Ångest, tvångstankar och nojja! :D

Tjena, det hela började med panikångest i Juni förra sommarn. Vilket ledde vidare till tvångstankar som "Tänk om jag blir schizo" väldigt mycket rädsla under denna perioden och väldigt mycket ångest.
Ångesten har släppt en hel del och jag känner att jag är på bättringsvägen rätt bra. Tills jag för ett par dagar sen när jag var sjuk och fick lite ångest av rastlösheten i att ligga i sängen. När jag försökte sova sen så kom en sån klassisk röst som man kan höra när man ligger nånstans mellan sömn och vakenhet, det är jobbigt för mig som har just en tvångstanke/överdriven rädsla om att just börja höra röster eller se saker som inte finns. Så den kvällen slutade med mycket ångest och nerver som inte var som dom skulle. Nu hörde jag denna grejen när jag hade precis hade pratat med en lady , jag hann gå och sätta mig i soffan i princip sen kom det liksom en knappt sekunds eko som en viskning som jag inte hann uppfatta vad som sas. Och ja det är väll allt, är det bara ångest och nojja som spökar eller bör jag ta en funderare på att kolla upp det närmre?

Ångesten har väll börjat leva upp i mig lite igen, så det är kanske detta. Tvångstankar is a bitch för den delen och till dom vill jag bara säga heil hitler och sug balle!

Till de som tänker börja säga psykos direkt så ber jag er undvika det just för verkligheten överallt annars är på plats och att jag har ju tvångstankar om just det, visa lite ödmjukhet helt enkelt

Tror att det kan ha göra med stress eller liknande, eftersom du säger att du oroar dig hela tiden. Annars så känns det som en psykisk form utav hypokondri.

Ja det är ju som sagt en nojja enligt vad jag själv tror, letar ständigt efter tecken och verklighetsprövar det mesta. Börjar helt enkelt bli jävligt trött på det. Har ju oftast bara ångest när jag är ensam om kvällarna. Det är bara detta som håller mig kvar i ångesten eller vad man ska säga :P.

Tror att de första PÅ attackerna slog lite för hårt på mitt annars väldigt lugna och stabila psyke och lämnade någon form av "ärr" vilket gör att jag inte kan släppa det redigt och koppla av utan att tänka "Undra om han/hon också hörde eller såg det"

Känner igen mig lite grann. Har haft några PÅattacker och förväntansångest däremellan.. Min största fruktan är att jag blir tokig på nåt sätt. Det gör att jag får mer ångest och overklighetskänslor som "bekräftar" mina rädslor..

Jag käkar medicin och går i KBT-terapi. Det hjälper.

Annars sådär konkret så kan jag väl tipsa om att försöka att sysselsätta dig med saker. Om du känner ångest eller nån tvångstanke så låt den finnas. Acceptera att den finns där men bry dig inte för mycket om den.
Typ; "Tänk om jag blir galen"
- Jaha? Ok. Tänk om. Aja, nu ska jag se på tv.

eftersom jag går igenom den här processen själv så har jag inte hela facit i hand (än) .

Lycka till!

Hur artar sig tvången? Ältar du exempelvis om huruvida du hör röster eller inte eller uppstår en ångest när du tänker på just att höra röster? Hursomhelst tror jag att det blir lite som hypokondri, tror man att man har en sjukdom kan man tro sig upptäcka symtom. I ditt fall blir det att du tror dig höra röster.

Ja alltså jag har funderat på terapi eller något sådant, men jag vill liksom inte redigt sätta mig där och...ja eventuellt få hjälp. Jag hanterar det hyffsat bra på egen hand, men jag tycker det har gått lite för lång tid för att fortfarande sitta kvar och att jag ska fixa det självmant börjar väll se lite mörkare ut. Att ignorera det är skitsvårt när jag är själv för då finns det ingen direkt distrahering, kollar jag på tv med mycket ångest så sitter jag mest och stirrar med tomma ögon och är i mina tankar och spekar runt istället :P


