Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#8 The Fly (1986)

Imdb


Seth Brundle (Jeff Goldblum) är ung ambitiös vetenskapsman som har uppfunnit en ny slags teleporter som kan transportera levande varelser. När han själv prövar maskinen råkar en fluga åka in samtidigt med honom. Datorn vet inte hur den ska hantera de två olika livsorganismerna utan sammanför dem i en kropp. Detta gör att Brundles DNA blandas ihop med flugans och ganska snart börjar diverse kroppsliga bieffekter uppstå. Varning för kräsmagade.

Ja, en kort version på den här recensionen hade varit att definiera begreppet Nightmare fuel. Fy fan, det här var nog det värsta jag har sett av Cronenberg vad gäller fysisk/kroppslig skräck á la Body Horror. Special-effekts teamet har verkligen gjort sitt bästa och arbetat fram ett mästerverk av en grotesk människofluga-hybrid. Välgjort yes. Realistiskt? Tja, det ser ju ganska äkta ut även om graden av realism blir värre och värre ju mer lik en fluga Goldblum blir. De sista 20-30 minuterna av filmen kommer jag sent att glömma, om ens någonsin.

Jeff Goldblum fick väl sitt stora genombrott här. Har iofs inte sett The Big Chill (1983) än utan har tidigare bara sett honom som den där killen från Jurassic Park och Independence Day. Han passar bra i den lite nördiga, töntiga vetenskapsrollen som ändå är smått charmig när han försöker sälja in teleportens fördelar för Geena Davis. Han har en slags patenterad awkward men ändå rolig stil som känns genuin. Skillnaden i hans personlighet mot filmens senare del när han blir mer och mer förändrad är starkt påtaglig. Men även trots det så finns det ännu en liten del kvar av gamla Seth Brundle i filmens allra sista slutskede. Geena Davis gör ett bra jobb som sleazy journalist men som i efterhand blir mer känslomässigt och personlig involverad i experimenten med Goldblum.

Överlag ett slags mästerstycke i grotesk skräck. Jag mår illa och får väl anse att Cronenberg gjort ett sjuhelsikes jobb. Nu är detta inte min kopp te direkt *host host!* men nog allt ska den ha minst klart godkänt i betyg. En ganska så stark kontrast till The Dead Zone där den kusliga atmosfären var den bärande faktorn medan här är det mer de fysiologiska förändringarna som sker med Goldblum som är det läskiga. Kan inte säga att miljön var så särskilt imponerande, annat än att hemmalaboratoriet var ganska okej. Jag saknar litegrann den där Cronenbergska stämningen när folk är ute och går sent på kvällen i mörka miljöer. Han får till det så jäkla bra om det är med fotot och ljussättningen som bara skriker fara, oro och hot i luften när man ser Christopher Walken eller Oliver Reed stå utomhus och bara andas med något besvärat uttryck i blicken och ansiktet. Man verkligen känner den där kalla råa luften tränga igenom rutan. Hur lyckas han få till det så perfekt? Tyvärr är det inte lika mycket av den varan här utan man väntar och får ser hur mycket mer Goldblum förändras inne på sitt rum istället.

Hursom en bra film som jag av personliga preferenser inte riktigt kan ge ett högre betyg men erkänner bedriften den gör i sin nisch. En av de helt klart mer sevärda i filmerna i projektet, men varning bör utfärdas för de som är känsliga för starka scener.


Betyg: 3/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#9 Dead Ringers (1988)

Imdb


Tvillingarna Elliot och Beverly Mantle (Jeremy Irons) är utseendemässigt sett identiskt lika varandra, men personliga skillnader finns mellan dem. Elliot är den mer självsäkra och utåtagerande av dem två medan Beverly är mer blyg och tillbakadragen. När en skådespelerska (Geneviève Bujold) råkar ta fel på en av dem och inleder ett förhållande sätter det igång konsekvenser som påverkar båda tvillingarna oerhört.

