Småsyskon vid 20års ålder

Jag är uppvuxen till stor del av min mor som ensambarn, min far har knappt funnits där. När jag var 8år träffade min mor en kille som senare skulle bli min plastpappa. Vi hade en bra relation och allt var väldigt kul, man hade äntligen fått en "fadersfigur". Efter några år så flyttade dem ihop till ett hus.

När jag var 12år fick jag mitt första syskon. En bror. Det var både en rolig och konstig tid. Under denna period kändes det som jag gled ur familjen mer och mer, det blev som jag och "dem". Min relation med min plastpappa försämrades och blev i princip obefintlig i några år. Min mor har dock alltid funnits där och varit stöttade, men ett nyfött barn tar ju alltid mycket plats.

När jag var 16år fick jag en syster. Jag minns detta som en jobbig tid då jag precis börjat gymnasiet och kände att jag valt väldigt fel linje osv. Min mor hade knappt inte tid med mig längre. Även fast hon kanske viljat det så är det ju väldigt svårt med två småbarn.

Nu är mina syskon 5 och 8år och det är väldigt jobbigt just nu hemma med allt liv, rörelse och skrik. Har dock fått lite bättre relation med min plastpappa på senare år, kanske för att man mognat. Men Känner att det skulle vara så jävla skönt med bara morsan hemma. Är ruskigt avundsjuk på mina andra polare som bor hemma med bara sina föräldrar, verkar så lugnt och skönt..

Hur känner ni andra som har småsyskon hemma? Har inte direkt någon frågeställning utan ville bara skriva av mig lite och skapa en diskussion om detta ämne.

Kanske är dags att flytta hemifrån..

Just så. Du är 20 år gammal och fullt kapabel att (lära dig att) ta hand om dig själv. Gör det.

Håller med rent allmänt men det är inte så säkert det är så lätt. Varför flyttar du inte TS?

För mig var det annorlunda, då jag inte var ensambarn. Jag växte först upp med ett äldre syskon, men det är bara ett års skillnad. Sladdsyskonen kom långt senare, och då kom 3 barn inom ett par år. Men där kan jag på sätt och vis förstå hur du känner. Det var jobbigt som attans många gånger, och mina föräldrar tog ofta för givet att jag skulle hjälpa till med mina syskon. Speciellt sitta barnvakt när jag egentligen hade andra planer. Jag upplevde det som om mina småsyskon kom först, att mina föräldrar inte hade tid för mig. Och så vidare.

Nu bor jag inte tillsammans med familjen längre, och mina småsyskon är numera inte så små längre. De är i sena tonåren. Vi har en mycket bättre relation nu, och jag tycker inte att de är jobbiga små ungar längre.

Det kommer säkert att förändras för er också. Inte bara i samband med att du flyttar hemifrån, utan för att dina småsyskon kommer att växa och bli äldre. Så de kan säkert sluta vara jobbiga ungar som skriker och irriterar dig. Det kan även ge dig en bättre relation till dina föräldrar, då de kan få mer tid över för dig också. Om du vill ha egentid med dem, och hitta på saker utan att dina syskon är närvarande. Jag tror inte att det alltid kommer att vara jobbigt för dig.

Du är gammal nog att vara förälder själv. Lägg lite tid på syskonen någon gång ibland istället. Man mår bättre av att se det positiva i tillvaron. Du var själv 8 år när din mamma träffade en ny. Varför inte själv vara lite vuxen och göra något för barnen någon gång. Äldsta barnet kan du exempelvis gå på bio med någon gång. Åka och bada med eller liknande. Jag lovar att bara du släpper idéer om att de är i vägen, så kan du själv faktiskt uppskatta ett avbrott i livet. Din mamma skulle säkerligen också tycka att det var skönt med en stund att ha ett barn mindre att lägga tid på. Tror faktiskt att det är hon som främst skulle behöva egentid och inte du.

Känns som jag förlorat så mycket tid med min mor. Enkla saker som att bara sitta med morsan själv och äta frukost uppskattas så sjukt mycket. Jag tror att alla andra har en idyllisk relation med sin mor och far runt denna tid i livet. Vet att det inte är så men har någon vriden bild i skallen att jag också vill ha det. Men det är omöjligt med dem där två små propparna som tar all tid. Men kanske skulle relationen till hela familjen förbättras om jag flytta. Just nu går i samma rutiner som när jag var 12år och jag gled isär från dem.

Okej, men du kan ju träffa henne så gott som dagligen utan att bo hemma.


Ja jag tror den skulle bli bättre, om du nu skulle klara av det vill säga? För jag får känslan av att du inte känner dig redo. Antar att du varken pluggar eller jobbar när du säger att du går i samma rutiner som när du var 12? Skulle du med handen på hjärtat klara av att stå på egna ben tror du? Har du sociala problem eller liknande? Hur är din relation till syskonen i dagsläget?

Synd att det har blivit som det blivit i alla fall.

Nu är visserligen vi båda i tonåren så hon är ju inget barn på det sättet, men det funkar svinbra med mig och min mindre syster hemma, men hon har alltid varit den snällaste i vår syskonskara så det är inget förvånande, det är jag och storsyrran som har stått för 95 % av bråken och stöket. Min syn på mindre syskon är förmodligen överpositiv. Är det någon som har varit ett jobbigt småsyskon så är det egentligen jag själv.