Alltså utan att det ska låta som att jag skryter så har jag till min egna för och nackdel jävligt skarpa sinnen. Jag hör massa småljud som ingen annan hör te.x tjutljud ifrån tv:n, och jag ser bättre än många andra jag vet och observerar väll mer kan jag säga. Vilket innebär att jag lägger märke till reflektioner av ljus och diverse småsaker som andra antingen ignorerar eller inte ser. Hur jag vet att det jag ser är verklighet har jag ju prövat mig fram till eftersom jag har fått denna sjuka nojjan xD. Så jag vet ju att det jag ser är där och det jag hör har en verklighetsförankrad källa. Läste runt lite och ett jävligt sant citat är ju "Only Thing We Have to Fear Is Fear Itself". Sen är det ju givetvis så att man kan få synvillor när ångesten är som värst, små ljusglimtar i periferingen och annan småskit.

Men nu var det ju just den där lilla viskningen som kickade igång min ångest som jag arbetat ner till en stabil nivå...Men det har inte hänt fler gånger och jag funderar på att utesluta det till att vara en pissgrej som jag bara hängt upp mig på.

Edit: Märkte att jag lyckades skriva en jävla massa utan att besvara din fråga, jo ångesten kommer ju då jag gärna lägger märke till all småskit och ingen annan reagerade på det när jag gjorde det etc. Små tjutljud eller dylikt som inte dom just jag umgås med hör men jag gör som nojjar upp mig.

Mvh

Klassisk schizo-ocd.

Hahahaha, det är ju förmodligen det och jag vet ju om det. Men bara för att man konstaterar att det är just det så försvinner det ju inte.

Mvh

Nej jag vet. Jag har en hel del kunskap om ocd och framför allt så kallad "pure o" då jag håller på allmänt med kognitiv vetenskap och finner just neuroser intressanta inom psykiatrisk diagnostik. Dessa är mer lika "vanliga" sjukdomar för individen jämfört med t.ex. personlighetsstörningar där "allt" är skevt. Vid neurossjukdomar som ocd försöker individen precis som vid vanlig somatisk sjukdom att behålla sin identitet vid ogynsamma förhållanden.

At any rate, du ska definitivt gå och söka kbt-hjälp för detta. Det är ett problem som är lättare att behandla ju snabbare man tar tag i det (men aldrig försent!).

Det paradoxala i ocd och framför allt i pure o är att individen samtidigt som den inser att inga ritualer i världen kan förändra om man t.ex. är schizofren eller ej, ändå känner sig närmast tvingad att utföra dem för att lindra ångesten. Detta är dock just vad som får ocdn att fortsätta. Lär man sig hantera ångest i allmänhet och över temat man nojjar över i synnerhet så blir det lättare och lättare för varje gång att skita i att besvara den akuta frågan ocdn ställer. Frågan kommer därefter alltmer och mer sällan (dvs associationerna börjar upplösas, men troligtvis aldrig helt: "Once a neuron has fired it is wired". Det är dock skitsamma om man får associationen någon gång ibland är den inte längre väcker nämnvärd ångest).

Dock blir ångesten starkare till en början när man börjar behandlingen på riktigt (allra precis i början går man ibland långsamt fram beroende på individen och/eller terapeuten).

Några ord på vägen till terapin:

När du får en nojja, vilken det än rör sig om, TA RISKEN att det kanske ligger något i nojjan men säg att "ok kanske är så men nu ska jag [fortsätter med din dag]". Behandlingen för detta kan vara fruktansvärt jobbig eftersom den innebär att man just ska exponera sig för det som framkallar ångesten samtidigt som man inte får försöka utföra lugnande ritualer, som ofta tar sig uttryck i ständigt ältande och försök att finna "bevis" åt ena eller andra hållet osv.

Något annat som är vettigt är att också ha möjligheten att det är ocd i åtanke om ångesten blir alltför hög. Dvs för du extrem ångest till den grad att möjligheten tippar över åt andra hållet (jag måste ju nästan vara schizo??!?!), påminn dig om att detta är ett vanligt tema bland ocd och att det må vara som det vill med den saken inget i världen kan påverka detta ändå.

Skratt är den bästa medicinen. Driv med tvångstankarna. Får du schizorädsla säg att "ja jävlar nu hör jag ju crusty the clown i skallen igen. Fan ska man dras med honom hela livet Oh nooeeez".