Det absolut bästa med den här filmen är att vi får se Jeremy Irons storspela i dubbla uppsättningen roller. Sjukt bra skådis och detta måste jag nog säga är hans hittills bästa insats som jag sett av karln. Resten av filmen är tyvärr ganska medioker och lite väl ”meh” för att vara David Cronenberg. Body-horror temat finns här, men inte i så vidare stor utsträckning. En scen när Beverly förskräckt utbrister att det är något fel med patienternas kroppar, att det finns flera muterade individer än vad man först kan tro, får mig att läsa in filmen som en slags metakommentar till Cronenbergs tidigare filmer där Dead Ringers med Mantle-tvillingarna lever i en slags värld befolkad av dessa konstigheter som vi blivit vana med. Konstigt nog ska väl den här filmen trots allt vara baserad på verkliga händelser med två riktiga tvillingar som förebild. Stewart and Cyril Marcus (Wikipedia-länk) som också arbetade som gynekologer i New York.

Irons är som sagt briljant men filmen överlag saknar en mer drivande handling. Geneviève Bujold kommer in och börjar röra om i tvillingarnas liv. Detta eskalerar sen i karaktärsförfall som jag tyvärr inte finner något vidare tillfredställande. Slutet lämnar mycket i övrigt att önska. En kommentar på filmtipset beskrev filmen som pretentiös och jag känner litegrann samma sak. Eller åtminstone att det inte var Cronenbergs avsikt att göra en underhållande film att titta på utan han vill utforska dubbelhetens natur hos tvillingar och samtidigt koppla in sin body-horror grej med karaktärerna. Det är fängslande att se Irons gestalta de två individerna och se hur de förändras under filmens gång, men ärligt talat så hade jag nog inte orkat se klart filmen om det hade varit någon annan skådis som spelat huvudrollen. Ett skickligt karaktärsdrama med mycket bra skådespelarinsatser, men för otillfredsställande för att nå ett högre betyg än godkänt. Den tidigare fyran jag gett den på FT sänker jag därmed till en trea.

Betyg: 3/5


Vet inte riktigt om jag kommer att hinna med och se klart alla filmer i projektet innan sista oktober. Vill så gärna se en massa andra skräckfilmer samtidigt som jag betar av Cronenberg. Förlänger därför deadlinen till åtminstone Allhelgona, sjätte november. Bör väl rimligtvis hinna se klart resterande 6 filmer på elva dagar.

Filmer i projektet:

Det var intressant, jag visste inte att den var baserad på verkliga händelser. Har hittat ett par artiklar om tvillingarna som jag ska läsa ikväll.
Håller med om att det är den bästa skådespelar insats Irons gjort, första gången jag såg den reflekterade jag inte överhuvudtaget att båda rollerna spelades av samma person. Och inte för ett ögonblick var jag förvirrad över vem som var vem. Visst är det inte så mycket body-horror i filmen, men jag tycker det mer än väl vägs upp av det obehagliga psykologiska stämningen. Slutscenen är förkrossande. Och dom gynekologiska verktygen är inte att leka med.

För mig är den en stark 4.

Jag kommer mer och mer underfund med att Cronenberg är en hemsk skicklig filmskapare med en oerhörd talang för det tekniska och att regissera sin skådisar väl, men min personliga smak vad gäller ämnena till hans filmer kan jag tyvärr inte komma över. Ibland blir det dock så sjukt med body-horror grejen att det blir nästan intressant att se hur pass långt han kan gå. Här var det inte lika sjukt, men han drar tvilling-aspekten till sin spets och det blir för enahanda för mig.

Har förgäves försökt hitta någon video på Inside the Actors Studio där Jeremy Irons är med. Säsong 9, avsnitt 14 ska han ha varit med på. Om jag minns rätt så gick han in ganska djupt där och förklarade processen bakom att spela Mantle-tvillingarna i Dead Ringers. Någonting om att aktivera olika kraftcentra i kroppen för att få fram den manliga energin hos Elliot och den kvinnliga energin hos Beverly. Samt hur han kunde se objektivt/kritisk på sig själv mellan tagningarna när han spelade de olika rollerna och korrigerade sig själv succesivt så att det blev bättre och bättre. Typ finjustera sitt skådespeleri. Väldigt intressant och kan verkligen tipsa om det avsnittet om du lyckas få tag på den eller om den sänds på TV någon gång.

