Jag är inte normal, självmordstankar och ångest

Helt ärligt vet jag inte om det är värt att kämpa mer, allt känns bara hopplöst. Jag är född år 1998, alltså 19 år och har massa jävla problem. Jag har alltid haft svårt för sociala situationer, t.ex att skaffa vänner, prata framför folk osv. När jag var 13 fick jag diagnoserna ADD och autistiska drag. Jag har alltid haft svårt för att bli vän jämnåriga, det har vart lättare med yngre. Hela mitt liv har jag vart så jävla ensam och har alltid känt att det är något fel på mig, jag har aldrig passat in. Strax innan jag fyllde 18 förändrades mitt liv helt, tack vare min lillasyster och inte mig tror jag så det skulle ju förmodligen inte blivit bättre annars. Det som blev bättre var att jag började få mer kontakt med min systers kompisar och jag vågade mycket mer så jag lärde känna andra och nu känner jag mig inte alls blyg. Jag har alltid tvekat på om jag har sociala svårigheter eller om allting alltid har berott på blyghet. Att mina ungdomsår är förstörda försöker jag leva med även om det är svårt. Det ända är att jag inte har många vänner alls i min ålder och jag har fortfarande lite svårt att bli vän med äldre, vilket suger egentligen för jag känner mig inte normal. Jag umgås vänner från 14-19 år, de flesta är 17 år av de. Men tydligen är det fel för ibland får jag höra såna kommentarer som "jag tycker synd om dig, du är 19 och umgås med 16 åringar", är det så jävla konstigt eller? Jag tar väldigt illa upp av såna kommentarer, för det känns som vad jag än gör blir det fel och när man har kämpat hela livet med att få vänner är det inte roligt att höra sånt. Jag är så jävla trött på att höra att jag gör något fel som att umgås med en yngre, att jag är omogen. Det känns återigen som att det är fel på mig och som att jag inte är normal eller passar in. Jag beter mig inte moget för att vara 19 år, det känns bara inte som jag kan det för jag inte mår bra och för jag har mått ännu sämre i flera år förut och gått igenom massa skit. Varför är jag som jag är tror ni? Varför har vissa människor så svårt för att gilla mig? Varför är jag inte normal?

Du är bara den du är. Förmodligen har du autism. Acceptera och försök att ha kul med livet. Finns inget du kan göra åt den du är. Du kan träna vissa egenskaper, såsom socialt träning etc, men du kommer fortfarande vara den du är.

Acceptera den du är finns en hel del självmordstrådar här så du kan ju läsa lite i dom du inte är ensam många mår dåligt och har Ångest men kämpar på.

Alla har sina issues, i synnerhet under tonåren och förmodligen extra mycket om man har en diagnos. Kommer inte skriva "skit i vad andra tycker" för jag vet att det är mycket lättare sagt än gjort. MEN allt kommer bli bättre ju äldre du blir, folk slutar bry sig om skitsaker. Allt som är stort när man är tonåring kan man ofta se tillbaka på som vuxen och inte förstå att det ens var en stor grej, men där och då var det det. Fortsätt umgås med människor som får dig att må bra, fokusera på dig själv och vad du vill i livet, ta kontakt med vuxen/kurator/någon i din närhet och prata om det, det kommer inte lösa alla problem men det är skönt att inte vara ensam i sina tankar. Ingen är normal.

Försök att umgås i många olika slags sociala sammanhang, dvs "fastna" inte i att bara hänga med samma människor. Du kommer få bredare perspektiv, som även kan "lösa upp" de här tankefällorna du fastnar i.
Det är bara ett tips. Hoppas det går åt rätt håll, och kom ihåg att du bara är 19, du har rätt att känna dig svajjig, döm inte dig själv för det, och låt ingen annan göra det heller, samt försök ha en sund relation till vårdssystemet, de är på din sida.

Tack för alla svar, jag vill försöka tänka positivt och förstå att jag är den jag är och inte kan ändra på det. Jag känner mig bara så stressad och har så stor press på att hinna ha kul eftersom jag har missat allt roligt man gör med vänner eftersom jag har haft så svårt för det hela mitt liv. Det är bara sen ett år tillbaka jag har börjat umgås med folk och jag känner att det är bråttom, att jag snart är 20 och då är jag för gammal för då kommer folk säkert döma mig ännu mer, även om jag försöker strunta i att bry mig om åldern så mycke, det är svårt bara när jag känner att jag är yngre än vad jag är egentligen.

