Jag har en ingift släkting (kvinna 55 år, 2 sedan länge utflugna barn) som engagerat sig som omhändertagare och vurmare för de ensamkommande. Hon har pratat en hel del om hennes kamp och engagemang när vi träffats, dock har jag avstått från att kommentera eller ifrågasätta hennes synsätt då det antagligen inte hade lett till något positivt. Hon är helt uppe i sig själv och kan inte tänka på något annat sätt än det känslomässiga.
Utan tvekan är det modersinstinkter som ligger bakom hennes drivkraft. Hennes barn är idag vuxna och hon har länge saknat en kanal för att få utlopp för denna biologiska drift. Sen dök de ensamkommande upp i hennes liv. Jag ser inget som tyder på att det skulle finnas ett sexuellt intresse, men tror att det i en del enstaka fall kan finnas det. Dock tror jag inte att detta är den främsta orsaken till dessa kvinnors "intresse"
Lägg därtill att hon är ganska korkad och "altruistiskt egoistiskt lagd". Hon är urtypen av en människa som gör saker som utåt sett verkar vara altruistiska, men som egentligen enbart handlar om att tillfredsställa hennes moders-ego. I många andra situationer, där det inte funnits möjlighet till moders-ego beröring, har hon varit totalt ointresserad av att hjälpa till eller bistå någon i släkten.
Dessa kvinnors "kamp" för de ensamkommande sammanfattar känslorna som Sveriges invandringspolitik har byggts på; locka hit förhållandevis privilegierade folk från fattiga/krigsdrabbade länder så att vi kan se dem framför oss och inbilla oss själva att vi hjälper de stackars flyktingarna.