Tips på asiatisk film

Varför gillade du inte SFMV?

Kikujirô No Natsu (1999) är en rätt speciell film som nog många inte har sett. Mycket sevärd film, precis som Tokyo Eyes (1998).

Skrev om den i en annan tråd:

The Handmaiden har biopremiär i Sverige i slutet av månaden för den som ännu inte hunnit kolla in den

Årets bioupplevelse förhoppningsvis på fredag! Precis beställt biljetter till Kim Ki-duks nya "The Net" som har premiär då här i min stad, riktigt taggad och evigt tacksam för att det inte är SF som styr i det landet jag bor i.

Var kan du se den? Nog den film jag ser mest fram mot.

The Raid: Redemption IMDB länk

Inte precis nån djup handling, men 2 timmar med awesome pencak silat!
Men titta efter den odubbade versionen!

Brother IMDB länk

Yakuza action med självaste Takeshi "Beat" Kitano. Nuff said

Du har pm.

Omgång A
#1 Harakiri (1962), JAPAN

Hanshiro Tsugumo (Tatsuya Nakadai) är en fattig, arbetslös ronin som går till den lokala godsherren för att be om att begå harakiri under mer värdiga former än ute på gatan. Sagt och gjort, en fin ceremoni ordnas upp inne på tomten, men innan dess så berättar godsherren om att en tidigare ronin kom och begärde samma sak för inte så länge sedan. När väl Tsugumo får höra den berättelsen har själv han något intressant att säga om det hela.

Harakiri är en film som kräver tålamod av sin tittare. Jag måste erkänna att jag upplevde filmen extremt stel under de första 45 minuterna, fast å andra sidan så ska det utspela sig under 1600-talet i Japan samt att en ceremoniell självmordsritual är ingenting man hastar igenom på en höft direkt. Mycket bugande och ursäktande och artighetsbestyrer som visar vilken slags vett och etikett som råder i landet Nippon. Men ger man filmen en chans så blir man belönad med en gripande berättelse och ett rafflande slut. Tatsuya Nakadai visar att han troligen är Japans främsta skådespelare jämte Toshiro Mifune och Takashi Shimura. Jag vet inte vad mer jag kan säga annat än att han gör en helt fantastisk prestation som den utblottade ronin som inte har något mer att förlora. Vissa stunder påminde han starkt om Mifune med skägget.

Det svartvita fotot i filmen är mästerligt gjort. Kanske något stel och med en inledningsvis alltför stillastående kamera, men det går inte att klaga på kompositionen, närbilderna och kontrasterna mellan svarta och vita färger som tas tillvara under filmens gång. Det hela är inget mindre än ett proffsigt visuellt hantverk.
Om jag skulle säga något på minussidan så är det att musiken inte världsbäst. Hade gärna hört något mer välklingande än de där skarpa skärande strängarna som mest bara stör upplevelsen. Men förutom det lilla smolket i bägaren är detta en film som alla som har det minsta intresse av samurajfilmer eller svart-vita asiatiska filmer bör kolla upp. Definitivt sevärd om man ger den det tålamod som krävs.

En riktigt bra start på projektet och jag hoppas att den suveräna skådisen Tatsyua Nakadai fortsätter leverera i det här projektet. Jag verkar tyvärr bara ha en film till av Masaki Kobayashi bland Japans bidrag och det är Samurai Rebellion som jag ser fram emot när det väl blir dags att se den. Just nu känner jag mig dock helnöjd med att dela ut en klar fyra till Harakiri!


Betyg: 4/5

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång A
#2 Noriko’s Dinner Table (2005), JAPAN.

Noriko (Kazue Fukiishi) är en gymnasietjej som flyr hemifrån för att träffa sina onlinekompisar i Tokyo. Väl där börjar hon leva ett liv med den ”familjeuthyrnings”-klubb som kompisen är med i. Efter ett tag gör även hennes syster samma sak och går med där. Den desperata fadern gör allt vad han kan för att leta rätt på dem i storstaden.

Noriko’s Dinner Table är kanske en film bäst sedd efter att man har stiftat bekantskap med Sucicide Club (2001), då vad jag förstår såhär i efterhand att det är en del referenser till händelserna i den filmen som återkommer här och man får (antar jag) en fördjupning av den värld som presenteras där; denna mystiska klubb som existerar (?) i urbana Tokyo. Men filmen är ändå såpass förståelig att jag tror att jag hängde med utan denna förkunskap.

