Spädbarn misstänkt mördad, föräldrar gripna 2016-09-10

Jag har funderat över hur snäll pappan var mot mamman. Jag menar, stämmer uppgifterna om strykrädd omplacerad hund och nuvarande vovve kissar på sig vid åsynen av pappan, samt att bebisen får blåmärken när han hanterat henne, så är ju något fel. Och varför skulle han då vara mjuk och go mot mamman? Kan tänka mig att han åtminstone gett henne verbala avhyvlingar av grövre sort om hon varit irriterande i hans ögon. Hon har ju varit väldigt undfallen hela tiden, jag menar, bara det att man som mamma låter pappan spela spel hela nätterna medan han "tar hand om barnet" är ju smått unikt, en gameande pappa som barnvaktar en baby nattetid skulle annars innebära stor kris i de flesta förhållanden, men här blev det normaliserat, som du skriver hon tycks inte vågat ifrågasätta.

inte bara det. att man som individ öht blir socialt missanpassad (utan jobb, utan utbildning och bostad osv) visar ju på bristande förmåga överlag att ta sig an livets alla svårigheter - här handlade det dessutom om två individer med wt-bakgrund och npf. inte svårt att förutse att de inte heller skulle fixa ett av livets största utmaningar –*föräldraskap – särskilt galant. soc borde haft span på dem, sjukvården borde larmat när flickan las in för blåmärket under tungan.
här tror jag det handlar om att de verkar ha varit rätt duktiga ändå på att visa upp en något sånär socialt accepterad fasad, med fina bilder, hela och rena kläder, prydligt hemma osv.
om de haft bara lite skitigare utseende, lite smutsigare hem, lite mer vanartigt uppträdande så hade de nog dragit mer uppmärksamhet till sig.

Men varför inte gå isär då? Varför misshandla barnet istället? Fast de som misshandlar barn allvarligt verkar ju resonera annorlunda än normen.

oj, inte kommit så långt i fup:en - ej läst om hunden.
tycker det verkar som om mycket handlade om fasad för pappan, att spela upp en snygg teater.
en bra bit in i fup:en började jag känna rejäl skepsis mot att pappan skulle vara förövaren eftersom han blev så lovordad av både sin familj och sjukvården. han hade så bra hand med flickan och tog i henne så fint, verkligen en drömkille, medan mamman framställs som psykbryt (särskilt av hans familj, och i och för sig är ju uppgifterna om att hon ska ha kört in en nagel under tungan på pappans nioåriga syster så denne börjat blöda rätt läskiga).
sen läser man ex-flickvännens berättelse och får totalt motsatt bild. uppgiften om att han skickat bild på "rött märke som tennisboll på baksidan av låret" på bonusbarnet vid ett års ålder och samtidigt ställt frågan om vad det kan vara är graverande, tycker jag. han hade ju samma beteende med bebisen, skickade bilder på hennes skador till folk - t ex sin mamma –*och undrade vad det var.
samt att han var väldigt våldsam mot exflickvännen - det slutade ju med att han slog sönder hela lägenheten och hotade att döda både den då tvååriga bonusdottern och hennes mamma!
läser nu förhören där det också visar sig att han porrsurfat precis vid de tidpunkter som de legat inne på sjukhuset med barnet och, vad jag förstår, även när barnet låg för döden – visar ju på en mycket, mycket skruvad dubbelnatur.

Jag tror du har helt rätt i det och sedan tycks de inte haft jättemycket besök överlag, så fasaden har nog inte varit supersvår att putsa lite på. Hon har ju lagt en hel del jobb på att få fram perfekta bilder som dolt blåmärken, så där blev det ju totalfel, hon skulle lagt till på att söka hjälp för blåmärkena istället för att sticka huvudet i sanden och redigera bort dem. Vilket för en vanlig människa är självklart, men som du skriver så hade hon sin diagnos.

