Varför har statsvetare en sådan kass arbetsmarknad?

Vad är det som beror på att statsvetarna möter en sådan dålig arbetsmarknad? Nu är jag inte själv statsvetare, men känner flera som pluggat/pluggar till det som uppger sig ha svårt att hitta vettiga jobb.

Beror den dåliga arbetsmarknaden på ett överskott av statsvetare eller lutar det mer mot att utbildningen är bristfällig, tex. att programmet har för dålig anknytning till arbetsmarknaden? Eller finns det andra strukturella orsaker som ett mönster i statsvetarnas arbetslöshet, tex. att det beror på dem själva som individer?

Samt, man måste väl ha en chans till de bättre statsvetarjobben om man faktiskt anstränger sig på utbildningen? Förstår att man får en enkelbiljett till AF om man hoppar på ett random statsvetarprogram på en liten skola och sover sig igenom utbildningen med skitbetyg samt noll erfarenhet, men om man skaffar sig bra betyg + jobb/praktikplats? Då måste väl läget se bättre ut, rimligen?

Dålig anknytning till arbetsmarknaden och du konkurrerar med bl.a. ekonomer och jurister om många jobb.

Vet precis vad din kompis menar. Här på tingsrätten har vi t.ex. statsvetare med fyraårig examen som jobbar som domstolssekreterare.

Innan jag kan komma med ett vettigt svar ö.h.t. måste jag bara fråga:
Vilken viktig och unik funktion fyller en statsvetare?

Jag tror att ett svar är att de har en väldigt dålig koppling till näringslivet, d.v.s. det finns få typer av arbeten inom näringslivet som kräver kompetens inom just statsvetenskap. Jämför med företagsekonomi, där marknaden är mycket större (bank/finans, revision, redovisning, marknadsföring inom reklam och web, konsultyrken av varierande sorter etc.).

Dels ett överskott.

Även att de ej är specialister på något; de är mer generalister.

Utbildningen är väldigt bred, men inte djup. Som någon skrev så konkurrerar de ofta med jurister och ekonomer; dessa två vinner oftast då de är mer specialiserade.

Arbetsmarknaden går mer mot att kunna MYCKET inom ett visst område, istället för att kunna LITET om mkt. Statsvetare får lära sig tvärtom; lite om mkt.

Jag skulle vilja påstå att uppfattningen av att statsvetare har en dålig arbetsmarknad till stor del beror på att folk som läser statsvetenskap ofta inte är karriärister. Jag håller helt med dig i observationen att många statsvetare man känner verkar ha väldigt svårt att hitta vettiga jobb men samtidigt är det också ganska lätt att kolla vad dessa personer verkligen gjort för att göra sig attraktiva. Min uppfattning är att många som läser statsvetenskap läser det för att det är intressant men utan några större tankar om framtiden, man pluggar, festar, sommarjobbar på sitt lokala ica, hänger med andra som inte heller nödvändigtvis är speciellt karriärfokuserade.

Samtidigt har du de "hetsiga" statsvetarna, som redan från år ett vet att dom vill jobba som diplomat/inom FN/regeringen/något annat fräckt jobb (Detta är väl jobb som de flesta statsvetarna "drömmer om", men få som faktiskt aktivt gör något för att komma dit). De hetsiga statsvetarna däremot jobbar extra, är engagerade i kåren, är politisk engagerade, volontärar, skaffar sig coola internships på sommaren och allt möjligt man kan tänkta sig för att bli attraktiv på arbetsmarknaden. Och av dessa har jag nog aldrig stött på någon som inte fått ett bra jobb.

Man skulle kunna jämföra det med folk som studerar ekonomi, det är väldigt lätt att bara glida igenom utbildningen utan ansträngning för att sedan komma ut och tycka att det verkar vara en dålig arbetsmarknad. Men man kan också jobba som ett djur under utbildningen för att sedan ha det ganska lätt att få ett roligt/välbetalt jobb.

Exakt, jag håller med om det. Jag har också noterat att en stor del, troligen en klar majoritet, av studenterna verkar sakna ett driv för sina studier och mest har hoppat på en statsvetarlinje utan några tydliga tankar om vad de vill bli eller hur de kan bygga ett starkt CV redan under studietiden. Det gör väl inte heller saken bättre att statsvetarprogrammet erbjuds på extremt många skolor på minde orter, typ Mittuniversitetet, Högskolan Dalarna, mm. Rimligen känns det rätt orealistiskt att hoppas på toppjobb genom att flytta till en småort och ströplugga sig igenom en linje utan att ens skaffa sig några konkurrensfördelar gentemot de andra som man kommer tävla om jobben med. Addera därtill att många inriktar sig mot områden som det egentligen inte finns en tydlig arbetsmarknad för, typ maktperspektiv eller politisk filosofi. Om man väljer typ skattepolitik som inriktning blir ju övergången till arbetsmarknaden lite enklare.

Dock är ju frågan vilket utbud det finns av "toppjobb" för statsvetare. Jag har också träffat ambitiösa statsvetare (egentligen en minoritet av studenterna) som engagerat sig i föreningar och kämpat för bra betyg, och dessa slutar i regel på ganska bra jobb. Dock känns marknaden aningen tunn för de riktigt höga jobben, typ att jobba på FN eller att fixa en plats på diplomatprogrammet. Men jag utgår ifrån att studenterna till viss del har lite orealistiska förväntningar också, att de hoppas på att bli diplomat eller ambassadör efter sina studier, då sådana positioner kräver bra mkt fler meriter än en tagen examen. Men jag håller som sagt med om att de som faktiskt anstränger sig hamnar på hyfsade jobb till slut, oftast chef på ngn myndighet.