Jag är 24 år gammal men fann inte min identitet förrän vid 22 års ålder, dvs har jag nästan precis börjat att leva mitt liv. Jag misstänker att jag har ADD, anledningarna är nästan för många. Har haft väldigt mycket ångest, som värst hoppades jag nästan på att jag skulle få en dödsdom. Har varit expert på att trycka ner mig själv tankemässigt, alltid trott att jag inte var tillräcklig m.m. De flesta människorna intresserar inte mig, därav har jag heller inte någon vän på det sättet. Visst har jag polare men jag får inte det utbytet jag eftersträvar. Jag är en individ som tänker otroligt mycket, bygger på massa saker och kan inte slappna av förrän jag med säkerhet vet att allting är ordnat. Sitter jag vid datorn har jag 40 flikar uppe, kollar lite vart om annat, ändrar mina intresse ofta, går in för saker för att sedan bara släppa allt. Personligen så är jag otroligt social, däremot svårt för kallprat och socialisera med folk jag inte känner genuint byte med. Hittar jag någon som är på mitt plan så skulle jag nog utan tvekan påstå att jag är en utav världens bästa vän. Alltid framåt, bryr mig för mycket, är att lita på och alltid motiverande. Men som sagt känner jag att de allra flesta människorna inte förstår en sådan som jag. Alla är så ego.

Haft väldigt många monologer i huvudet, tankar på universum, livet, om livet är en illusion m.m. Jag är en helt egen typ anser jag och blir som starkast när jag har någon vid min sida som förstår mig. Nu har det gått ett tag sedan jag sist mådde dåligt, jag är i behov av rutiner och en strukturerad vardag. Jag faller däremot lätt tillbaka.

Vet inte hur jag ska skriva mer, allting krockar och jag är hela tiden i farten tankemässigt men jag vill bara tala om för dig att fortsätta kämpa.

Vill tala om för dig att jag nu är så stark "ensam" så att om jag fann min vän skulle vi nog fan kunna ta över världen, åtminstone göra världen mycket, mycket bättre.

Fram tills att jag var 22 blev jag inte mer än kompis med tjejerna men har lärt mig hela "spelet", knullar minst 2 tjejer i veckan numera.

Men ge inte upp, TS. Du är nog speciell bara, på ett bra sätt.

knulla så många du bara kan och knulla de som är snygga. låt de med låg iq ta de som ingen vill ha och som blivit över. vem vill knulla ett dead-beat överhuvudtaget?

Det där går över med åren.
När du blir äldre blir det bara ensamhet i stället, och så fortsätter det.

Var 5:e man saknar en nära vän:
https://www.svd.se/var-femte-man-utan-nara-van

Och det är även om man lever i förhållande.

Men det är ju inte så lätt då om man blir singel, för då är man verkligen helt utelämnad åt sig själv.

När jag var 19 så gick jag in i en depression och blev ganska isolerad. Så den tidpunkten i mitt liv var bland de jobbigaste också. Men 19 är fortfarande ungt, så hela din tid som ungdom är absolut inte förstörd. Mycket kommer fortfarande att förändras när du passerar 20.

Till att börja med så tycker inte jag det är något fel med åldern på ditt umgänge. Det handlar ju inte om en medelålders som umgås med barn - utan ni är ju alla ungdomar med bara ett par års skillnad. Om du känner att du trivs med dessa personer tycker jag du ska strunta i vad andra säger.

Men jag tolkar det som att du ändå skulle vilja ha någon jämnårig/äldre att umgås med utöver dem(?) Vad är det som gör att du har svårare för kontakt med äldre? Är du rädd att de ska döma dig?

Det där är inte konstigt alls. Vem fan orkar ens bry sig vilka andra umgås med? jag umgicks också med yngre med det var fler i min ålder så stack kanske inte ut på samma sätt.

Ja, jag skulle ju vilja umgås med fler jämnåriga eller lite äldre för det känns som folk allmänt kommer döma mig mindre och det känns konstigt att ha så många yngre vänner och så få jämnåriga. Om man kollar på de som är i min ålder så märker man att de flesta har massa jämnåriga vänner och att de dessutom är väldigt nära vänner. För mig känns det som att om jag har t.ex en 16 årig tjejkompis som betyder jättemycket för mig och att jag ser henne som en väldigt nära vän men att hon inte känner detsamma, utan att hon har bättre kontakt med de som är jämnåriga och att de betyder mer. Så känns det för mig så det känns inte riktigt som att jag har många som bryr sig om mig.

Jag är rädd för att jämnåriga eller äldre ska döma mig och det känns även som många av de ser ner på mig för jag inte beter mig som en 19åring kanske. Tillexempel när jag började i gymnasiet hade jag bestämt att försöka prata mer och försöka övervinna rädslan att prata med folk. Det gick ganska bra, första dagarna pratade jag en del med alla i klassen, men efter någon vecka bara var jag utanför. Ingen brydde sig om mig fastän jag försökte prata med de, jag vet inte om det bara var otur eller om det var att de kände att de hade svårt att prata med mig.