Jagets natur

Det är omöjligt att bevisa att det finns något utan för dig.

Kolla tråden om solipsism.
(FB) Den stora tråden om solipsism (/Mod)

Det troligaste och det absolut bästa för ditt psyke, är att anta att ditt medvetande inte är det enda som existerar.

Inlägg utbrutna ur raderad tråd.
/Mod

Ska man vara petnoga så kan du inte ens vara säker på att du själv existerar, i var fall inte om ett ögonblick.

Det är möjligt att ditt "medvetande" inklusive dina intryck av "omvärlden" och dina "minnen" av det "förflutna" är vad man brukar kalla för en Boltzmannhjärna, alltså en tillfällig fluktuation i ett framtida stendött universum:

http://en.wikipedia.org/wiki/Boltzmann_brain

Ditt "medvetande" kan alltså vara något som skapas i ett ögonblick och är borta nästa ögonblick utan att lämna några spår efter sig.

Om vi - som mycket talar för - lever i ett oändligt expanderande universum så kommer den tidsrymd inom vilket någon form av liv kan existera att bara vara ett kort ögonblick i universums historia - säg mindre än 100 miljarder år.

Efter det råder det stora mörkret med tillfälliga fluktuationer. Men eftersom detta tillstånd varar mycket längre - kanske för evigt - kommer antalet fluktuationer som skapar Boltzmannhjärnor att vara astronomiskt mycket större än antalet levande varelser under universums hela historia.

Sannolikheten att just du är en Bolzmannhjärna som inte längre finns om ett ögonblick är alltså enligt det argumentet astronomiskt mycket större än sannolikheten att du faktiskt finns.

Med låt dig inte nedslås av detta. Vi sitter alla i samma båt.

Jag såg ett inlägg nyss där du refererade till Tegmarks bok och som kuriosa för den som ännu inte läst detta verk så föreslår han däri (om jag minns det hela korrekt) att man kan gå igenom sina minnen efter sådant som verkar suspekt. Om man är en Boltzmannhjärna så vore det ju desto mer sannolikt att något eller flera minnen är väldigt befängda och att ens erinran därför påvisar slumpmässigt ordnade skeenden likt en kaosartad dröm, snarare än ett någorlunda kronologiskt samordnat och riktigt liv. I vilket fall är ju detta mest ett konceptuellt huvudbry som också kan åtgärdas desto bättre med tidigare föreslagna köldchocksmetod av att rulla sig i snön, vilket förankrar sinnet i kroppen snarare än i dessa teoretiska grubblerier.

Till yttermera visso är det emellertid helt sant att det inte existerar något sådant som ett jag annat än i tankeverksamhetens benägenhet att konstruera verkligheten kring "jag", "min" eller "mitt" - ord som vid närmare granskning är tomma och vid vilkas genomskådande medvetandet kan bryta sig loss från föreställningen om "här"-het och istället leva som allestädes närvarande (d.v.s. utan den annars erfarna subjekt-objekt-dikotomin), i sig självt, förnöjt och fridfullt.

Visst är det så. Det enda jag kan känna är att det är någon/något som är medvetande.
Jag tror personligen på medvetande före materia.

Och som skrevs ovan, så tycker jag att Sokrates "Allt jag vet är att jag inte någonting vet" är en rimlig och lagom ödmjuk inställning att ha till till "livet". Att vara öppensinnad men samtidigt skeptisk så att säga.

Det är en möjlig invändning, men om antalet Boltzmannhjärnor är oändligt kommer ju sannolikheten att en person med logiska och sannolika minnen är en Bolzmannhjärna fortfarande att vara mycket större än att han eller hon är en verklig levande varelse, vars antal är ändligt. En liten bit av oändligheten är fortfarande oändligt stor.


Korrekt. "Jaget" och "nuet" finns bara i vår hjärnas modell av verkligheten. Se vad jag just skrev om "nuet" i en annan tråd:

http://www.flashback.org/p59523936#p59523936

Ja, det var därifrån jag sedan hittade ditt Tegmark-inlägg då ditt nu länkade inlägg i ditt eget inlägg i sin tur också innehåller en länk till ett av dina inlägg: Tegmark-inlägget.