Men då kan man ju kritisera varför statsvetarutbildningen är så slapp och egentligen inte ställer några högre krav på studenterna för att bara bli godkänd. Det skapar ju ett enormt överskott av halvdana statsvetare utan några egentliga kunskaper genom att man kan sova sig igenom hela programmet. Som användaren ace_sec skrev är programmet dessutom alldeles för brett och icke-specialiserat. Din parallell till ekonomlinjen blir i detta fall är lite svagare än jämförelsen mellan högpresterande och lågpresterande studenter, då jag anser att statsvetarprogrammet är ännu mer utsvävande och lågspecialiserat än ekonomi. Det ger ju förstås en svagare koppling till arbetsmarknaden när man väl är klar.

Exakt, har också ett par vänner som läst till statsvetare av karriäristtypen och de har jobbat röven av sig, kanske inte främst för bra betyg utan för att knyta kontakter och skaffa praktiker och extrajobb med relevans för sånt de vill göra. De har intressanta karriärer. Vet inte hur mycket de tjänar, förmodligen bra men inte super, men de reser runt i världen och får vara med på ett hörn i olika intressanta sammanhang.

Det finns ju många utbildningar som är sådana att det FINNS möjlighet till ett riktigt spännande yrkesliv efter examen, men det räcker inte att bara klara av tentorna, snacka skit med kursarna, och pilla navelludd och tro att man ska kunna glida in på roliga tjänster direkt efter examen bara genom att skicka iväg en ansökan på annonserna på platsbanken.

Statsvetarutbildning är en av de utbildningar som en lätt skulle kunna lägga ned på fyra-fem skolor utan att det skulle märkas. När jag jobbade som rekryterare var det flera gånger folk med en fil kand. eller magister inom statsvetenskap sökte dessa icke akademiska yrken. De gjorde det enbart för att slippa gå arbetslösa och inte för att de drömde om att få sitta i kassan på hemköp efter tre-fyra år på högskolan.

Som andra skriver så är deras kunskaper sällan något som efterfrågas på enormt många företag, deras kunskaper är sällan totalt unika och det krävs mycket kontakter för att ens kunna drömma om en ok karriär.

Sedan tycks 99% ha ungefär samma orealistiska drömmar. De vill jobba för FN/EU/Regeringen/Bli diplomater. inget av dessa jobb är speciellt troliga att få som nyexaminerad eller ens i deras hela yrkesliv.

De som faktiskt får jobb är förmodligen personer som engagerat sig inom något parti sedan tidigare, gärna inom ungdomsförbundet och haft förtroendeposter. Ett bra plus är att engagera sig i någon ytterligare förening t ex miljörörelsen eller annat som kan hänga ihop med politiskt arbete/lobbyverksamhet.

Tyvärr är det här inte heller något unikt utan det gäller lite tur med. Ett jobb inom kommunen eller inom någon ideell verksamhet är förmodligen det bästa de kan hoppas på eller inom deras parti, kanske som t ex "ombudsman" , gärna att de skrivit om något som är populärt/viktigt inom deras parti.

Googlade på "statsvetare jobb", i stort sett alla jobb är inom utbildning och statliga/kommunala jobb där det krävs många års yrkeserfarenhet som statsvetare. Ser ut som en hopplös utbildning för den som är nyexaminerad. Säkert en rolig utbildning men inget jag skulle vilja lägga alla de där åren på. Framförallt när du kan läsa något annat som du fortfarande kan använda för att söka de där uppdragen inom partier, ideella föreningar osv med.

Bättre läsa till socionom, ekonom eller något annat liknande yrke så är arbetsmarknaden större.

Det bör ju kanske nämnas att många väljer en "flummig" inriktning på sina studier. Av de statsvetare jag har träffat har många inriktat sig mot ngt svävande område med smal och liten arbetsmarknad, tex. politisk historia, komparativa politikstudier, politisk argumentation, mm. Rimligen är det svårt att hitta ett lämpligt arbete med en sådan specifik och svårtillämpad inriktning.

Bättre hade varit att inrikta sig mot ngt mer praktiskt, typ studier inom förvaltningssystem, förvaltningsekonomi, mm. Då kan man ju faktiskt tillämpa sina kunskaper på en riktig arbetsplats, främst en myndighet.

När jag läste statskunskap för ett antal år sedan, var det många kurskamrater som funderade på att söka in vid UD - alltså utrikesdepartamentet. Statsvetenskap / statskunskap var då en viktig del av deras studiemeriter.

Rätt många blev med tiden lärare. Statskunskap jämställdes med Samhällsvetenskap i meritförteckningen. Vanlig komb var 40-60p i statskunskap + 20-40 p Nationalekonomi. (gamla poäng, 1p= 1 vecka heltidsstudier).

En och annan blev med tiden bibliotekarie. Iaf på den tiden gällde det att ha tvååriga universitetsstudier som bas när man sökte in på bibliotekshögskolan - det var inte så jättenoga exakt vilka poäng.

Nåja, det fetade gäller väl många utbildningar. Inte alla som läser någon utbildning i ekonomi på någon obskyr högskola blir investmentbankirer på högsta nivå, inte alla som läser juristlinjen blir toppadvokater etc etc. Särskilt när det gäller folk som går vidare till högskolan direkt från gymnasiet är det ju legio att folk har en svävande uppfattning om vad de ska bli när de är klara, och om de någonsin hade en chans till att nå höga mål med utbildningen upptäcker längre fram att de missade den genom att inte anstränga sig mer för målet än att dyka upp för att skriva tentorna.