Tydligen får socialtjänst och sjukvård inte "hålla ett extra öga" på någon "bara" för att de har en diagnos och är socialt utsatt, det ses väl som kränkande och diskriminerande, men nog önskar man att någon hade gjort det ändå, man behöver ju inte högt och tydligt säga till personen "jaha, har ditt barn många blåmärken, ja ni har ju ADHD och andra bekymmer, så då är det bäst att vi och börjar utreda om ni kanske misshandlar barnet", utan det kan man väl bara göra ändå.

De knäppte i henne, krasade gjorde de väll inte? Har inte läst det någonstans. A påstås ju ha kollat det knäppet och hittade inget. då har E förmodligen trott på det, man litar väll högst troligt på sitt barns pappa in i det längsta, man vill ju inte tro att den man älskar och har skapat ett barn med ska göra detta barn illa.

Ja, nu finns det ju en norm överlag att man inte ska separera under småbarnsåren, utan hålla ihop för barnets skull, så det kan väl spela in. Men sedan tror jag det är liknande mekanismer som hos vuxna som misshandlar sin partner som spelar in: man förlorade kontrollen, men tror att man ska sluta misshandla, att det var en engångsföreteelse, det var barnets fel just då och det kommer inte hända igen osv, just de tankarna kan förmodligen uppkomma efter precis varje misshandelstillfälle skulle jag tro. Många har väl också svårt att se att situationen generellt är för påfrestande för dem. Dessa personer skulle ju inte skaffat barn öht, så bristande självinsikt angående vad man klarar av för belastningar finns ju. För de här två var t ex en hund tillräcklig belastning, men det förstod de inte och de kanske aldrig förstod vilken belastning (partnern) de skulle ta bort i det här fallet för att klara situationen eller vilket stöd de behövde. Andra är rädda för att bli ensamma även om ens partner är eländig.

Du har så rätt i ditt tänk. De som inte kan ta hand om sig själva eller ett djur vill gärna ha ett förhållande (som gör grannarna galna pga alla bråk )och ett barn (som far illa på ett eller annat sätt). Som E. När Hailey var sjuk (troligtvis döende) och förhållandet var lite skakigt ville hon bli med barn igen så fort som möjligt.

jag läser att många på sjukan hade misstankar ändå, under de tio dagar som de låg inne för tungan, men framför allt var det alltså mamman som det surrades kring eftersom pappan var så social och mån om att visa sig duktig - konstigt, kan jag tycka, att folk har så svårt att se en helhet. att en nybliven mamma uppvisar depressionssymtom borde säga något om hur hela familjen mår, inte bara mamman. man vet t ex att förlossningsdepression, eller psykos som de till och med spekulerade om, kan följa av en svår förlossning (hon hade preeklampsi) men också av bristande stöd i hemmet – dvs fallerande partner.
om soc - båda kan väl klassas som "socialfall", de levde på socbidrag och mamman hade varit omhändertagen av soc sedan koltåldern. så de befann sig inom soc-radarn men bebisen dog ändå. vad kan man dra för slutsats av det? kanske att det faktiskt inte finns något skyddsnät nuförtiden, sorgligt nog. vilket i sin tur lär innebära att vi kommer få se fler såna här fall framöver..

ja, väldigt rätt. och i ekvationen kan man också ta in att mamman ifråga var oerhört ensam - ett enda syskon som just dött, alkisföräldrar som försvunnit ur bilden redan i den tidigaste barndomen – hon säger ju att hon såg snubben ifråga som sin familj. det lär ha bidragit till hennes blindhet..

Enligt Erika var det en normal förlossning när hon pratade med ambulansföraren i samband med när Hailey var livlös. På BVC sa hon återigen att förlossningen var normal utan komplikationer.

Hur känns preeklampsi för en gravid kvinna?

Antingen var hon blind alternativt vägrade se saker. Eller så var han viktigare än barnet och hon gjorde allt för att skydda deras tvåsamhet även om det gick utöver barnet.