Månadens Filmer

Filmer oktober 2016

Antal: 22
Omsedda: 4*
Genomsnittsbetyg: 2.68/5

Kommentar: Oktober skräckmånad är över för min del men kommer troligtvis att se några fler skräckisar fram till Allhelgona. Har inte sett så mycket film som jag velat men får ändå vara nöjd med det jag fått med. Väldigt mycket Cronenberg som mest var missar men några bra, okej filmer. Därför blev det många filmer från Kanada den här månaden.

Bäst: The Brood av de nysedda. Växte sig mer och mer ju längre tid det gått efter jag sett den. Kuslig sista tredjedel.

Sämst: Shivers. Bästa jag kan säga är att det är en slags glad amatör-projekt. Hård konkurrens av Crash men den är proffsigare gjord än Shivers.


5/5
-/-

4.5/5
-/-

4/5
1. Zootopia (2016)*
2. The Revenant (2015)*

3.5/5
3. The Dead Zone (1983)*

3/5
4. The Brood (1979)
5. The Fly (1986)
6. Fracture (2007)
7. Trick 'r Treat (2007)
8. Insidious (2010)
9. The Magnificent Seven (2016)
10. Dead Ringers (1988)*

2.5/5
11. Videodrome (1983)
12. Silver Bullet (1985)
13. Scanners (1981)
14. The Company of Wolves (1984)
15. Boulevard (2014)
16. Fast Company (1979)
17. Naked Lunch (1991)

2/5
18. Salem’s Lot (1979)
19. M. Butterfly (1993)
20. Rabid (1977)

1.5/5
21. Crash (1996)
22. Shivers (1975)

1/5
-/-



Årtal:
1970: 5
1980: 7
1990: 3
2000: 2
2010: 5

Land:
USA: 12
Kanada: 9
Storbritannien: 1

Danskarna är bäst igen.

Trevlig månad! Vad tyckte du mer specifikt om Videodrome förresten? Det är ett tag sen jag såg den nu, men jag håller det nog som den bästa Cronenbergrullen jag sett hittills. Älskade den råa och punkiga estetiken (att Debbie Harry var med gjorde inte saken sämre), och jag minns den som proppfull med minnesvärda scener och repliker.

"Death to Videodrome! Long live the new flesh!"

Att James Woods var mer eller mindre en vandrande förvaringsbox eller VHS-spelare kommer jag nog sent (aldrig) att glömma.
Mycket med Cronenberg är att han är en väldigt skicklig filmskapare som jag kan uppskatta det tekniska med men just ämnena för filmerna faller mig inte så ofta i smaken. I Videodrome hade jag svårt att svälja allt det konstiga men tror nog att den har störst potential att höja sig vid omtitt.

Oktober 2016:

Antal: 38 (varav sex kortfilmer som markeras med asterisk)

Bäst: Offret. Okej, det var kanske inte Zerkalo- eller Stalker-perfekt, men Gud vilken film. Femte Tarkovsky jag ser och hittills har jag inte gett någon av hans filmer lägre betyg än en fyra. Fantastisk filmkonstnär. Andra höjdare var den ruffigt mysiga Mystery Train (alltid underbart att se Joe Strummer dessutom), den smärtsamt autentiska 4 luni, 3 săptămîni și 2 zile och den grymt underhållande Sexy Beast (med en helt jävla otrolig Ben Kingsley som största behållning).

Sämst: Sharknado var så dålig att den knappt förtjänar en etta. Orkar inte med den där typen av självmedvetet usel jävla dynga. Nej, usch, fy, blä och tvi vale. Juyuso seubgyuksageun var också en plåga att ta sig igenom. Resten av ettorna förtjänade i mitt tycke heller inget högre betyg.

5/5

4/5
Offret (Tarkovsky, 1986)
Mystery Train (Jarmusch, 1989)
Short Cuts (Altman, 1993)
Cinéma, de notre temps: Une journée d'Andrei Arsenevitch (Marker, 1999) *
Sexy Beast (Glazer, 2000)
Caché (Haneke, 2005)
4 luni, 3 săptămîni și 2 zile (Mungiu, 2007)
Visitors (Reggio, 2013)

3/5
Chat écoutant la musique (Marker, 1988) *
Dead Ringers (Cronenberg, 1988)
Hôtel Terminus: The Life and Times of Klaus Barbie (Ophüls, 1988)
Powaqqatsi (Reggio, 1988)
Tongues Untied (Riggs, 1989) *
Aileen Wuornos: The Selling of a Serial Killer (Broomfield, 1992)
Anima Mundi (Reggio, 1992) *
Orlando (Potter, 1992)
The Insider (Mann, 1999)
Birth (Glazer, 2004)
A Scanner Darkly (Linklater, 2006)
La Frontière de l'aube (Garrel, 2008)
Her (Jonze, 2013)
Aimer, boire et chanter (Resnais, 2014)

