hade lagt på mig något kilo som 12-åring och bad mig sluta äta så mycket frukt. Mina bröder blev alltid bjudna på mer kakor men jag fick aldrig frågan ens första gången. Vid 16-års ålder fick jag en ovanlig sjukdom och var tvungen att opereras, efter mycket om och men trodde pappa på min smärta när läkaren sa det. Men innan tvingades jag ut och jogga och träna även fast jag inte kunde sova på grund av smärtan. Efter operationen blev jag deprimerad och gick upp en del i vikt. Jag fick tillbaka glädjen genom tv-spel och träffade mycket kompisar online. Men eftersom jag gick upp en del i vikt skrek min pappa och mamma på mig dagligen. Jag var en skam för familjen och hade ingen framtid. Eftersom det är väldigt viktigt för mina föräldrar att visa att man har pengar var det jobbigt för dem när jag hade fel kläder på mig, inte sminkade mig och hade ett par kilo i övervikt. Det slutade med att jag fick ett schema att följa, hur mycket tv-spel jag fick spela, när jag skulle träna och vad jag åt. Jag kände mig fängslad. Jag var 18 år gammal, vuxen tyckte jag och försökte många gånger prata med mina föräldrar, berätta att jag inte mår bra och att de inte kan trycka ner mig som de gör. Det funkade aldrig. Tillslut träffade jag min nuvande sambo online. Vi spelade xbox tillsammans och tillslut efter någon vecka träffades vi påriktigt. Vi blev kära och efter ungefär ett år ville jag flytta in hos honom. Mina förädrar skrek åt mig, sa till mig att jag skulle fastna på hemtjänsten(mitt dåvarande jobb) hela mitt liv, bo kvar i förorten, bli gravid och förstöra hela mitt liv.

Efter en lång tid av depression, en lång tid av att försöka att intala mig själv att det inte är fel på mig och att jag inte har gjort något fel började jag sakta och säkert må bättre. Jag tog tag i min övervikt och blev sund både mentalt och fysiskt. När mina föräldrar såg att jag blivit smal igen så hörde de av sig igen, älskade mig igen.

De har gjort mig så otroligt illa. De tror att de kan skrika och säga vad som helst och sen går det över när man säger - jag älskar dig. De tror att bara för att de är mina föräldrar så måste jag ha respekt för dem, så måste jag älska dem. Men även om vi är familj så betyder inte det att man måste hålla kvar i varandra. Inte när de har sårat mig så djupt.

Min pappa har bett om ursäkt någon gång nu i efterhand. Men sen när vi träffas nästa gång beter de sig dåligt igen. Allting är så stelt när vi ses, jag vill bara att det ska gå över fort och att jag när jag kommer hem sen ska klara mig från att gråta.*

Jag vet inte vad jag ska göra, varje gång de ringer och varje gång jag ska träffa dem mår jag så dåligt. Jag får en sådan fruktansvärd ångest och vill bara försvinna.
Jag vill bara säga nej till att träffas och höras av men jag får såna skuldkänslor. Jag tycker synd om dem. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min sambo förstår inte var jag håller på med, han säger bara att jag ska bryta kontakten helt. Han vet hela storyn och vet hur dåligt de har behandlat mig. Han är den som har sett hur mycket jag har gråtit över min relation till mina föräldrar.

Mamma fyller år snart och hon vill att jag ska komma på besök. Men jag vill verkligen inte. Men jag vet inte vad jag ska säga. Jag mår så dåligt av det, varje gång mobilen ringer vill jag inte svara. Vad ska jag göra? Om jag avslutar våran relation till varandra, på vilket sätt är bäst att göra det på? Jag har även en lillebror som jag älskar så, och har kommer lite i kläm med allt detta. Han bor ju fortfarande hemma och jag vill inte sluta träffa honom på grund av detta.

(Ursäkta om inlägget ligger fel eller något annat är knasigt, detta är mitt första inlägg här)

Håller med din sambo. Bryt om du mår dåligt av det. Din lillebror kan du träffa på andra sätt. Du ska tänka på dig själv först och främst kring detta. Tyvärr tror jag inte dina föräldrar kan ändra på sig verkligen på riktigt. Det kanske håller någon dag eller veckor. Sen är du där igen. Vissa saker måste man bara erkänna för sig själv att de inte kommer ändras. Sådant får man bara acceptera och lära sig leva med.

