Lidingöligan är en eggande och spännande berättelse om hur ett gäng ungdomar börjar begå inbrott organiserat. Medlemmarna har en brokig bakgrund, vissa kommer från övre medelklass, andra från arbetarklass. Lidingöligan var heller ingen liga i klassisk bemärkelse att det var tydligt vilka som var medlemmar och vilka som inte var det, ändå kan en tydlig kärna skönjas där dessa känt varandra under många år och delar många intressen.
Förundersökningen är på ca 3000 sidor och inget jag avser att lägga ut för allmän beskådan. Vad som kan sägas är att det sida upp och sida ner i förundersökningsmaterialet förekommer dyra viner, konst, bilar, klockor, båtar och annat, till och med en rökrock. Ja, ingenting verkar ha varit för litet eller för stort för ligan att stjäla.
Det fascinerande med Lidingöligan var att de höll på så lång tid, de härjade i nära 20 års tid och trots att polisen visste vilka de var så tog det väldigt lång tid att få fast dem. Lidingöligans storhet var inte inbrotten, de var tämligen simpla historier där man gjorde inbrott i fastigheter man tidigare besökt, i vissa fall till och med som vän till de boende. Nej, Lidingöligans storhet var att man under alla dessa år faktiskt blev närmast experter på att sälja stulet gods och att man hade stora kunskaper om vilken konst och viner som var värdefulla och som gick att sälja. Och det är en mycket svår konst, att knyta internationella kontakter och börja från början utan att ha växt upp i kriminella miljöer. Brottsoffren är idel adelsnamn och kända namn från näringslivet, Lidingöligan slog till mot den allra översta socioekonomiska promillen i samhället.
Lidingöligans ledare är också en fascinerande och färgstark person. Han har skrivit en rad personliga brev till domare och andra inblandade i hans fall, oerhört välformulerade men med en närmast indignerad ton över att samhället till slut satte stopp för hans och hans kamraters framfart. Han har varit sjukpensionär sedan tidig 20-årsålder och helt uppenbart försörjt sig på Lidingöligan på heltid. Skälet till sjukpensionen är kronisk depression - något han kanske kunde lindra genom sina resor till St Tropez, Monaco och andra exotiska ställen där han ägnat sig åt att dricka champagne och umgås med utländsk societet.
Några gentlemän var ligans medlemmar knappast men de tillhörde verkligen inte kategorin av normala brottslingar. Det är tydligt när man läser förundersökningsmaterialet att den inre kärnan utan undantag består av mycket begåvade människor som inte ansett att arbete eller traditionell universitetsutbildning passat dem. Istället har de tagit sina egna vägar och begått brott för att kunna ägna sig åt sådant som roar dem. Ledaren lade sina pengar bland annat på dyra resor och umgås med societeten i utlandet, en annan lade sina pengar på olika pilotutbildningar och en tredje verkar haft båtar som ett stort intresse. Gemensamt är att ingen av dem någonsin haft ett fast arbete.
Namnet Lidingöligan kom sig av att polisen kunde se ett mönster med inbrott i exklusiva fastigheter där det hela började på Lidingö för att sedan operera över hela landet. Ligan hade också en lokal på Lidingö där man, förutom förvarande av visst stöldgods, även hade en verkstad för kopiering av nycklar och annat. Som av en händelse är även Lidingöligans ledare uppvuxen på Lidingö men numer bosatt på Östermalm.
Det avkunnades flera domar mot Lidingöligan, domen mot dess ledare publicerar jag härmed
här.
