Examen, bra jobb men helt slut

Ska försöka fatta mig så kort jag kan, utelämnar många relevanta aspekter i detta. Syftet med trådstarten är att se om det finns någon som kan identifiera sig med min situation, kanske finns det någon som varit där själv och tagit sig ur den.

Bakgrund

• 6 års studier och arbete.
• Examen
• jobb med ingångslön på ca 33 k
• Har en billig central lägenhet
• Har socialt nätverk.

Nuvarande situation
Trots ovanstående känner jag mig efter 11 månaders arbete helt slut som människa. Prestationsångest, mental stress. Jag vet inte om jag misslyckats med jobbet eller inte. Jag känner ingen mening med livet, sover dåligt, börjar missköta mina åtaganden. Dricker mer, slösar pengar (bl.a bränt 10 k på casino en kväll, supit bort lägenhetsnycklar, blivit utslängd från diverse krogar, brände 25 k på en utekväll) tappar kontroll över mitt beteende, förlorat allt driv och engagemang. Är ganska säker på att alkoholen inte är problemet, jag kan vara utan och dricker endast i sociala sammanhang. Inser att jag är extremt privilegierad vilket kanske sticker i ögonen på folk. Men känner ändå denna enorma tomhet, jag hittar inte energin,är passiv, vet inte vad jag ska göra lever på sparlåga.

Jag trodde att det jag gör är det jag ville göra men börjar bli osäker. Alltid varit intresserad av det jag nu jobbar med men jag känner mig helt inlåst. Vill fly till ett annat land med sol och kravlöst, monotont arbete, fly från vardagslivet.

Vad händer med mig?

Att inte veta om man lyckas eller inte med sitt arbete är mkt stressande. Får du någon feedback? Tydliga mål, ramar?

Nej, har inte haft någon att bolla med, mina leverabler i projektet jag jobbar i består av en mening eller några ord som kan vara lite vad som helst. Ingen relevant feedback av chef ("var mer proaktiv", "visa mer självsäkerhet", och liknande) inget kring själva problemlösningen eller praktiska detaljer.

Kanske där skon klämmer då? Lösningen vore ju att försöka påtala behovet av det isf, i värsta fall byta arbetsplats.

Får jag fråga vad du är utbildad till?

Du kanske har ett instrumentellt förhållande till arbete där jobbet utgör ett instrument som ger dig pengar som du sedan använder för att göra det som intresserar dig.

Du kanske inte vill ha ett avancerat och kvalificerat arbete som ställer höga krav på dig utan istället arbeta med något som inte kräver lika mycket engagemang och som tar mindre energi av dig?

Apelsinhimlen - leg. psykolog

Ja, jag känner igen mig. Väldigt mycket faktiskt. Du har jobbat hårt för att ta dig dit du är.
" När jag kommer in på denna utbildning då blir allting bra!"
"När jag är klar med skolan, då blir allting bra!"
Nu är du klar och var det så mycket roligare?

Detta är enbart ett påstående, ta det ej ordagrant:
Du trivs inte i din nuvarande livssituation och flyr från din verklighet med hjälp av alkohol, spel och annan "entertainment" (netflix, sociala medier etc) för att stimulera dig.

Det är enkelt att uppleva tomrum i vårt samhälle.

Var jag i närheten alt. känns detta igen?
mvh
odd

Tänkte precis skriva ett inlägg men sedan såg jag ditt svar och det var nästan vad jag hade tänkt att skriva. Det finns krav i vårt samhälle för att "Lyckas" och det är väl i stort bra men har spårat ut sista åren. Det är inte staten utan mer från oss människor som vi skapat dom förutsättningar för ett lyckligt liv. När man är där så kanske det inte blev om man trodde. Man ser plötsligt andra värden. Lära sig Spanska? Flytta dit och jobba som brevbärare. (inget fel i brevbärare) Jag var det själv under gymnasietiden. Jag landade själv i ett bra jobb (IT) och tyckte sista åren att jag skulle avsluta det hela enligt plan i en viss ålder. Detta gjorde jag och skaffade mig betydligt mindre statusjobb på deltid. Resten av tiden gjorde jag personliga saker.

Vad jag försöker säga är att livet är extremt kort och man skall inte alltid luta sig mot dom värderingar som samhället (vi) skapar utan försöka se till sig själv. Kan säga att idag, om jag skulle vinna på Lotto imorgon så blir det ett hus i Spanien. Bryta allt mönster och fortsätta mitt liv med en enda lång semester. Klart man skall ha något att göra men det får komma sedan.

Hur detta skulle tas av omgivningen bryr jag mig inte om

Låter som en vanlig tillfällig kris.
De kan dyka upp lite närsomhelst, även tidigt i karriären.
Att du nämner "flytta till ett varmt land" och vilda spenderingskvällar får det att låta som att det inte bara är jobbrelaterade problem.

Det är frestande för alla hobbypskykologer att försöka hitta ett narrativ som enkelt förklarar din situation, typ "du har pluggat i 6 år och nu när du äntligen fått ett jobb inser du att du nått ditt mål och ändå inte är nöjd" men sånt kan vara bullshit.
Ibland dyker det bara upp en period där man mår sämre. Från ingenstans. Och sen kan den gå över lika fort. Som om det aldrig hänt.

Har haft flera vänner som jag varit riktigt orolig för då de gått runt och pratat flera månader om att de hatar sitt liv och ska flytta till ett varmt land.
Sen några månader senare är det som bortblåst.
För vissa har det släppt av sig självt.
För andra har det krävts nåt miljöombyte som en semesterrersa, varpå de kommit hem och börjat uppskatta Sverige, vardagslunken och sin sociala krets igen.
För andra har det varit att man bytt jobb, ingen dramatisk förändring, men man har helt enkelt fått en betydligt bättre stämning på kontoret och det har smittat av sig på måendet.
För vissa har det bara varit att man saknade nån kärlekspartner.

Du är inte ensam, så är livet för majoriteten av alla nyutexaminerade med ingångslön på 30 000+. De flesta som utbildar sig kommer ha stressiga arbeten och kan komma att behöva tänka bort jobbet med aktiviteter oavsett om det är alkohol, hård träning, sex eller annat.

Alternativet är ju att kratta kyrkogårdar för 19k per månad utan någon chef som bevakar en och när man kommer hem behöver man inte tänka på jobbet, låter faktiskt ganska lugnt och skönt. Mindre frihet i pengar men mer frihet i ro och tid.

Jo, jag kommer antagligen framföra den synpunkten. Bra identifierat. Har examen inom tekniskt område, samt lite annat.