Det jag nu själv skrev kräver sin erfarne meditationsutövare och är kanske därför inte jätteintressant för den som inte vet att agera på detta, men det låter ändå som att du missade min poäng: "Jaget" finns inte i allas modell av verkligheten! Man kan genom att skåda in i sig själv se hur allt lidande innehåller referensen till ett "jag" och vid denna insikt kan hjärnan släppa taget om jag-modellen och låta medvetandet uppgå i obeskrivlig sällhet, utan själv-referens!

Tegmarks bok rekommenderar jag starkt till alla som är intresserade av filosofiska frågor. Särskilt då del III om jaget, tiden och verkligheten.


Det kan den som mediterar kanske intala sig, men jag tror att neurobiologin sätter vissa gränser för vårt tänkande. Vår modell av rummet är t.ex. hårdkodad i hjärnans gränsvektorneuron, som John O'Keefe och May-Britt och Edvard Moser upptäckte för ett par år sedan (Nobelpriset 2014):

http://en.wikipedia.org/wiki/Boundary_cell

Det skulle inte förvåna mig om vår modell av jaget också är hårdkodad på liknande sätt.

Vad har rumsuppfattningen med jaget att göra? Och vad är det för tankebegränsningar du har i åtanke? Det skulle förvåna mig om jaget är hårdkodat på ett liknande sätt. Vad är jaget annat än referensen till en viss sorts tankar och känslan av lokalitet inuti medvetandet (d.v.s. att medvetandet i sig självt upplever sig som befinnandes i en särskild position, t.ex. "i huvudet", snarare än att medvetandet är blott självkännande "överallt i sig självt" och inte blott "i huvudet")

Tegmark hävdar att jaget är vår hjärnas modell av oss själva, och då spelar rumsuppfattningen en stor roll. Det som gränsvektorneuronen håller reda på är just positioner i rummet relativt oss själva.

Förmågan till självidentifiering är dessutom av stor betydelse för individens överlevnad. Det som är viktigt för vår överlevnad (hunger, smärta m.m.) brukar vara hårdkodat i hjärnan.

Jag tycker det är vanskligt att utgå från Tegmarks teorier om jaget som inte är särskilt djuplodande. Han fokuserar ju på fysik och, enligt egen utsago, Mr. Hyde-galna spekulationer om universum. Någon djupare rannsakan av de egna själsförmågorna tror jag inte att han har haft så särskilt mycket tid eller stort intresse för, jämte många andra.

Först och främst vill jag då förtydliga att jag med jaget inte syftar på rumsuppfattningen, eller känslor av hunger eller smärta, eller förmågan att agera på dessa känslor. Nej, jaget är ju ingenting av detta! Jaget är det ytterligare tillagda som rent konceptuellt beskriver det som att den här känslan av hunger upplevs av mig. Den här tanken tänks av mig. Den här smärtan upplevs av mig. Det är den biten som jag påstår är möjlig att se igenom. Know this and be free tycker jag är en fin slutkläm.

Om du hittar någon intressant forskning om just jaget så är jag f.ö. idel öra.

Jag tycker nog att Tegmarks funderingar om jaget och den subjektiva uppfattningen av tidsflödet är bland det mest intressanta i boken. Faktiskt mer så än multiversumteorierna som många andra skrivit om genom åren. Det han skriver är för övrigt precis det du själv är inne på, nämligen att jaget handlar om vår förmåga till självreflektion - vår mentala modell av oss själva.

Vad gäller hunger och smärta så menade jag absolut inte att jaget skulle vara lika enkelt konstruerat. Smärtreflexen består ju i det enklaste fallet av bara tre neuron. Min poäng var att sådant som är viktigt för vår överlevnad tenderar att vara hårdkodat i nervsystemet. Och att kunna skilja själv från icke-själv är bland det viktigaste för en individs överlevnad.

Rumsuppfattningen borde vara viktig för vår förmåga till självidentifiering eftersom vi till stor del definierar oss själva genom vår position i rummet.

Det som vore intressant att veta är om skador i Hippocampus i närheten av gränsvektorneuronen ger problem med jagupplevelse och självidentifiering. Jag har inte sett något publicerat just om det, men detta är ju en del av hjärnan som är involverad i många olika funktioner, och där skador ofta ger komplexa symptom.