Ett mastodontinlägg blir mitt bidrag, varsågod att strimla:
Det är vansinnigt frustrerande att se händelsen och inblandade personers handlande bedömda och beskrivna utifrån något slags positivistiskt påbud. "Genom att studera verkligheten (representerad av de sms, anteckningar av offret och olika tjänstemän, utsagor från grannar, bekanta, vänner, släktingar och tjänstemän som finns tillgängliga i fup eller som nått media eller på annat sätt hittat till någon i tråden) kan vi få sann kunskap om en objektiv verklighet."
Det håller inte här. Och det håller nästan ingenstans utanför naturvetenskapens domäner. Nu är det förvisso inte de (medvetna eller omedvetna) vetenskapliga husgudarna som förargar mig. Fast kanske ändå... Besattheten av en verifierbar sanning, upprördheten över att inte denna riktiga Sanning har meddelats folket. Det är så skevt, men jag har ingen förhoppning om att Sanningens beskyddare ska se det.
Så... Hur kunde det hända? Hur kunde hon? Så här tänker jag. Varje människa är unik och har unika erfarenheter. Ändå har vi samma grundläggande behov. Har vi lite tur får vi dessa tillgodosedda som barn och växer upp med en stark och sund självkänsla. En sådan hjälper oss att som vuxna identifiera och hitta sätt att tillgodose våra behov och värna våra gränser. Nu finns det ju tyvärr ingen mall för människan, så folk kan inte bara kategoriseras som "sund och normal" respektive "defekt" (dvs. folk med god självkänsla och folk med dålig). Vi befinner oss alla nånstans på skalan, och vi funkar oftast olika i olika sammanhang. Och hur vi beter oss i ett givet sammanhang kan inte heller ses som ett kvitto på hur väl vår självkänsla tjänar oss där. Någon sköter sitt arbete perfekt - kanske för att det faktiskt är otroligt stimulerande för personen, kanske för att drivkraften egentligen bottnar i en prestationsbaserad (dvs. låg/dålig) självkänsla.
Hur som helst, det är förstås superbra att ha en god självkänsla. Men hur många har egentligen en fantastisk och solid självkänsla? Ingen aning. Om vi i stället tittar på anknytning, som (enligt dagens kunskap och förståelse av nämnda fenomen) har stor betydelse för hur vår självkänsla utvecklas, så har man uppskattat att runt 60, kanske 70 procent av oss i västvärlden får med oss en trygg anknytning från våra första år i livet. Det är kanske inte omöjligt att utveckla en stark och sund självkänsla av sig själv även med otrygg anknytning, och en trygg anknytning är ingen garanti för en okrossbar självkänsla. (Även med anknytning är det fråga om en skala, snarare än om absoluta kategorier.) Men det bör vara relativt okontroversiellt att hävda att många av oss, kanske majoriteten, har en självkänsla som skulle kunna utvecklas till det bättre.
En svagare självkänsla ställer till en del problem. I mötet med en verklighet som motsvarar våra förväntningar (glöm den där objektiva verkligheten) kan det innebära att vi har svårt att säga nej, eller aldrig törs säga ja eller prova något nytt, är dåliga på att fatta beslut eller känna vad vi vill, gärna skyller misstag på omständigheter bortom vår kontroll, eller tar på oss ansvaret för allt som är fel i världen, kanske jobbar för mycket eller inte tror oss klara av något jobb alls. Kanske stannar i en kärlekslös relation eller är konstant otrogen. Kanske hamnar vi någon gång i en depression, eller bara känner ett diffust missnöje. För kanske har vi ändå "allt" - familj, barn, jobb. Livet blir lite onödigt jobbigt, men det rullar på.
