Foucaults begrepp för hur vi använder språket är både spännande och inspirerande; exempelvis talar han om avbrott, diskontinuitet, trösklar och samtidighetsfält.
Dessa begrepp kan med fördel studeras i texter där tabubelagda ämnen löper jämsides i det fördolda med det som i huvudsak beskrivs. Ett tabu kan göra sig påmint i texten och så att säga komma upp till ytan, för att sedan försvinna igen utan att återkomma = avbrott; eller dyka upp på oväntade ställen, oförutsägbart och ej sammanhängande = diskontinuerligt; placeras i eget rum (och huvudämnet i ett annat rum) för att markera att de inte hör samman (fast de gör det) = tröskel och samma fenomen kan beskrivas på de mest skilda sätt = samtidighetsfält. Osv.
Edit: Älskar hur han närmar sig och fördjupar sig i språket (mina tolkningar må ej stämma överens med vad han menar, men det spelar ingen roll, för processen att försöka synliggöra berikar och belivar mig).
__________________
Senast redigerad av Passepartout 2016-07-19 kl. 23:56.
Tycker det är rätt spännande att läsa Paulus/Freud/Foucault i kronologisk ordning genom varandra. Om Paulus ser begärets uppkomst i den gudomligt givna lagens förbud och viljan att överskrida denna, så ser Freud begärets uppkomst som ursprungligt och essentiellt i och med att barnet skiljs från modern genom Faderns "nej!" som omöjliggör incesten och därmed öppnar upp för incestförbudet som samhällets ursprungliga och mest grundläggande tabu. Subjektets begär är essentiellt i det att modern alltid är den mest eftersökta och alla andra och senare begär här blir ersättningar. Foucault utarbetar ett genomgripande ifrågasättande av Freuds tänkande kring subjektets begär i ett par sidor i första bandet av Sexualitetens historia men kritiken finns inbakad i hela verket (och en vidareutveckling av denna läsning kan tillämpas på Paulus). Foucault ser nämligen inte begäret som ursprungligt utan förändringsbenäget, någonting som genomgått en lång rad förvandlingar och förändringar under Västerlandets långa historia genom en serie manipulationer och påtryckningar som utövats mot subjektet, huvudsakligen ifrån präster, läkare och psykiatriker. I (det sexuella) begäret föreligger inte för Foucault någon slags kärna utan har en inneboende förmåga att överskrida det som den vid ett givet tillfälle finner åtråvärt. Genom dessa manipulationer och påtryckningar (som består i ständiga bekännelseförhör där subjektet tvingas "säga sanningen om sig själv", säga sanningen om sina begär; diskursen har alltså antagit en essentiell sexualitet/begär) finner begäret ständigt nya vägar att traska längs. I diskursen kring sexualiteten har det ofta antagits att sexualiteten innehåller subjektets sanning och hemligheter; sexualiteten är den källa ur vilken subjektet härleds. Till exempel har man antagit att den homosexuella är mer benägen till vissa brott, vissa sjukdomar, vissa beteenden. Det vill säga, före det att ett subjekt/en person/en individ framträder som social- och samhällelig varelse har hon konstituerats av sin inneboende sexualitet. Här utvecklas enligt Foucault en "begärets hermeneutik" där subjektets tal- och handling måste tolkas för att utröna de mönster efter vilka hennes sexualitet verkar. Denna subjektets sanning är det förvisso subjektet själv som får ur sig, men den måste tolkas av den andre parten (prästen, läkaren, psykiatrikern) för att få sanningen uttydd. Foucault skriver briljant om det här:
"Om det är nödvändigt att bekänna är det inte bara för att den man bekänner för kanske har makt att förlåta, att trösta, att leda. Det är för att arbetet med framställning av sanningen måste gå via detta rapporterade om man vill att det skall bli vetenskapligt giltigt. Sanningen finns inte bara hos själva subjektet, som genom bekännelsen lyfter fram den i dagen, fix och färdig. Sanningen visar sig vara kluven: eftersom den är närvarande men ofullständig, blind för sig själv hos den som talar, kan den fullständigas först hos den som tar emot den. Det blir hans sak att säga sanningen om denna dunkla sanningen: han måste komplettera bekännelsens avslöjande med tolkningen av vad den säger. Den som lyssnar blir inte bara utdelare av förlåtelse, inte bara domaren som dömer eller frikänner; han bli sanningens herre. Hans funktion är hermeneutisk. Han har befogenhet inte bara att avkräva bekännelsen innan den gjorts eller att fatta beslut sedan den avlagts; utan också att med hjälp av bekännelsen och genom att dechiffrera den formulera sanningen. Genom att göra bekännelsen till ett tecken i stället för ett bevis, och sexualiteten till något som skall tolkas, har 1800-talet givit sig möjligheten att få bekännelseprocedurerna infogade i den regelmässiga utformningen av en vetenskaplig diskurs." (Foucault, Sexualitetens historia band 1, s. 83).
