Hur möter man sitt mörker?

För många är det säkert en konstig fråga, men andra kanske förstår. Har mått psykiskt dåligt från och till i många år, skulle du träffa mig skulle du ALDRIG tro mig. Jag är så jävla duktig på att få allt att se bra ut, men det är det inte.


Jag lider av en stor ängslan, men jag har kommit så långt att jag lärt mig att acceptera vissa saker istället för att fly, men djupt där inne möter jag en stor varig tumör som jag inte vågar möta. Jag vet inte hur man gör, jag vet bara att det jag måste möta för mig att må oerhört dåligt, så jag vet inte hur jag gör.

Vill gärna ha svar av andra som behövt acceptera jobbiga saker i livet och det förflutna. Jag har undertryckt och förvägrat jobbiga känslor i säkert ett decennium (om inte hela livet) och har man inte det själv så kan man aldrig förstå frågan jag ställer .

Och till er som inte förstår, det är det här som händer om ni försöker uppfostra era barn till att bli "starka", de blir så småningom raka motsatse, svaga individer som inte klarar av att möta sina känslor.

Är det något mina barn får göra så är det att gråta, att vara förbannade och glada, allt som kommer ut måste ut,först då kan de bli fullt utvecklade och "starka" människor

Jag vet inte om jag egentligen kan besvara din frågeställning så som du önskar, men jag kan i alla fall dela med mig lite från egna erfarenheter. Jag har tidigare i mitt liv också känt vad jag också tyckte var ett mörker inom mig. Väldigt få människor hade kunnat ana det, eftersom jag alltid upplevdes som glad och positiv av dom flesta. Men ibland hann det där mörkret ikapp mig, vilket yttrade sig genom grava panikångestattacker där mycket mörka tankar om min egen person kändes väldigt verkliga, jag var fylld av självhat och självmordstankar och ett allmänt självdestruktivt beteende präglade min personlighet.

Jag kom hur som helst till en punkt där jag insåg att jag var tvungen att göra något åt saken, för att jag inte orkade leva och må så som jag gjorde i mina djupare svackor, där ångestattackerna var mer frekventa. Så som jag såg det så fanns det två utvägar, självmord eller att försöka förändra mig. Jag valde det sistanämnda som förstahandsplan, med självmord som en säker backup om det inte skulle lyckas.

Av lite olika anledningar, främst kanske att jag intresserade mig för personlig utveckling och började läsa böcker som psykologen Wayne Dyer har skrivit, lyckades jag faktiskt ta mig förbi mitt hinder, som i mitt fall (och i nästan alla andra fall där människor mår dåligt) berodde på en för låg medvetandegrad om mig själv, samt en mycket låg självkänsla. Jag är idag helt fri från alla osunda tankar om mig själv och tycker istället om mig själv. Jag har också blivit mer ödmjuk och respekterar andra människor på ett helt annat sätt idag. Jag ser världen mer för vad den är och har en större distans till mitt ego, och bryr mig allt mindre om vad andra människor tycker och tänker. Allt är helt enkelt bra och jag är lycklig nu, och jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna rubbas.

Mitt svar kanske inte var till någon vidare hjälp när jag tänker efter, men det kanske ändå kan vara uppfriskande att läsa om andra som rest sig och tagit kontrollen över sitt liv. Eller inte!

Lycka till med din resa i alla fall.

Man gör inte det, i varje fall är det inte bra och det finns liksom ingen katharsis i slutet. Börjar man gräva hittar man oftast bara mer mörker, och så sitter man där och inser att Hitler var typ moder Theresa i jämförelse med en själv. Sen börjar man dricka och knarka tungt och sen får man sitta inlåst och bara prata med goda människor ur medelklassen med huvudet på sned för vilka man inte ens är människa utan bara ett verktyg för att bekräfta deras egna självbild som goda människor.

Jag tror mer på att tvinga fram ett leende tills man inte längre inser att man bara är helt tom och banal på insidan. Fake it 'till You make it. Så gör alla andra med.

Ett jävligt bra svar må jag säga. Det du gjort är det jag försöker med. Jag har stått vid samma vägskäl som du, men vågar knappt påbörja förändringen, då det gör så ont. Ska absolut läsa mer om den författaren, har själv också läst en del, så vetskapen om att jag måste förändra livet finns där, det är modet att börja som saknas. Så fort jag låter mitt medvetande öka så mår jag oerhört dåligt, för där antar jag att "sanningen" finns. Sanningen om mig själv och mitt liv, det jag i så många år förnekat.

Kanske är det så att det inte finns något svar på min fråga, kanske måste jag bara hitta modet att ta tag i skiten, man vill ju gärna hitta genvägar. Men jag tackar för ditt svar, kul att höra att det går:-)

Nu vet jag inte om humor var en del från din sida, men jag gillar det faktiskt. En mörk humor som jag uppskattar!

Hög igenkänningsfaktor på detta. Tipsa gärna om vilka böcker du tycker har hjälpt. För att bidra kan jag tipsa om böcker av Eckhart Tolle och då framförallt "Lev livet fullt ut".

http://www.adlibris.com/se/bok/lev-l...-9789153434092

Våga prata om det med andra, terapeut eller psykolog eller någon nära dig. Det är de enda sättet att förlikas med det som varit. Släpp ut det helt enkelt. Vågar du så kommer du upptäcka hur befriande det är, speciellt om någon lyssnar. Hålla inne saker är det värsta man kan göra om man vill slippa må dåligt i lägnden

Det bästa är nog att möta det mörka i etapper, gärna tillsammans med någon man känt länge och litar fullt på. Det viktiga är hur villig man själv är att verkligen förändra sitt förhållande till sig själv. Det är mycket svårare än man tror att göra sig fri från negativa tankar/beteenden. Det är ganska märkligt egentligen, men det beror väl på att det finns en rädsla över att man inte ska tycka om sig själv.

Ja alltså viss cynism och mörk humor har hjälpt mig hantera mycket. Kul att du fattade, fick lite ångest efter att jag tryckt på skicka.

En bra grej är ju att tänka på att inget i livet är på så blodigt allvar eller så viktigt som många vill få det till. Vi är ganska oviktiga allihop och har ångest över skitsaker som folk i andra länder inte har tid att ha ångest över för de har fullt upp med att överleva dagen.

Finns en gripande brevpassage hos W.A. Mozart som uttrycker ungefär det där:


Ok, han skrev inte på engelska, och det är lite korthugget. Men ändå slående, man har bilden av Mozart som en skrattande idiot, men i verkligheten var han väl förtrogen med universums kyla och tomhet.

Tror det är vanligt, att man verkar glad och uppspelt, men att man på insidan känner en isande kyla. Kanske finns det en viss tröst i det, jag vet inte riktigt.

Bästa är att knulla och vara sig själv så gott det går.