Det hade ju onekligen varit intressant att se. Hittade en intervju med Jeremy Irons där han pratar om filmen och Cronenberg i allmänhet. Tydligen hade John Hurt och Robert DeNiro tackat nej till att vara med.

https://www.youtube.com/watch?v=fGv4daYay-U

I slutet blir det lite tråkigt när det börjas pratas om miljön men i övrig intressant.

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#10 Naked Lunch (1991)

Imdb


“I gave up writing when I was ten. Too dangerous.”


Insektsutrotaren William Lee (Peter Weller) har det tufft. Hans fru gör slut på kackerlacks-medlet han använder i sitt jobb för att med hennes ord bli ”Kafka-hög” (känna sig som en insekt) och som ett resultat av det blivit knarkberoende. På tal om insekter så dyker en stor pratande skalbagge upp och har några oroväckande nyheter för Lee: Hans fru är egentligen inte hans fru (kanske inte ens en människa) utan en hemlig agent från Interzone Incorporated. ”Hon måste dö”, utbrister han, ”den här veckan, och det ska gå till riktigt smaskigt!”, säger den perversa skalbaggen. När Lee sen råkar vådaskjuta sin fru (sammanträffande?) börjar storvuxna kryp från Interzone dyka upp och kräva rapporter. Om de inte kan få det från Lees fru vill de att han istället ska skriva dem fortsättningsvis. Maskinskrivna förstås, handskrivna är inte professionellt. Men vad gör man när alla skrivmaskinerna börjar anta formen av pratande självskrivande insekter?

Lång synopsis, men det är för att ni ska veta vad för slags sjuk film det här är. Naked Lunch känns som alla surrealisters orgasmdröm. Det är Franz Kafka blandad med Beat-poesi och en slags pastisch på hela hemliga agent-genren. Homosexualitet frodas också lika mycket som insektsmotivet förekommer i filmen. Vad är meningen eller poängen med filmen? Det finns ingen mening med filmen, och just det är poängen! Eller något sånt. Att försöka få ur någon slags logik ur Naked Lunch är bara lönlöst. Det är sjukt, det är konstigt och det är skruvat. Bara att acceptera’t och försöka njuta (så gott det går) av färden. Endast så kan man få ut största möjliga ur filmen, är min tolkning. Jag är kanske hård då det ändå finns en slags tillstymmelse till story inbäddad i allt det bisarra, men förväntar man sig en vanlig linjär film så kommer man att bli chockskadad av allt WTF.

Tekniskt sett så är det inget fel med Naked Lunch utan tvärtom så är special effekterna välgjorda och häpnadsväckande. Jag kan inte klaga på fotot, klippningen eller musiken utan tvingas erkänna att det är ett proffsigt hantverk med stabila skådespelarinsatser. På ett sätt är filmen faktiskt njutbar. Man kan kasta alla konventionella förväntningar överbord och gå in med attityden av ”Vad kan nästa scen överraska, förvåna och chockera mig med?”. Med den inställningen blir man sällan besviken under filmens gång.

Sammanfattningsvis: svagt godkänd. Filmen utmärker sig i sin unikhet som en riktigt jävla sjuk film och ser man det som en styrka så är den svårslagen. Den här tävlar stenhårt om att vara en av de sjukaste filmer jag har sett, men El Topo och Possession har nog fortfarande tjing på första- och andraplatserna i min bok. Men när jag ser en film vill jag helst ha en aning om vad det är jag tittar på och inte bara sitta som ett frågetecken. Tror att jag har nämnt detta tidigare i projektet. Cronenberg är bra på att regissera men hans ämnesval är för extremt i min smak. Därför kan jag oftast inte ge höga betyg till hans filmer. Så ej heller denna gång.


Betyg: 2.5/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#11 M. Butterfly (1993)

Imdb


René Gallimard (Jeremy Irons) är en fransk diplomat stationerad i Peking, Kina, under 1960-talet. En operakväll stiftar han bekantskap med den sköna och talangfulla sångerskan Song Liling. De utvecklar en kärleksrelation med politiska implikationer då kulturrevolutionen är i antågande i Kina.