Sanningen om subjektet sätts alltså i händerna på en annan part – och vips har vi ett grundläggande maktförhållande där subjektet blir objekt för ett vetande till vilket hon inte har tillträde annat än som tvångsföremål för bekännelseförhör. Foucault säger här någonting väsentligt om vad "sanning" under Västerlandets historia antagits vara och som fortsätter ändå in i vår tid: det är någonting som måste giltigförklaras av en institution eller person som besitter 'vetenskaplig auktoritet' som kan gå i god för riktigheten i ett påstående. "Sanningen" är alltså beroende – inte av vem som helst – utan av en alldeles särskild typ av institutioner/personer/vetanden som uppbärs av sina egna avsikter, värderingar, viljor till makt. Försök att föreställa er det här maktförhållandet. Föreställ er vilken makt det innebär att vara den som har mandat att säga vad som är sant och inte! Sanningens uttolkare. Man kan här, menar jag, i någon mening se samma "sanningsstruktur" i förhållande till subjektet i den vetenskapliga regim Foucault skriver om som i subjektets sanning i förhållande till Gud i den bibliska litteraturen: Gud är den som känner "vad som är fördolt hos människan" (Rom 2:16), vars ord "tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga" (Heb 4:12-13). De vetenskapliga institutionerna har ersatt Guds sanningsauktoritet.
Det förändringsbenägna begäret – genom alla manipulationer och påtryckningar – blir alltså en subjektförändringarnas historia där sanningen om subjektet aldrig tycks vara beständigt eller enhetlig; "sanningen om subjektet" försvinner alltid till nästa förhör. Vi ser alltså här hur Foucault avväpnar både Paulus och Freuds föreställning om det ursprungliga subjektet och dess lika ursprungliga begär och ser i historien i stället en aldrig enhetligt och aldrig beständigt subjekt utan ett subjekt som förändras i takt med nya begärsformationer – Foucault kastar dessutom om subjektet > begäret till begäret > subjektet. Sexualiteten föregår alla subjektsformationer. Både Paulus och Freud blir fast i föreställningar om någonting ursprungligt och essentiellt medan Foucault ser subjektet och begäret såsom inlemmade i en slags herakleitisk erfarenhet om hur allting ständigt förändras.
__________________
Senast redigerad av Caesare 2016-08-06 kl. 12:50.
Foucault återger ett antal mycket vackert formulerade tankar uttryckta av två författare från det antika Grekland där de utlägger sin syn på den mänskliga drömmens väsen:
"»Gudomen», säger Akilles Tatios i Leukippos och Kleitophon, »behagar ofta i drömmen avslöja framtiden för människorna – inte för att de på så sätt skall undvika olyckan, för ingen kan vara starkare än Ödet – utan för att de lättare skall kunna bära sitt lidande. För det som kommer över en både bryskt och oväntat skakar om själen under slagets brutalitet och översvämmar den; medan smärtan har kunnat trubbas av när man i förväg känner till vad man kommer drabbas av.» Senare skulle Synesios ge uttryck för en helt traditionell synpunkt, när han påminner om att våra drömmar utgör ett orakel som »bor inom oss», som följer med oss »på våra resor, i krig, i ämbetet, i jordbruksarbetet, i affärsverksamheten»; man måste betrakta drömmen som »en ständigt beredd profet, en outtröttlig och tystlåten rådgivare» [...]." (Michel Foucault, Sexualitetens historia band III, s. 9).