Målet med terapin är inte att ta bort ångesten, det är att sluta ältandet som är upphovet till problematiken, men det är en långsiktig lösning och det ger inte kortsiktigt lugn.

Sen brukar det i regel finnas en genuin och verklig rädsla bakom ocdns tema som det i regel inte egentligen handlar om. Dvs den med schizonojjor kanske har någon släkting med sjukdomen och har sett hur den bryter ned en individ, den med sexuella tvångstankar eller skadetankar har ofta paradoxalt nog som genuin rädsla att om "det är sant att [nojja]" inte längre kunna uppnå vad denne vill i livet dvs någon form av svenssonliv och barn, eller "om det är sant så kommer jag skada någon?! Men hellre dör jag!". Det finns mao en sammansmältning mellan tanke -> handling i den med ocds hjärna eller vid t.ex. bögnojjor känsla i skrevet pga sk "conditioning" aka groinal response -> äkta sexuellt intresse ("men då måste jag lämna min tjej/fru som jag älskade alldeles nyss i alla fall?!".

Så grattis, du är lite galen. Men sannolikt bara neurotisk, dvs "snällgalen"

Intressant läsning faktiskt, just det du säger att den genuina rädslan egentligen inte handlar om att jag egentligen ska bli galen utan snarare att jag inte skulle kunna leva ett normalt liv. När jag fick panikångest utan drogpåverkan så började jag trampa i de banorna "Nu är det kört alltså". Jag hade ju inget att skylla på, ingen drog som effekten skulle avta ifrån. Jag använder mig mycket av skratt och galghumor och jag har ju som sagt kommit väldigt långt insiktsmässigt och för någon månad sen när jag bestämde mig för en viss inställning psykiskt så var jag helt fri ifrån dessa tvångstankar ett par veckor. Men som allt när det blir till en vana eller rutin som även denna inställningen blev så hamnar man lätt i gamla cirklar och så kom det tillbaka lite fast i väldigt liten grad. Sen när jag låg och var rastlös hemma i soffan med influensan så blommade den upp lite igen. Jag har ju aldrig haft tanken på att jag skulle kunna skada någon oavsett hur galen jag blir, däremot att förgöra mig själv psykiskt har ju varit en konstant närvarande tanke.

Jag tänker egentligen att, det måste ju finnas något hopp för egentligen alla oavsett psykisk åkomma att kunna ta sig ur situationen och få uppleva det jag skulle kalla harmoni. Fast så långt har väll inte vi människor kommit intellektuellt. Känns också som att ångest, deppressioner, psykoser och neuroser är ett hyffsat nytt problem i den bemärkelsen att det är liten forskning och få metoder kring just detta området och att det finns hopp för så gott som alla. Jag är förvisso bara 21 till sommarn och förstår ju att jag har ett långt liv att se fram emot och att bra tider likaså dåliga är en del av livet.

Jag vet inte om jag ska gå någon terapi eftersom jag har kommit så fruktansvärt långt själv egentligen, men kanske ska man göra det för att ta av den sista udden på mysteriet

Tackar för ett jävligt nice och förklarande svar =)

Mvh!

Tar upp tråden igen för jag personligen kan relatera till detta. Hur har det gått för er, någon förbättring, vad har hjälp/några tips o dela med er till en "drabbad"?

Jag är fullt frisk, stabil och glad över livet idag. Ångestfri sen några år tillbaks.

Nycklar i korthet var:
- Att jag fick en kunskap kring ångest. Alltså att förstå att det är en kroppslig reaktion och att jag inte höll på att bli knäpp. Att veta det gjorde att jag kunde slappna av och vänta ut när jag fick ångest eller panikattacker osv.
- Att jag skötte mat, sömn, träning och mitt sociala liv bra. Att ha riktigt vänner/familjemedlemmar man kan snacka och vara sig själv med är minst lika viktigt som mat, sömn och träning.

I grunden var det dessa. Sen fick jag också en tro på Gud under den här tiden. Det betydde också mycket att jag förstod att livet var meningsfullt och att det fanns en kärleksfull Gud som hade en tanke med allt.

För mig var det detta. Hoppas det kan hjälpa nån!
/Glassen