Tyvärr tycker jag att dock Noriko’s Dinner Table brister på flera tekniska plan. Skådespeleriet är amatörmässigt där jag stör mig på antingen stela interaktioner eller melodramatiska överspel. Fotot och klippningen bara skriker dogma-manifest med det där naturliga realistiska användandet av ljus filmat på billiga (?) digitalkameror. Resultatet vi får se är cringy och awkward skådespeleri i dåligt ljus. Det är alltså uppförsbacke direkt när filmen startar med andra ord. Den är dessutom för lång för sitt eget bästa och även om de sista 30-40 minuterna var händelserika blev det ändå så pass utdraget att jag bara önskade att filmen skulle ta slut någon gång. Inte bra.

Däremot har filmen vissa kvalitéer, det ska medges. Som en möjlig samhällskritik och tidsdokument är den på ett sätt sevärd samt att temat med identitet, frihet och familjeupplösning känns igen och tacklas på ett intressant sätt. Man kan lätt känna igen sig i Norikos frihetslust att bara fly den kväljande småstadstristessen och skapa sig ett eget liv med de likasinnade internetkompisarna. Intressant karaktärsutveckling där från den socialt oerhört skygga och inåtvända bokslukerskan till att bli en rollskådespelare för uthyrning. Det blir också ett intressant dilemma med just den här frihetssträvan att leva sitt liv som man vill, fast också då välja ett yrke där man är på nåder av sina klienter, där t.o.m. självmord kan stå på schemat om det vill sig illa. Manusförfattaren och regissören Sion Sono har knåpat ihop en tankeväckande film där de sista slutscenerna och voice-over replikerna lämnar ett existentiellt frågetecken även hos mig. Synd bara att det hantverksmässiga utförandet lämnar mycket i övrigt att önska.

En film som kanske växer på mig över tiden, men just nu måste jag tyvärr säga att den inte föll mig i smaken och kunde inte uppskatta den lika mycket som vissa andra gör. Det blir därför en vanlig tvåa.


Betyg: 2/5

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång A
#3 Birdcage Inn (1998), SYDKOREA

En fattig värdshusfamilj hyr in en prostituerad för att få igång ruljangsen på deras rumsuthyrning. Omsättningen ökar men det skapar samtidigt spända relationer inom familjen där systern ser med missnöje på att dela bord med en hora. Konflikter uppstår, särskilt när en gammal hallick dyker upp och vill ha en del av kakan.

Kim Ki-Duk visar hur livet är i ett slumområde där människorna lever i misär men ändå försöker behålla någon form av värdighet. Man gör så gott man kan för att överleva… men möjligen inte till vilket pris som helst. Systern i familjen visar tidigt upp en attityd om klasskillnad och behandlar den prostituerade Jin-a som en direkt ovän. Modern har en mer neutral men samtidigt bossig relation till sin inhyrda hora. Fadern och sonen är desto mer beskyddande gentemot Jin-A.

Det finns några visuella intressanta scener här och var i filmen som får mig att inse att den här Kim Ki-Duk har ett särskilt öga för att berätta historier. Särskilt symboliken med guldfisken finner jag slående. Den är liten och vacker, men inte fri nog att bestämma över sig själv utan alltid på nåders av de andra i sin omgivning. En direkt symbol för Jin-as livsöde. Men överlag känner jag mig ändå lite halvt om halvt besviken då det inte är så värst mycket att häpnas över, imo. Birdcage Inn är okej i sin storytelling, men inte så mycket mer än så.

Musiken i filmen vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Den är skön att lyssna på men gränsar till smörigt sentimentalt. Tycker inte riktigt att det passar till filmen då det nästan blir för tydligt manipulerande.

Några övriga funderingar/iakttagelser inom spoiler.

Med risk för att låta pretentiös så skulle jag vilja säga att Birdcage Inn vill få oss att helt enkelt se bortom våra fördomar och förutfattade meningar. Att vi inte ska döma ut någon innan vi ens har försökt förstå vart den andra personen kommer ifrån eller har varit med om. Jag uppskattar temat, det gör jag verkligen, men jag måste ändå säga att jag inledningsvis hade svårt att till fullo ta till mig filmen. När jag i början försökte engagera mig i dramat fann jag mig alltsomoftast distanserad till det hela. Det dröjer tills andra halvan av filmen då systern börjar mjukna upp och ökar sin emotionella intelligens som jag kan uppskatta den på riktigt.

Trots de många kritiserande orden känner jag mig ändå generös och ger en stark trea till Birdcage Inn. Den värmer mig inombords till slut och jag känner mig nästan som efter när jag har sett en Studio Ghibli-film. Det är en realistiskt men i slutändan också en fin skildring som Kim Ki-Duk bjuder oss på över livet för människorna i den lilla kuststaden. Det är ingen storslagen episk berättelse utan en nära och innerlig studie över relationer. Med lite tålamod så vinner den mycket. Det verkar vara ett återkommande drag i de här tre filmerna i projektet.


Betyg: 3.5/5

Bra skrivet, håller med om betyget!