Vilken makalös upplevelse det måste ha varit att vara människa då, när det egna själslivet antogs vara en källa ur vilken framtidens händelser kunde uttydas, en spegel från vilken gudomens anlete kunde betrakta dig, och från vilken gudomens förkunnande röst kunde skönjas! Man förundras över hur förtrollad den verkligheten måste upplevts vara – till skillnad från vår desillusionerade tid när människosjälen förminskats till allehanda hjärnsubstanser... En tupplur och du skulle kunna stå "ansikte mot ansikte" med gudomen själv! (Denna så kallade "desillusionering" gäller givetvis inte alla människor och inte heller alla samhällen.)
När jag läser Foucault känns allting mycket klarare, all dimma tycks skingras och alla synvillor tycks lösas upp. Han har en svåröverträffad klar blick för varför Europas intellektuella historia kom att utvecklas som den gjorde; han genomskådar de illusioner som tänkandet gör om sig själv och avslöjar de föreställningar om samhällets ständiga framåtskridande som ofta väglett vetenskaper och vetenskapsmän av alla slag. Han ser en vetenskapsdisciplin i vitögat och blottlägger dess väl dolda avsikter och strävanden och följer upp dess oförutsedda verkningar in i minsta beståndsdel. Han är inte bara en särskild vetenskaps historieskrivare utan vårt allmänna tänkandes historiker: han söker upp de begrepp som styr vårt sätt att tänka, han följer upp de kategorier med vilka vi organiserar vår verklighet, han framställer den historia som ligger bakom vår varseblivning, varför vi urskiljer saker som vi gör och vilka värderingar och avsikter som medförs av detta sätt att varsebli.
Ingen forskare kommer någonsin att ha sista ordet. Inte heller bör någon forskare förlänas den ställningen att få ha sista ordet. Men Foucault ger oundgängliga verktyg till alla dem som intresserar sig för vår intellektuella historia och är intresserade av att förstå de för vårt tänkande väsentliga begrepp som vi enkelt och ofta tar för givna. Foucault visar hur inget begrepp någonsin finns färdigt och klarpaketerat utan hur historiskt betingat varje begrepp är och han visar därmed hur historiskt betingat vårt själva tänkande är. Det är en svindlande insikt att inse att de begrepp vi begagnar oss av för att hänvisa till vår verklighet inte naturligt framspringer ur vårt inre utan är historiskt förmedlade till oss och härmed kommer i en form som i dold skepnad innehåller värderingar, avsikter, bibetydelser, viljor-till-makt osv. Vårt tänkande framspringer inte ur vår själs intuitiva förmåga att hänvisa till verkligheten utan Foucault visar hur vårt tänkande är oss förlänat av en tradition vars begrepp förutbestämmer det sätt på vilket vi varseblir verkligheten. Som Foucault skriver:
"[J]ag skulle vilja visa att diskursen inte är någon tunn kontaktyta eller en yta där en verklighet och ett språk, en ordbok och en erfarenhet möts. Jag skulle vilja peka på exakta exempel, som visar att då man analyserar själva diskurserna ser man ordens och tingens skenbart starka grepp lossna och ett antal regler framträda som är den diskursiva praktikens egna." (Vetandets arkeologi, s. 69). Boom!