Njaäe, det här var tyvärr en ganska tråkig film. Den försöker vara sensuell med kärleksscenerna mellan Irons och den kinesiska sångerskan, men jag finner det mest stelt och kladdigt när kulturklyftan nämns hela tiden som en elefant i rummet. ”Du är en vit, fransk, imperialistisk västerlänning som bara ser mig och min sång som något exotiskt som kittlar din fantasi”, är typ kontentan av vad Song Liling säger när de träffar varandra. Det är väldigt arrogant och avtändande och får mig att tänka på dagens PK och SJW-snack som jag finner oerhört tröttsamt. Det känns också väldigt osannolikt när hon sen förälskar sig i Irons på samma klyschiga sätt som hon så uttalat föraktar. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre och senare i filmen får jag också valuta för pengarna. Det är svårt att inte diskutera filmen djupare utan att spoila sönder handlingen så jag undviker att gå in något närmare på det.

Jeremy Irons är sevärd som oftast men här har han inte så jättemycket att arbeta med. I Dead Ringers fick han visa upp ett betydligt större register i sin skådespelararsenal med de två tvillingarna. Här får han mest spela den stela byråkraten som startar ett utomäktenskapligt förhållande med en exotisk raritet. Det är stundtals väldigt sensuellt och sexigt, vi som gillar Irons kommer att uppskatta dessa scener, men vissa saker som uppdagas senare i filmen har jag svårt för att köpa. Det blir helt enkelt för orimligt och osannolikt, även om berättelsen sjukt nog är baserad på en sann historia!

Ingen skräck, även om det går att koppla Cronenbergs fascination för det kroppsliga även i denna filmen. Gillar man sådana här skildringar av politiskt turbulenta tider och revolutioner som påverkat världshistorien (typ Den siste kejsaren, Sju år i Tibet och liknande filmer) kan det finnas ett värde i filmen då det hela utspelar sig när Kina blev än mer kommunistiskt under 60-talet. Samt om man diggar Jeremy Irons kan den såklart vara sevärd, även om jag har sett honom i betydligt mer intressanta roller. Annars är den inte så mycket att hänga i granen och kan väl mest sägas vara en udda fågel i Cronenbergs filmografi, lite på samma sätt som Fast Company känns malplacerad bland hans tidiga filmer. Men där drag-racingfilmen ändå osar av en skön laid-back stil där man oftast kan njuta av den enkla handlingen så är M. Butterfly en orimlig, osannolik berättelse om kärlek och svek där jag som tittare lämnas oengagerad och gäspar mig igenom de alltför stela scenerna. Synd, även om jag tror att vissa kommer att uppskatta filmen mer än mig så känner jag att jag inte med gott samvete kan rekommendera den. En svag tvåa blir det.


Betyg: 2/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 6: David Cronenberg
#12 Crash (1996)

Imdb


James Ballard (James Spader) råkar utför en trafikolycka. Efteråt börjar han upptäcka en subkultur av folk som går igång på bilkrockar. Hans egen personliga fascination för ämnet leder honom djupare in i denna farliga erotiska värld.

Nej, det här var inget vidare. Jag ska vara ärlig och säga att jag antagligen inte är målgruppen för den här filmen då jag har nada intresse av bilar. Att då följa människor som går igång sexuellt på bilkrockar, både som betraktare och deltagare, finner jag inte det minsta intressant. Faktiskt så begår Crash ytterligare en dödssynd förutom att tråka ut mig: den gör mig arg och frustrerad över att behöva se de här karaktärerna fortsätta leva farligt och krocka med bilar med risk för sitt eget liv. Vad fan är poängen, att det finns en sexuell fetisch som innebär livsfara om man låter sig drivas av sina lustar istället för att tänka rationellt och förnuftigt? Totalt slöseri med tid. Stundtals känns filmen som en misslyckad porrfilm där bilarna utgör miljön för samlaget.

