Vad ska man göra när psykvården säger att man mår bra?

Hej,
Jag är en 30-årig kvinna som lever i världens lyckligaste samboförhållande. Min egen familj har jag ingen kontakt med och alla mina vänner har försvunnit de senaste fem åren..

Uppväxten präglades av hot, våld & otrygghet. Jag har knappt några lyckliga minnen från min uppväxt.

När jag var 12 så hoppade jag från fönstret hemma för att ta livet av mig men det slutade bara med en stukad fot och en känsla av skam över att jag var ett sånt misslyckande som inte ens lyckades med den simpla uppgiften att ta mitt eget liv.

Spola fram till nutid. Har hela mitt liv mått dåligt och gått in och ut ut depressioner. Dessa har jag "botat" genom att hela tiden flytta runt & byta jobb för att hela tiden ha något annat att tänka på.
För fem år sedan flyttade jag hem till min hemstad och har nu ett stabilt liv med god inkomst och världens finaste sambo. Tyvärr är det också allt jag har.
Med tiden har de få vänner man haft kvar efter allt omkringflyttande försvunnit.

I höstas blev det för mycket och jag insåg att om jag skulle ha en chans att leva ett normalt liv så behövde jag professionell hjälp.

Uppsökte sjukvården, blev sjukskriven 50% pga depression/utmattningssyndrom och fick träffa en psykolog. Blev lite gladare och kände att nu vänder livet men sen kom verkligheten ikapp..

Träffade psykologen totalt fyra gånger under lika många månader varav det sista besöket var ett tack och adjö besök där hon konstaterade att eftersom jag inte blivit sämre under de här månaderna så fanns det inget skäl för varesig fortsatt sjukskrivning eller fortsatta besök hos henne.

Våren har varit upp och ner med perioder där jag knappt tagit mig upp ur sängen med flertalet sjukskrivningar för "förkylning" som följd och nu i veckan nådde jag en punkt där jag på riktigt inte orkar mer.
Pulsen är upp i taket, tankarna bara flyger åt alla håll och allt jag vill är att bara få dö. Vad ska jag göra? Jag har som sagt världens bästa sambo men att prata med honom hjälper inte.

Eftersom inte sjukvården kan hjälpa mig och jag varken vill börja med droger, självskadande eller sprit så finns det någon annan utväg än självmord?

Vill verkligen inte dö men jag orkar snart inte leva längre..

Gå till en psykolog med gott rykte som du betalar själv. Du och din sambo ska så klart investera i din hälsa!

Förlåt men jag förstår verkligen inte problemet.

Känner du dig socialt missanpassad?
Svårt att lämna historien bakom dig?
Problem med ditt nuvarande liv?
Eller är ditt problem dina känslor av vad du upplever som problem?

Jag har haft kontakt med psykvården i tio års tid men aldrig känt att dom varit en hjälp, endast ett hinder för sjukskrivning, som jag verkligen behövt och fortfarande behöver.

Jag vet väl själv om jag ska ska må bättre får jag göra något själv åt saken, men jag räcker bara så långt.

Jag har klarat mig väl från självmordstankar och tror inte att jag någonsin kommer att överväga det sålänge jag inte får en allvarlig fysisk sjukdom, trots att mitt liv är så begränsat och sollidärt har jag vant mig vid detta, jag mår bra så länge jag slipper vara bland folk. Hur bra som helst, trivs rent utav.

Om du verkligen överväger självmord så skicka ett PM eller så, så kan vi komma över en chatt eller dylikt. Ur ett större perspektiv är mina problem mycket små och jag tror att dina kan vara det med. Det är lätt att zooma in på det som är dåligt tills att det känns överväldigande.

Spelar ingen roll vem du är, eller hur du är, om du övervägar självmord av psykiskt ohälsa så finns det hjälp som faktiskt hjälper, mer ofta än inte från vanligt folk.

Är du seriös med självmord så hör av dig, snälla du.

Jag vet ärligt inte men vet bestämt att det nu finns hjälp att få. Har känt mig extremt dåligt men då just tänkt på att det alltid kan bli bättre. Har dock aldrig varit så nere att det faktiskt varit allvar. Men skriver under på tidigare skribent att om så finns det nu alltid hjälp. För din del verkar ju du vara lycklig det rent grundläggande sedan såklart kan det nu finnas ångest kvar om mycket. Där finns det ju linjer att ringa och folk som är ständigt standby för att hjälpa. Hjälp som nu kan vara att bara behöva prata eller om det behövs mer. Vad man nu aldrig ska glömma är att det finns hjälp och man liksom aldrig ska ge upp.

Om du inte kan uttrycka dig så andra kan förstå, så de kan hjälpa dig med dina problem, så kan det vara värt att lära dig detta.

Det som de ser märkligt i kråksången är hur du lyckas att anknyta till en person när du kommer från en familj med dysfunktionella anknytningsband.

Det är nog det hela teorin går ut på.

Att du kanske faktiskt är väldigt lyckligt lottad i livet när du lyckats med det allra, allra svåraste!

Du verkar inte ha några problem utöver det vanliga, det är klart sjukvården inte ska ta in dig. Jag fattar inte varför du har blivit sjukskriven ens.

Det du kan göra är att läsa personlig utvecklings böcker, meditera, träna. Finns inget annat som kan hjälpa dig.

Du ska testa ayahuasca

Droger kommer inte att hjälpa någon. Oftast upplever man något i stunden, sen är man tillbaks till det vanliga. Att ändra sig är en lång process, och det handlar om att ha positiva vanor.

Vad menad med "det vanliga"? För ingen jag någonsin pratat med om mitt mående, vilket iofs inte är mer än en handfull, mår konstant dåligt.

Du har en relation och jobb. Du har inte väldiga problem. "Det vanliga" menas med att du har en normal depression och den kommer inte att ändra sig vare sig du ser en psykolog eller inte. Att vara människa innebär att du kommer känna ångest och depression, du kan inte träna mänskligheten ur dig.