Foucault ger oss dessa verktyg, denna syn på tänkandets historia, som förvisso inte på något sätt kan befria tänkandet från dess invanda kategorier, men som i alla fall kan försätta subjektet i ett visst främlingskap inför sig själv och den tradition hon länge tog för given. När jag läser Foucault inser jag att jag i stället för att ifrågasätta bildskärpan på min TV i stället kanske borde ta av mig mina glasögon för att se om det inte är de som är suddiga. Vi tror att vi tänker fritt som självständiga subjekt men inser att vi sitter fast i ett oändligt diskursivt spindelnät. Vissa tänkare man läser påverkar en på ett särskilt sätt, de skriver inte bara böcker man läser och som sedan snabbt rinner av en. En del omformar i grunden ens sätt att skåda och tänka. Foucault är för mig en av dem. En intellektuell förälskelse som ger mig en riktig lyckokänsla. Fast jag måste medge att jag ännu undrar över vad tusan han tjötade om i merparten av Vetandets arkeologi (1969) – en med avseende på svårfattligheten obönhörlig och obarmhärtig bok.
Michel Focault är ofta missförstådd som en "sanningssubjektivist". Att "vinnaren skriver historien" och att vi inte kan få absolut sanning om historiska händelser syftar mer på att vi måste konsultera en berättare som lyssnat på en berättare etc. som återgett händelser i flera led och att det blir auktoritetsförlitande tillslut och det är inte ett säkert sätt för att generera sanning i en fråga.
Michel Focault är ofta missförstådd som en "sanningssubjektivist". Att "vinnaren skriver historien" och att vi inte kan få absolut sanning om historiska händelser syftar mer på att vi måste konsultera en berättare som lyssnat på en berättare etc. som återgett händelser i flera led och att det blir auktoritetsförlitande tillslut och det är inte ett säkert sätt för att generera sanning i en fråga.
(...)
Fast jag måste medge att jag ännu undrar över vad tusan han tjötade om i merparten av Vetandets arkeologi (1969) – en med avseende på svårfattligheten obönhörlig och obarmhärtig bok.
Han gör ett hedervärt försök, stick i stäv med sin utbildning och inklination, att ge ett gammaldags filosofiskt ramverk för de disparata undersökningar han tidigare publicerat. Det är inte förvånansvärt att det mest handlar om vad detta ramverk inte består i.
Tankekraft förlag meddelade för någon månad sedan att de till höstens slut ger ut ytterligare två band av Foucaults föreläsningsserier samt en antologi med texter om honom. Fick fan i mej ett riktigt glädjefnatt när jag läste det för några månad sedan och hjärtat hoppade ett slag. Subjektivitet och sanning (1980-81) och Om styrandet av sig själv och de andra (1982-83). Det finns inte ens på engelska än. Djävlar vad de svenska översättarna ligger i. Fucking a. Köp och läs gott folk! Stötta sådana här riktiga kulturgärningar. Enligt uppgift är planerna att ge ut samtliga tretton föreläsningsband. De svenska översättarna och Tankekraft är verkligen on fire när det gäller Foucault. Mest ser jag fram emot Subjektets hermeneutik (1981-82), hoppas någon håller på att översätta den just nu och att det inte dröjer alltför länge tills det att den är i tryck. Jag har i och för sig inte gett mig på något av hans föreläsningsband än så det är kanske överilat att glädja sig över ytterligare band. Men jag är nog ändå mer intresserad av hur Foucault läser antiken, och särskilt hur han läser kristna författare, därav glädjen osv. Subjektets hermeneutik verkar vara så galet spännande grejer. Han hänvisar ju ständigt liksom i förbifarten i Sexualitetens historia till denna det kristna subjektets begärets hermeneutik, men det blir inga längre redogörelser av det. Därför är det fett roligt att han skall ägna ett helt läsår åt den typen av prylar. Hoppas han går i närkamp med Tertullianus och andra. Tanken är att jag så snart jag känner mig ha tid och utrymme skall ge mig på föreläsningarna i alla fall. Om någon är sugen på att samläsa ett band eller två får ni gärna hojta.
__________________
Senast redigerad av Caesare 2016-10-24 kl. 22:53.