Du bör fasa ut dina föräldrar långsamt tycker jag. Ingen idé att konfrontera dem med vad de gjort och berätta varför du tar avstånd, då kommer de bara bråka med dig och du kommer att må sämre.
Börja steg för steg för att långsamt bygga upp ditt mod. Strunta i att svara då de ringer, Smsa tillbaka och fråga vad de ville. Gör det till vana att skriva sms med dem istället för att prata i telefon, då får du bättre kontroll över konversationen. Svara på deras sms bara då det passar dig, och vänta gärna en stund innan du svarar, så att det är du som bestämmer över kontakten. Så kan du hålla på ett tag, så får du tid att känna efter om du vill ha en längre paus i kontakten.
Ha mycket kontakt med din bror via sms och telefon. Prata inte illa om dina föräldrar med honom utan fokusera på er egen relation och det som ni har - behåll den kontakten positiv och glad! Bjud hem brorsan till dig, ta en fika ute eller gå på bio så slipper du konfronteras med föräldrarna.
Nu känner jag inte till varje detalj eller dina föräldrars personligheter, men ofta kan det vara bättre att glida iväg långsamt ur en relation, speciellt om personen/personernas är dominanta.
Också för din mammas födelsedag tror jag du kan vara mer undvikande - tacka ja till festen men i sista sekund får du magsjuka.

"Låssas att du får magsjuka" skulle det vara. Ingen vill ju ändå ha en magsjuk person på kalas. Och så,slipper du övertalningskampanjer och sura miner!

Det här är ju bara hennes sida av saken. Går naturligtvis inte att dra några slutsatser av det.
Jasså dina föräldrar bestämde vad du skulle äta? lol...

#rymdfis

Beklagar dig, TS, att du upplever dina föräldrar så negativt!
Och gratulerar dig, att du funnit en sambo som förstår och tröstar dig. (Några är ensamma med sina tankar och känslor.)

Finns det något annat sätt du kan hålla kontakt med dina föräldrar? Mejl? Chatt? Wordfeud? Gammaldags brev?

Det är lätt att föräldrar-/barn-rollen uppstår igen när man träffas. "Barnet" kanske tolkar in tillrättavisningar i konversationen och svarar emot för att värna sin integritet - och så blossar gamla mönster upp igen.

Jag tror nog, att man ångrar sig senare i livet, om man bryter med sina "päron".

Du jämför dina värsta perioder, med de bästa med andras föräldrar när du säger "Men jag fattade inte riktigt hur dåligt det var tills jag träffade och umgicks mer med andra familjer. ". Klart allting verkar mörkt då. Det är som recept på att må dåligt i alla sammanhang i livet att göra så.

Du gör ju som du vill såklart med ditt liv, men det är väl rätt allmänt etablerat att familjen är de närmaste man har och således de personer man i regel stör sig mest på och de man "behandlar sämst". Säger inte att man ska ta konstant skit för det, säger bara att det är som inget konstigt i den jargongen. Bara tråkigt att du verkar ha utvecklat något förakt mot dem istället för att bara hantera dem som de är.

Man kommer långt på att acceptera folk och försöka få dialog med dem, än att få känslomässiga reaktioner på allt och känna sig kränkt.

Bara bryt och skit i dom. Inte så mkt att fundera över.

Efter polis och hot bröt jag med mina päron i ett helt år. Jag har inte förlåtit dom för det dom gjorde (plus att jag aldrig fick någon ursäkt) men nu har det värsta svallvågorna lagt sig. Nu umgås vi ibland, men allting är stelt. Så håll dom på avstånd är mitt förslag. Bo inte för nära varandra och ta det förflutna som en tråkig livserfarenhet. Det är bara du som bestämmer hur ditt liv ska se ut i slutändan.

Skriv till dem och berätta att du har blivit ganska överviktig samt helt har slutat med att bry dig om hur du ser ut, och därför så vågar du inte åka till dem och hälsa på för att du vet hur elaka dom blir då.
Eftersom dom verkar vilja ha dig mer som ett sorts familjesmycke än som en dotter så kan ett sådant brev få dem att lämna dig ifred, och om inte så får dom sig iaf en rejäl tankeställare.

Personligen så hade jag bett dem fara åt skogen och sedan sagt åt dem att inte störa dig mer. Bara för att dom råkar vara dina släktingar så betyder inte det att dom har automatisk rätt att behandla dig som dom vill.

De föräldrar du har är de bästa du någonsin kommer att ha. Alla har vi lite hat åt våra päron, det kallas att bli vuxen.
Sedan försöker du göra bättre med dina egna barn, dom kommer hata dig lite när de blir vuxna och försöka göra lite bättre med sina barn.
Du låter som en gnällfis du kunde haft jävligt mycket värre föräldrar.

Jag älskar mina föräldrar. Mina vuxna barn älskar mig.
Detta beror på den respekt man gett genom barnets uppfostran o något man blir belönad för när de är vuxna.
Anser du själv att du fått den uppfostran som per automatik genererar kärlek?

Dina föräldrar har skapat dig o om du vänder dem ryggen så är det fortfarande det de skapat.
Du är nu vuxen o har rätten att välja ditt liv. Men om du väljer bort föräldrarna så behåll dina syskon. För en vacker dag kommer du behöva dem.