Så Pang! befinner vi oss plötsligt i en surrealistisk verklighet. Det där som innebär att du inte alltid säger nej på jobbet eller som gör att alla vänner så gärna vänder sig till dig med sina problem innebär nu något helt annat. Du är sedan länge van att anpassa dig, vara till lags och har aldrig velat svika eller såra någon. (Kanske var det jättejobbigt att bryta upp från relationen med den där supersnälla fina killen, men till slut hade du ändå klarat det - trots familjens besvikelse...) Du mötte någon som du såg något fint i, men allt du har att ge sugs in i ett stort svart hål, hela du sugs in, men det är ändå inte tillräckligt. Du försöker desperat fylla hålet, för du lovade ju kärlek och han ville ju så gärna ha den, det var ju allt han ville ha och utan den så vet han inte vad han ska ta sig till. Du lyckas inte; du är en jävla subba, du tänker ju egentligen fortfarande på den där andra, och egentligen vill du ju knulla alla på jobbet, du bara luras, du föraktar mig, du respekterar mig inte, du tycker att du är så jävla bra, du har inga känslor, du är tamejfan en psykopat (!), jag har minsann satsat allt på det här... Nädå, jodå, jag lovar, varför tror du att jag vill ha någon annan. Ring nu, det är viktigt, x en miljon - vadå, jag ville bara höra hur det är med dig, är det konstigt eller, varför låter du så konstig, är det nåt som har hänt eller... Har du träffat nån annan?!
Om du hade lite svårt innan att säga nej i vissa sammanhang, att fatta vissa beslut eller känna vad du själv innerst inne vill och behöver och agera därefter, så är du snart en hoptorkad liten ärta. Först går en tid när du bara inte fattar nånting, för allt är helt enkelt helt surrealistiskt. Det passar verkligen inte in i den verklighet du kan föreställa dig, så det är svårt att överhuvudtaget fatta vad som händer. De verktyg din lite småkassa självkänsla gett dig trasslar in dig i garnet i stället för att hjälpa dig bort. (Kanske är dina verktyg motattack i stället för att foga dig, men det funkar lika illa, för de riktas ändå mot relationen i stället för bort från den.) När du kanske fattar att det faktiskt är galet är hela din mentala tillvaro ockuperad av personen i fråga - ständigt något som måste bemötas (kärleksbetygelser, anklagelser, allehanda utbrott, hotande tystnad). Ständigt akut, något utrymme för reflektion och överblick finns inte. Nu, nu, nu, nu. Du kanske är rädd för att ens tänka att du måste ut ur detta - för det är som att han kan se vad du tänker. Du måste ha ett bra svar om han plötsligt frågar vad du tänker, han kommer märka om det inte är sant, han kommer bli arg. Och han kan bli väldigt arg. Han får inte bli arg en gång till... Han som verkade ha en så avslappnad kvinnosyn har nu förresten gjort klart att inga oskyldiga kvinnor dödas.
Inga oskyldiga kvinnor dödas. Vad säger ni som tycker det är viktigt att Sanningen kommer fram? Sanningen om Lotta, Sanningen om att hon minsann inte var ett oskyldigt lamm. Inga oskyldiga kvinnor dödas?
En stark självkänsla må vara ett skydd, men jag vet inte om det alltid är tillräckligt. Jag tror i alla fall att det räcker med en lite halvkass självkänsla för att bli ett lätt offer om man råkar träffa på någon som Martin. Och jag menar att en halvkass självkänsla kan man ha utan att ha blivit utsatt för övergrepp eller uppenbar vanvård som barn. Dvs. det är inte relevant att djupdyka i offrets bakgrund och barndom.
En sån som Martin sätter klorna där de fastnar. Ett starkt skyddsnät som värnar barnen och stöd till mindre lämpliga föräldrar kan kanske förebygga en och annans utveckling till en farlig människa (och bara kass självkänsla och diverse tråkigheter hos andra), men det går nog inte att fånga upp eller göra tillräckligt för alla. Nya galningar kommer. Kunskapen finns i samhället, beredskapen och viljan haltar däremot. (Samhället verkar t.ex. inte ha någon uttalad vilja att hålla farliga personer väldigt kort under villkorlig frigivning.)