Har någon här läst Orden och tingen/Les mots et les choses (1966) förresten och kort mäktar kommentera den? Det är sagt att den håller på att översättas till svenska men man vet ju inte hur lång tid det tar och jag tror inte jag orkar vänta ifall översättningen dröjer så tänkte jag skulle läsa den engelska översättningen så snart som.
Michel Focault är ofta missförstådd som en "sanningssubjektivist". Att "vinnaren skriver historien" och att vi inte kan få absolut sanning om historiska händelser syftar mer på att vi måste konsultera en berättare som lyssnat på en berättare etc. som återgett händelser i flera led och att det blir auktoritetsförlitande tillslut och det är inte ett säkert sätt för att generera sanning i en fråga.
Citat:
Ursprungligen postat av LucNN
Jaså, så han er skeptiker?
Det här är en intressant fråga vad Foucault anbelangar och jag instämmer i ditt resonemang, flowhunter. Foucaults företag handlar ju heller inte om att nå någon slags »historisk sanning«, vilket man kan sluta sig till efter hans ständiga återkommande till satser likt den han skriver i Sexualitetens historia band I, att "låt oss lämna åt läkarna uppgiften att avgöra om dessa människor verkligen var sexuellt perverterade eller inte" (fritt citerat; en liknande rad finns i Vansinnets historia) och så vidare. Vad Foucaults företag handlar om är ju att utröna vad folk »uppfattat« som sanning och vilka maktverkningar detta haft, och vilka makttekniker som möjliggjort de undersökningar som underbyggt föresatsen att söka efter denna sanning. Osv.
__________________
Senast redigerad av Caesare 2016-11-03 kl. 18:03.
Har någon här läst Orden och tingen/Les mots et les choses (1966) förresten och kort mäktar kommentera den? Det är sagt att den håller på att översättas till svenska men man vet ju inte hur lång tid det tar och jag tror inte jag orkar vänta ifall översättningen dröjer så tänkte jag skulle läsa den engelska översättningen så snart som.
Det är en rätt klurig bok, som jag minns den i alla fall men då var jag också tonåring när jag läste den... så mina tankar om det verket kanske inte är så viktiga, eller för den delen klargörande. Vad som är bra att göra innan man läser den är att läsa lite vetenskapshistoria, i synnerhet perioden 1600- och 1700-talet och då framförallt de "människovetenskaper" Foucault analyserar; dvs, nationalekonomi, biologi och lingvistik. En av hans poänger är ju att dessa vetenskaper, trots att de är så olika både till ämnet de undersöker och metoder de använder sig av, är på den djupare nivån mer lika varandra än vad de är med samma ämnen under 1800- och 1900-talet. Om man inte har lite vetenskapshistorisk bildning så kan allt namedroppande av franska lingvister och biologer vara rätt svårbegripligt, för att inte säga förvirrande.
Det var nog främst de första tre kapitlen som gav mig något (som nittonåring alltså) öht. Han gör bl a en kort analys av Don Quijote som jag minns som rätt intressant. Inledningskapitlet som är en analys av Diego Velásquez målning Las Meninas finns redan översatt till svenska i antologin Diskursernas kamp, men den kan vara rätt förvirrande att läsa.
Måste säga att det faktiskt är lite lustigt att just Les mots et les choses inte översatts till svenska, då många stora intellektuella menat att den är Foucuaults bästa bok (bl a Jürgen Habermas), samtidigt som man faktiskt har översatt hans Vetandets arkeologi. Jag menar, Vetandets arkeologi hör ju ihop med Foucaults första tre verk och ska ses lite som en kommentar till dem...
Det enda intressanta med Foucault, är att den socialhistoriskt förklarar hur den attraherar och låter formulera det moderna hatet. Den intresserar folk som vill omsätta sin sociala litenhet till social storhet, och precis som Hitler visade det därmed upp ekonomiska fördelar, vilket ledde till människoslakt.
Jag är pessimistisk. Det här kommer hända igen. Det händer igen, och man är bara lojal. Filosofin är död och dör här.
__________________
Senast redigerad av vadjagvill 2016-12-10 kl. 00:14.