2/5
King of New York (Ferrara, 1990)
Prospero’s Books (Greenaway, 1991)
Shadows and Fog (Allen, 1991)
Basic Instinct (Verhoeven, 1992)
Don't Drink the Water (Allen, 1994)
The Pillow Book (Greenaway, 1996)
Radiohead: 7 Television Commercials (Carlsson/Glazer/Gee/Thraves/Cunningham/Scott, 1998) *
Inland Empire (Lynch, 2006)
Phantoms of Nabua (Weerasethakul, 2009) *
It Follows (Mitchell, 2014)

1/5
De stilte rond Christine M. (Gorris, 1982)
Juyuso seubgyuksageun (Sang-Jin, 1999)
Naqoyqatsi (Reggio, 2002)
Panic Room (Fincher, 2002)
Sharknado (Ferrante, 2013)
Bridge of Spies (Spielberg, 2015)

Oktober 2016

10/10
-

9/10
-

8/10
1. Spotlight (2015)

7/10
2. A Few Good Men (1992)
3. Side Effects (2013)
4. Creed (2015)
5. Fantastic Mr. Fox (2009)
6. Kubo and the Two Strings (2016)
7. Contact (1997)
8. Sleepy Hollow (1999)
9. The Silence of the Lambs (1991)
10. Warcraft (2016)

6/10
11. Drive (2011)
12. Wild Target (2010)
13. X-Men: Apocalypse (2016)
14. Corpse Bride (2005)
15. Ghost Town (2008)

5/10
16. Swiss Army Man (2016)
17. Bridget Jones's Baby (2016)
18. X-Men Origins: Wolverine (2009)
19. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children (2016)

4/10
-

3/10
-

2/10
-

1/10
-

Kul att du gillar Tarkovskij såpass mycket. Han verkar vara en slags husgud för några av er jag följer med intresse här på forumet. Önskar att jag kunde uppskatta honom lika mycket men tycker att han är för svår för min smak. Planerar att se om Zerkalo och Nostalghia åtminstone en gång till så har jag sett alla hans filmer minst två gånger. Just Offret vet jag inte om det var att de alla pratade svenska där men den kändes så hemskt teatraliskt stel, samt att replikerna lät så konstlade. Slutscenen är magnifik, enastående, men skulle nog tyvärr säga att den filmen överlag är den jobbigaste/tråkigaste av alla som jag har sett av honom, imo. Tycker särskilt att Sven Wollter var felcastad.

Offret är den enda Tarkovsky jag har osedd, ser fram emot att ta tag i den så snart som möjligt. Det jag dock reagerade på är det du skrev om att den känns teatralisk för att den var på svenska för det där är något jag har tänkt många gånger att just svensk film ofta känns sjukt teatralisk.

Det kanske är ett arv från Bergman, hans filmer känns väldigt ofta som filmad teater imo, fast på ett bra sätt.

Svensk film har alltid haft en ganska teatral ådra i hur man talar. Är inte så beläst på detaljerna kring det men jag antar att det har att göra med att teatern och filmen alltid överlappat mycket här. Skådisar kom väl nästan uteslutande från en teaterbakgrund och försörjde sig på både film och teater.

Intressant, tack för historielektionen! Svensk film är inte min starkaste gren som jag nämnt några gånger i olika sammanhang

Kan nog ha att göra med det. Bergman lyckas ändå göra det på ett sätt att jag inte störs av det. Men just i Offret så tycker jag att varje replik ur Sven Wollters mun låter fejk. Kan kanske ha att göra med att karln har en väldigt raspig röst, men tyckte att några av de andra skådisarna också var stelt teatraliska i sitt uttryckssätt.

Visst ligger det något i att anslaget lätt tenderar att bli teatralt i svensk film, man pratar tyydliigt och EMFASERAR vissa ord för att understryka allvaret. Det, och det faktum att det givetvis är mycket lättare att avgöra om ens modersmål låter överdrivet/fejk, kan säkert bidra till någon slags teaterkänsla. Det är svårt att veta, då jag inte talar språket, men jag kan tänka mig att man hade tyckt exakt samma sak om exempelvis Solyaris om man hade ryska som modersmål.

I Offret tyckte jag dock inte att det var så jävla teatralt (med vissa undantag som inte heller störde mig särskilt mycket), och jag tyckte snarare att Erland Josephson, Allan Edwall och Guðrún Gísladóttir kändes väldigt äkta och snudd på underspelade i sina prestationer. Sen sysslade ju Tarkovsky knappast med naturalism och diskbänksreportage heller - så att folk inte beter sig superrealistiskt tycker inte jag känns särskilt malplacerat i hans drömska spegelbildsvärldar.