Jag har som sagt haft svårt för Cronenberg och varit hård i min betygssättning under projektets gång, men jag kan erkänna hans skicklighet som filmskapare och trots att jag ogillar hans filmer och ämnet i dem så är det ändå viktigt att auteurer som han får komma till tals och göra sina icke-mainstreamfilmer. Jag personligen behöver inte gilla dem, men om hans konstiga visioner och smala smak kan ge andra inspiration att göra egna filmer så är det ändå värt det. Jag tycker faktiskt det, att det behövs sådana här nydanare och nyskapare som sätter an en trend i filmindustrin, både i och utanför Hollywood. Jag respekterar hans djärvhet att vara trogen sin vision och integriteten i att gå sin egen väg istället för att göra en massa kommersiella filmer, men jag kan tyvärr inte sälla mig till hans fanskara.

Den här filmen var, i mitt tycke, en rejäl miss. Det enda sevärda var James Spader, även om han mest bara såg ut att vara förundrad och häpen över vad sjutton det är för en värld han begett sig in på. Ser faktiskt mycket hellre 2004-filmen med samma namn men med totalt annorlunda innehåll än denna. Besvikelse är ordet för dagen, tyvärr. Projektets andra etta delas därmed ut till Crash.


Betyg: 1.5/5


Filmer i projektet:

Har varit lite avskräckt från att ta mig igenom ett projekt av det här slaget - jag är duktig på att ta mig på liknande projekt och sedan ge upp efter bara några veckor - har jag tänkt göra ett eget försök efter att ha inspirerats av chessjamts pågående för Cronenberg. Mitt är dock snäppet kortare.

Filmprojekt: Fem Gånger Ozu

Vad: Mer eller mindre precis vad det låter som. Fem tidigare osedda filmer av Yasujiro Ozu, sedda i kronologisk ordning utan större avbrott.

Varför: Jag har uppskattat det lilla jag sett av Ozu men ännu är jag inte frälst. Förhoppningsvis kommer dessa fem filmer ge mig en tydligare bild av vem regissören var och varför han är så uppskattad. Kanske kommer även jag falla för mannens filmer i slutändan.

Filmerna i projektet:
1. I Was Born, But... (Umarete Wa Mita Keredo)
2. The Only Son (Hitori Musuko)
3. Late Spring (Banshun)
4. Early Summer (Bakushû)
5. Good Morning (Ohayo)

Start & Slut: Har november som ram för att hinna se alla fem men hinner förhoppningsvis se allt innan halva månaden har gått. Hinner förhoppningsvis med ett liknande projekt till i november månad.

Övrigt: Har tidigare bara sett Tokyo Story och Floating Weeds. Uppskattade båda men ingen av dem tilltalade mig särskilt starkt. Förhoppningsvis hittar även jag något att verkligen hålla kärt i Ozus filmer bland någon av dessa fem.

Den är ingen höjdare. Tycker också ett den är långtråkig, det var ju länge sedan man såg den minns bara att dom tittade på bilolyckor och att sex scenerna var extremt avtändande.

Roligt att man inspirerar.
Kul projekt, även om jag bara har sett Tokoy Story av Ozu och blev tyvärr inte såld på den alls. Planerar att se mer asiatisk film efter årsskiftet dock om allt går vägen.

Jag har haft den dåliga vanan att vara en glädjedödare och pekat på minimumgränsen 10 filmer för projekt i den här tråden, men tror att vi alla skulle må bra av lite mer aktivitet här så kanske att man kan töja på den regeln. Hwal får väl ha sista ordet eller beslutet i den frågan.



Förutom sexscenerna och bilolyckorna så reagerade jag starkt på när de satt och tittade på en otextad svensk instruktionsfilm om bilkrascher. Reaktionen från dem var som att det var värsta erotiska porrfilmen de satt igång, typ throwback till 70-talets svenska porrfilmsexport. Nästan så att man kan skratta såhär i efterhand.

10 filmer?! Det hade jag missat. Kan väl göra en fuling annars och kombinera den med mitt andra 5x-projekt som jag tänkte ha den här månaden men 10 filmer är lite mycket för mig att i förväg bestämma mig för att ta mig igenom. Har inte riktigt den självbehärskningen haha. Nåja, är som du säger inte alltför aktivt i den här tråden, kanske är okej för tillfället. Kanske till och med lägger till några Ozus för att fylla ut det hela till tio. Får se hur kvällens film går hem.